nyaskivor.se

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

Dirkschneider & The Old Gang ”Arising” (AFM/Sound Pollution)

En god vän till mig har sagt:

U.D.O spelar i en egen division. Om lycka finns i en låda så har vi den paketerad  här.

Till ovanstående citat skulle jag vilja lägga till att underbart är eller åtminstone kan vara kort. För på en kvart säger Udo Dirkschneider (presentation överflödig) och ”det gamla gänget” allt som behöver sägas.

Face Of A Stranger, Every Heart Is Burning och Where The Angels Fly har en typisk ljudbild á la firma Kaufmann/Dirkschneider. Alltså med bett där det behövs och aningens softare när det är läge för det. Tänk framför allt U.D.O.-skivorna Faceless World och Mastercutor med tyngdpunkt på den förstnämnda.

Givetvis bjuds det på gott om så kallade hockeykörer att skråla med i; vi snackar ju tysk heavy metal och det är svårt att tänka sig bättre representanter för den genren än Udo & co.

Det ska dock sägas att jag hade föredragit mer tryck i bastongångarna; Peter Baltes (ex-Accept) är inte vem som helst och är värd att få ta mer plats. Nåja, han får ändå ”revansch” i och med hans sånginsatser.

Just sången imponerar rakt igenom på Arising och det är glädjande att höra hur väl Udo, Peter och Manuela Bibert (vilket ”fynd”) röster passar tillsammans. Ett mycket lyckat grepp

Vi får heller inte glömma de två andra ”gängmedlemmarna” tillika gitarristerna: Mathias Dieth (ex-U.D.O.) och Stefan Kaufmann (ex-Accept, ex-U.D.O.) vars respektive spelstilar kompletterar varandra finfint.

Mathias återkomst ger en extra clou eftersom han inte samarbetat med Udo på många år.

Every Heart Is Burning är det starkasta esset i den låttriss som ep:n bjuder på. På ett närmast övertydligt sätt (taktfast och hockeykörer) är den en varudeklaration för ovan nämnda tyska heavy metal.

Om vi inte hade fått ”besök” av en viss pandemi så är det högst tveksamt om detta överraskande samarbete hade blivit verklighet – om vi tänker på framför allt Udos fulltecknade kalender. Med andra ord; inget ont som inte har något gott med sig…

Det här projektet får gärna bli permanent och leverera en hel skiva framöver, den saken är klar.

Magnus Bergström

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

The Killers ”Pressure machine” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog ju igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Efter ”Hot fuss” så har The Killers släppt ytterligare en rad med fina plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig bra över tiden.

Förra plattan ”Imploding the mirage” (2020) levererade kanske inte några separata hitlåtar – men var i övrigt en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass.

Vid sidan av det pampiga har bandet dock också alltid haft en fot i americana-rötter och det är denna sida som man ytterligare anammat och lyft fram på nya ”Pressure machine”. Och istället för att snegla på listhittar fortsätter man att göra en utforskning av andra territorier. Faktum är att här visar The Killers fullt ut att de kan sägas vara Bruce Springsteens arvtagare inom den moderna amerikanska populärmusiken. På ”Pressure machine” berättar The Killers gripande berättelser i sångform om invånarna i amerikanska småstäderna och The heartland. Oerhört fina låtar växer fram för lyssnaren. Det låter ungefär som Springsteens ”Nebraska” i en slags påkostad neo-new wave-kostym. Förbaskat bra.

Henric Ahlgren

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind

Dee Snider ”Leave A Scar” (Napalm/Border)

Den före detta glamrockaren och frontfiguren i Twisted Sisters har växlat in hela sitt tågsätt på en räls där gnistorna sprutar och ångan hålls uppe. Här glöder det känsloladdade stålet förvånansvärt skarpt och tidsenligt med fokusering på lösningar i stället för problem.

Leave A Scar har som avsikt att ge ett bestående intryck, ett ärr som skall lämnas kvar till världen att begrunda. Ett meddelande till och för de tystlåtna som behöver någon att föra deras talan. En inspiration att inte bara nöja sig med att existera. En uppmuntran som inger mod, ger tröst och hopp även i svåra tider.

Mycket positiv energi strömmar ut från ett dussin världsliga spår som ruskar om när den pånyttfödda korsfararen med något vildsint i blicken fullgör sin renässans under de tre kvart som skivan varar. Med egenhändigt skriven lyrik och med den nya skolans metal som riktmärke blir utfallet både rättframt och kraftfullt.

I Gotta Rock (Again) är det närmaste som det går att komma det förflutna. Det uppdämda behovet av att rocka loss effektueras av en uppsjö med tempoväxlingar, blixtrande solon, träffsäkra riff och en krevad av basgångar och trumattacker. En helgjuten ansats för att lyfta oss alla i kragen.

All Or Nothing More rycker ut med hela insatsstyrkan i dess olika skepnader. Det mynnar ut i en unison lovsång till metalcore med en hovrande helikopter som kastar omkring thrash och änterhakar gjorda av power metal som i ivern slängs hejvilt över hela pådraget.

