nyaskivor.se

Josh Rouse ”El Turista” (ADA/Warner)

Jag var inte med från början och kan säga att första skivan var bäst. Jag kom in i bilden 2002 i och med släppet för skivan ”Under cold blue sky”, men tappade lite intresset efter ”1972” och istället hamnade jag i Ryan Adams-träsket. Men nu känns det riktigt fräscht och grymt bra och svängigt värre.

Det är här en skiva för dig som inte har råd att åka på semester. Sätt på skivan och semestra hemma istället!

Jag vet att han är uppväxt med punkpop-band som The Cure och The Smiths men den här skivan doftar Simon and Garfunkel-pop. Låten ”I will live on island” är en grymt S&G-låt. Att nya akivan känns lite ”Viva Espania” är inte så konstigt då han sedan några år lever i Spanien med sin familj. Det är lite stänk av latinomusik, Paul Simons ”Graceland och lite kubanskt och brasilianskt.  En feelgood-platta med andra ord! Hans version av ”Cotton Eye Joe” går inte för hackor den heller.

Josh Rouse var Sverige-aktuell i mars, då hade ni chansen att se honom live and kickin’!

Mattias Ransfeldt

Rotting Christ ”Aealo” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Grekisk black metal á la Rotting Christ är inte att leka med. Det handlar uteslutande om mörka och mystikfyllda tongångar, oftast förstärkt av en mässande grekisk kör.
Sångaren Sakis Tolis är sig lik och bidrar i allra högsta grad till det typiska Rotting Christ-soundet, som även i övrigt låter som förväntat – något annat hade varit överraskande.
Nya given Aealo är en utmärkt uppföljare till bandets kronjuvel Theogonia, även om den inte riktigt når föregångarens högsta höjder.

Att nämna enstaka låtar utöver andra känns inte riktigt rätt, eftersom Aealo i mina öron är ett stycke musik indelat i kapitel. Men okej då, en låt som sticker ut lite extra på en i övrigt jämnstark skiva är Orders From The Dead, tack vare det rysliga gästspelet av avantgarde-artisten Diamanda Galás vars röst ger lyssnaren kalla kårar längs ryggraden.
Till sist är det bara att konstatera att för den som tycker om bandets nio tidigare skivor är det inget att tveka på: Aealo blir den tionde Rotting Christ-skivan i skivhyllan.

Magnus Bergström

Teddybears ”Devil’s Music” (Epic/Sony)

Eklektikerna i  svenska Teddybears är tillbaka med ett splitternytt album. En gång i tiden var gruppen ett hardcoreband (jag är så pass gammal att jag minns detta), men har gått en ganska lång väg i och med sin nutida blandning av elektronika, klubbmusik, rock, reggae med mera.

På plattan deltar bl.a. internationella storheter som Flaming Lips, B52’s och Cee Lo. Och man kan förstå varför dessa namn vill vara med. För Teddybears är ett helt briljant band som i sina bästa stunder utan problem matchar liknande internationella topprojekt som t.ex. Gorillaz och Timbalands Shock Value-grejor.

Några toppspår: ”Rocket Scientist”, ”Get Mama A House” och ”Crystal Meth Christian”.

Henric Ahlgren

Scorpions ”Sting In The Tail” (RCA/Sony)

Under några år i början av 80-talet var de mina absoluta favoriter. Jag upptäckte dem under den numera legendariska, tv-sända festivalen i Dortmund 1983, då de delade scen med bl a Def Leppard, Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest. Jag såg dem i Karlskoga 1984 och minns hur min syster och jag kivades på väg hem därifrån sen om vilken av oss det verkligen var som Rudolf Schenker hade vinkat till. Det var nog till syrran…. Min tid som hard core Scorpions fan sammanföll med bandets storhetstid 1982 – 1985, på ett ungefär.

Nu har de släppt vad som enligt utsago blir den sista studioplattan och ger sig ut på en inte riktigt neverending tour, men väl 3 år och därefter har de lovat lägga av. Stommen Schenker och Meine har vid det laget nått svensk pensionsålder.

Sista skivan Sting in the tail är tyvärr ett knappt värdigt avsked. Det skiner igenom i såväl sound som låtskrivande att de plus producenterna (Micke Nord Andersson och Martin Hansen) försökt nå fram till hur det lät på 80-talet. Voiceboxen får vara med – ja, till och med den! – och redan i förstaspåret. Här finns dock inga riff och refränger i klass med Rock you like a hurricane, No one like you eller Big city nights. Balladerna Lorelei och SLY är på gränsen till patetiska kopior av tidigare åstadkomna alster. Producenterna Nord Andersson och Hansen har även medverkat i låtskrivandet. Så också Fredrik Thomander och Anders Wikström. Stor nordisk anknytning, alltså, vad det nu kan vara värt?

I början av april hamnar skorpionerna på Hollywood Rock Walk. Det kan de vara väl unt – på gamla meriter.

Mats Johansson

Neverstore ”Age of hysteria” (Sony)

Neverstores tredje fullängdare, ”Age of Hysteria”, är ett faktum. Den följer i samma linje som de två tidigare, ”Sevenhundred Sundays” och ”Heroes Wanted”, det vill säga pop-punk i bästa radio och MTV-stil. Ändå är det inte mycket på den här skivan som sticker ut och gör den mer intressant än allt annat medelmåttigt inom genren.

Allt är precis som man kan vänta sig, ett gäng rockigare låtar och några färre ballader. Albumet känns väldigt överproducerat vilket förstärker känslan av ett tillrättalagt och ointressant sound. Ser man till låtkvalitén så innehåller ”Age of hysteria” ett gäng låtar som skulle kunna lyfta helheten men de faller ganska platt på grund av produktionen och bristen av engagemang och jävlar anamma. Det gör att skivan inte är något som jag kan rekommendera. Vill man däremot kolla upp Neverstore rekommenderar jag 2008 års ”Heroes Wanted” som både är bättre och mer intressant.

Lars Svantesson

Clarence Bucaro ”New Orleans” (Hyena Records/ADA Nordic/Warner)

Det är en ganska sorgsen skiva; känns som han skulle ha blivit dumpad av världens bästa tjej. Med sin lite tunna och falsettliknande röst sjunger han till ett tunt soulkomp. Det känns som man vill att han skall ta i mera, känna mera, våga ta plats. Jag förstår att Clarence Bucaro vill fånga den där intima känslan men det räcker inte ända fram den här gången.

Skivan består mestadels av smöriga ballader med reservation på vissa låtar som svänger och har lite gospelinspirerat komp, men för övrigt faller skivan rätt platt. Det känns lite sådär Daniel Lemma ”If I Used To Love You”-tråkigt över det hela.

Mattias Ransfeldt

Auras ”’New Generation”’ (Frontiers/Triada/BAM)

Det första jag kom att tänka på när jag lyssnade igenom New Generation första gången är hur mycket musiken påminner om AOR-storheter som Journey, Boston, Toto, Chicago och Survivor. Och det är förstås inte illa pinkat.

Likheterna jag tänker på gör sig framför allt gällande låt- och produktionsmässigt. Men hur snyggt det än är paketerat så är känslan att skivan saknar den där omedelbara ”hitsingeln”. Men då får man tänka på att det handlar om debutskivan från ett band bildat så sent som 2007 och som redan låter som ett rutinerat AOR-band. Och jag måste erkänna att jag – fördomsfullt, jag vet – inte hade väntat mig AOR av den här klassen från ett brasilianskt band…

Sången av Gui Oliver pendlar mellan bra till mycket bra, även om det vid enstaka tillfällen är uppenbart att engelska inte är hans modersmål. Lyssna bara på Feel The Touch i vilken ordet touch uttalas ”töch” med aningens värmländsk (!) touch.

Låtmässigt är det en fyrling som sticker ut: Beauty Of Dreams, Reach Out, Forever In Your Eyes och Hungry Hearts. Sistnämnda låt var den första som bandets grundare (sångaren Gui Oliver och gitarristen Ferpa Lacerda) skrev tillsammans och man kan onekligen säga att det uppstod musikkärlek vid första försöket.

Sammantaget en lovande debut som även om den saknar låten med ”det” gör att jag redan ser fram emot att höra uppföljaren. Auras kan bli stora…

Magnus Bergström

Amy Allison ”Sheffield Streets” (Urban Myth/Hemifrån)

Det blir lite gammal countryfeeling i ”Everybody Ought to know” som är en duett med Dave Alvin. Ett annat känt namn finns med på skivan, nämligen Elvis Costello som gör en insats ”Monsters of the Id” som Mose Allison spelade in redan 1969. Hennes röst påminner mig om Patsy Clines röst. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Här finns inget mellanting.

Musiken drar åt det lugna och softa hållet, det är behagligt att lyssna och upptäcka Amy Allison som tidigare har helt gått mig förbi. Jag misstänker att om Patsy Cline inte hade gått bort 1963 hade hennes sound idag varit det här. Genom sin pappa Mose Allison som för övrigt också medverkar på skivan har Amy säkert fått sitt musikaliska arv, som drar åt det jazziga. Tolv sköna låtar som framförs med känsla och total närvaro. En skiva som skall lyssnas på när man går hemma i raggsockor, mysbyxor och eldar i den öppna spisen.

Mattias Ransfeldt

Galaxie 500 ”Today”, ”On Fire”, ”This Is Our Music” DELUXE EDITIONS (Domino/Playground)

Amerikanska poptrion Galaxie 500 existerade mellan 1987-1991 och hann släppa tre skivor: Today (1988), On Fire (1989) och This Is Our Music (1990) som dock passerade ganska förbisedda. Jag och många med mig missade dem helt när det begav sig. Mest uppmärksamhet fick bandet i England där de signades till bolaget Rough Trade, nådde plats 7 på UK Indie Chart med albumet On Fire samt gjorde radiospelningar för John Peel.

Men Galaxie 500 har haft tiden på sin sida. När nu alla tre plattorna återutges framgår det tydligt att detta är ett stort popband med tidlösa kvaliteter. En lågmäld och atmosfärrik stil som stundtals påminner om ett nedtonat Velvet Underground gör också att det här är musik som låter helt rätt i dagens popklimat och även  kan tas som föregångare till mången sorts nutida popband av olika nationalitet.

Henric Ahlgren

Aspera ”Ripples” (Inside Out/EMI)

Ja, då är det dags för en ny giv progressiv power metal – en genre som är på väg att slå knut på sig själv med release efter release, oftast utan större skillnader mellan banden. Avgörande för slutresultatet blir då oftast sången och melodierna.

När det gäller sången så är Atle Pettersen förvånansvärt mogen och kan sjunga både mjukt och lite tuffare. Melodimässigt är det mycket kompetent framfört men som så ofta i den här genren finns det tyvärr inte mycket för lyssnaren att sjunga med i.

Har då skivdebuterande Aspera en plats i skivflödet? Ja, utan tvekan. ”Rom byggdes inte på en dag” och med tanke på att samtliga bandmedlemmar – som har spelat tillsammans i fem år – är endast 20 år så finns det gott om tid att utveckla konceptet ytterligare. Koncentrerad lyssning i hörlurar rekommenderas = skivan växer för varje lyssning.

Låtar som sticker ut lite mer än övriga är Ripples, Between Black & White och The Purpose men egentligen kan skivan ses som ett enda långt musikstycke. Between Black & White är värd ett eget omnämnande då den innehåller allt som behövs i en bra progressiv låt: ett suveränt gitarrsolo av Robin Ognedal, läckra keyboardslingor av Nickolas Main Henriksen och passande tempoväxlingar både här och där.

När alla bitar lagts i recensentvågskålen så väger det över en hel del på plussidan och därmed känns betyget 4 hur givet som helst. Aspera känns som givna arvtagare till band som Symphony X och Dream Theater (och nej, jag överdriver inte). Spännande fortsättning följer…

Magnus Bergström