Den självutlämnande lyriken i Silent Battles ger skärpa samtidigt som de fluktuerande riffen lägger bottenplattan för de personliga strömningarna. In For The Kill är ett paradnummer titeln till trots. En mördande refräng som skoningslöst skär genom hjärnbarken aktiverar den lilla hjärnan med ett glädjeskutt.

Även om några spår är lite väl påflugna (för min smak) så vevar Snider runt i grytan med ett säkert handlag och kraftfull stämma. Precis som den avslutande låten Stand Up förmedlar så värnar han om metal inte bara på scenen utan också i rättssalen.

Det skarpsinniga försvarstalet i den amerikanska senaten mot censur och moralpanik från den inflytelserika föräldraorganisationen ledd av vicepresidenten Al Gores fru Tipper ger fortfarande ringar på vattnet. Det visar om inte annat att det är fullt tillåtet att vara hungrig och rocka fett i en blond postisch och dessutom ge ett ungdomligt intryck även om pensionsåldern numera har överskridits med råge.

Thomas Claesson

Heavy Water ”Red Brick City” (Silver Lining/Warner)

Att förra årets soloskiva med Biff Byford var högst välkommen vet alla vid det här laget. Vad kan då vara mer naturligt än en uppföljning med sonen Seb? Varför inte ett projekt under täckmanteln Heavy Water där de tar med oss till Red Brick City med allt vad det innebär? Ett bra sätt att använda sin kreativitet på när ändå Saxon har gått på långsemester.

Ingen är gladare än Biff när han äntligen får damma av sin Rickenbacker elbas och dessutom får glädjen av att sjunga med sin gitarrspelande son. Tro för den delen inte att Seb följer sin pappas linje och hoppar på – 747 (Strangers In The Night) – flyget. Nej, här handlar det om en gnutta metal, stoner rock, blues, funk och ballader av det lågmälda släktet.

Med blixt och dunder om vartannat mullrar Solution igång föreställningen. En mixtur som drar åt sig lyssnarens intresse oavkortat och för första gången lägger sig stämsången följsamt tillrätta. Den äldre något ljusare raspiga rösten blandas med den skolade mjukare tonföljden. Ett modernt musikaliskt forum har hittat sin plats.

Frustrationen vidmakthålls i Turn To Black och titellåten Red Brick City vilket får turbinerna att snurra på högvarv med ett stabilt tryck. Den förra trippar helt ogenerat in i grunge-territorium medans den sistnämnda forcerar doom metal-väggen så att tegelstenarna rämnar.

När vinden sveper över Tree In The Wind infinner sig sinnesfriden på ett behagligt sätt. De välbyggda harmonierna och sammanflätningen av rösterna är ytterst tilltalande. Sannerligen en ballad levererad med sån passion och pondus att den har fullt förtroende på alla plan.

I Personal Issue No. 1 frodas de bluesådror som är grunden till allt socialt välbefinnande. Follow This Moment har för mycket popinfluenser och dessutom en illa grinande saxofon som drar åt det jazziga hållet. Medicine Man ger inte den botgöring som är allmänt erforderlig. Därutav har den traggliga refrängen ett alltför negativt intryck. Tilliten mellan far och son accentueras i de avslutande Now I’m Home och Faith som båda lägger ut relationen som eftertraktas på ett gynnsamt sätt.

Ett överraskande och variationsrikt album med kontraster och musikalisk kemi med stort flöde. På det stora hela överbryggas klyftan mellan klassisk och modern rock på ett tillförlitligt sätt utan att för den delen övertyga fullständigt.

Thomas Claesson

Gary Louris ”Jump For Joy” (Sham/Border)

Inget nytt från gruppen Jayhawks men väl ett solo album från en av dess ledargestalter, Gary Louris. Det första, Vagabond kom 2008 och är inte något som spelats ofta sen dess. Lite stelt och opersonligt och låter även så idag vid en ny genomlyssning.

Nya Jump For Joy tillhör kategorin pandemialbum där Gary Louris i egen regi spelat in, producerat och mixat.

På samma sätt som Paul McCartneys sista skapelse. Det kan bli lite trist när ett enmannaband ska sköta allt i studion med dagens teknik. Samspelet mellan musiker försvinner i egot.

Gary Louris musikaliska hemmabygge står sig trots allt mycket bättre än Mackans. Det finns en mängd bra låtar där man känner igen det klassiska Jayhawkssoundet med ljuvliga stämmor och tydliga melodihookar.

Det är ofta ett stråk av vemod och bitterljuva Beatlesharmonier som dyker upp i Garys kompositioner. Kolla bara in New Normal, Mr Updike och somriga Follow.

Sen får vi hoppas att ett nytt Jayhawksalbum dyker upp i höst. Tills dess gäller Jump For Joy.

Bengt Berglind

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson