nyaskivor.se

Katatonia ”Sky Void of Stars” (Napalm/Border)

Med mer än tre decenniers trogen tjänst är Stockholmsbördiga Katatonia en väl etablerat konstellation inom metalvärlden. Bandet har ända sen de dagar då många nuvarande metalfans lekte i sandlådan med hink och spade cirkulerat kring grundarna och de drivande krafterna: sångaren och multiinstrumentalisten Jonas Renkse och bakgrundssångaren och gitarristen Anders Nyström.

Renkse har i huvudsak skrivit låtmaterialet, men även Nyström bidrar emellanåt. Oavsett vem av dem som håller i pennan så trotsar de konsekvent gängse regler. Oöverskådliga riff flätas samman motsägelsefullt. Melodier bryter ut från stormiga rytmer och stigande tonstyrkor förvandlas till stunder av skörhet och sans.

Den ursprungliga blandningen av death – och doommetal har genom åren fått ge vika för en mer förbehållsam progressiv metal av autentisk och unik art med modfällda skildringar och ståtliga arrangemang. Som ett resultat är förväntningarna på ett nytt album alltid höga och glädjande nog vanligtvis uppfyllda.

Öppningsspåret Austerity sätter lyssnaren på prov när de komplexa riffen och det avancerade trumspelet med spännande taktförskjutningar tumlar runt med stuns. En ögonöppnare till de som har satt sig tillrätta för i takt med att låten spinner runt på repetition, desto fler hemligheter avslöjar den.

Det näst intill obemärkta hoppet till Collossal Shade kräver en kort stunds betänketid innan den får fäste. Därtill bidrar den föredömliga strukturen som är påtagligt målmedveten med sina talande stämningsförändringar. Den mäktigt framåtskridande sången med gotisk beröring kulminerar i en tilltagande utformad refräng där Renkses högtidliga röst står i rampljuset.

Opaline trippar iväg med en nästan näpen dragningskraft i sin besittning. Nedtonad i sitt ursprung, men efter hand allt mer obestridlig i sin uppfinningsrikedom. Den melankoliska Drab Moon flätar in flera lättsinnigt anspråkslösa grunddrag till en förtrollande symfoni av texturer och hoprafsade sångkrokar.

Mot slutet återfinns Atrium och No Beacon To Illuminate Our Fall vilka båda, oppositionellt albumtiteln, får anses ha stjärnglans. Den förra i grund och botten illavarslande, men föränderlig med lekfulla strängar och en hoppfull körsång som sjuder av värme. Den senare besitter en mångfald av sammanlänkade riff och flera nyanser av överdådig progressiv dynamik.

Katatonia har med Sky Void Of Stars förädlat sitt sound till nära nog perfektion. Det intuitiva låtskrivandet med den enorma mångfalden lyfter in musiken i en outforskad värld. En värld som långt bort i fjärran där mörkret tar slut andas optimism och de allra mest hårdhjärtade kommer att knäckas.

Thomas Claesson

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

Uriah Heep ”Chaos & Colour” (Silver Lining/Warner)

Medans många 75-åringar sitter stilla framför en sprakande brasa och funderar på vart tiden har tagit vägen, så har gitarristen och grundaren av Uriah Heep just färdigställt sitt 25:e album. Bandet som bildades redan 1969 känns för oss som lyssnar lika unga nu som då eftersom tid och rum är okända begrepp för en hårdrockare.

Alla som var nöjda med förra skivan Living The Dream (2018) har ingenting att frukta här heller. Chaos & Colour är en palett av kraftfulla lovsånger som balanserar mellan 70-talets stordåd och en innestående spelglädje som med eftertryck stadfäster den egna musikaliska identiteten.

Otaliga är de namnkunniga musiker som har fallit ifrån under årens lopp, men alltjämt är den bestående stommen stark och centrerad kring gitarristen Mick Box, sångaren Bernie Shaw och sångaren/keyboardisten Phil Lanzon. I följe med rytmsektionen som utgörs av Davey Rimmer på bas och Russell Gilbrook på trummor säkerställer de att hårdrocksenergin och särprägeln vidmakthålls.

De progressiva blommorna och överdådiga arrangemangen som definierade tidiga klassiker som Look At Yourself och The Magician’s Birthday är närvarande och korrekta ur olika perspektiv och när allt kommer omkring är detta ett album med kraftfulla hymner undertecknade av Boxs riff, Shaws sentimentala stämma och den tidlösa orgeln som svävar som en helig ande över hela anrättningen.

Precis som albumnamnet återspeglar så förmedlar öppningsspåret Save Me Tonight dels den frustration och hjälplöshet som har genomlidits under de senaste åren, men även förtröstan inför framtiden. Budskapet är utfört påträngande kraftfullt och ger en stabil grund att stå på inför framtida utmaningar.

Den glädjefyllda Hail The Sunrise framskrider som en religiös ceremoni och lyser upp tillvaron med sin poetiska pompa och ståt. De sublima sångharmonierna i följe med hammondorgeln är som tecken i skyn från en högre makt. Kyrkorgeln banar även väg för Age Of Changes innan det positiva tempot blommar ut i full frihet. Musikaliskt flyt och charm i perfekt symbios.

Hurricane reser sig som ett monster och alla vädrets makter släpps loss. Den rasande melodin är kallhamrad och handlingskraftig med tunga riff, solid takt och häpnadsväckande solon som avlöser varandra. Pianot porlar som en fjällbäck när den melankoliska One Nation, One Sun exponeras. Shaws känslosamma röst frigör på ett naturligt sätt emotionella känslor.

Det symfoniska melodramat som utspelar sig under den knappt 8 minuter långa You’ll Never Be Alone framstår som en modern gudagåva av episk rock. Den egendomliga känslan av att känna sig både lugn och upprymd på en och samma gång har inte upplevts sedan kultklassikern July Morning såg dagens ljus.

Till er som vill ha ytterligare progressiv glädje tar Freedom To Be Free emot med öppna armar. Det är det längsta spåret på skivan och det behövs så att Davey Rimmer ska hinna lägga ut sitt grooviga bassolo och Phil Lanzon har tillräcklig med tid till för att förtjusa oss med sitt sprudlande piano. Lägg därtill sångharmonierna, gitarren med Wah-Wah-pedalen påkopplad samt den majestätiska hammondorgeln och alla rutorna är avbockade.

Chaos & Colour besitter en aldrig sinande störtflod av stora melodier och listigt utarbetade arrangemang. En samling av äkta klassisk hårdrock där bandet vid många tillfällen tar steget genom progressivitet och över metal-linjen innan de återvänder till sin egen unika karaktär. Den kreativa erfarenheten har triumferat med ett storstilat album som bevisar att det inte på långt när är över än.

Thomas Claesson

Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)

Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?

Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.

Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.

De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.

Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.

Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.

Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.

Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.

Thomas Claesson

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Får vi presentera årets skivor som en 10-i-topp-lista

http://www.nyaskivor.se/arets-skivor-2022/

Recensionerna återkommer igen i början av 2023.

Ha det gott!

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

Felice Brothers ”From Dreams to Dust” (Yep Roc/Border)

Betyg 4/5

Felice Brothers har levererat album och en del soloprojekt sedan 2007. I detta band har en del bröder, släktingar och vänner ingått. En av de äkta bröderna, Simon, är väl den som verkar fungera som sammanhållande länk, låtskrivare och den röst man kan förknippa bandets sound med.

Men det är inte hela sanningen för just deras sound har varierat lite hit och dit. På de första albumen fanns det en ungdomlig The Band-känsla som senare har vinglat fram och tillbaks med skiftande resultat.

Nya albumet From Dreams to Dust inspelat i en kyrka, är även det en palett av skiftande musik ofta blandat med kortare recitationer och givetvis sång. Det är ett album som vilar på en vemodig och lite mörkare grund.

Det musikaliska soundet är sparsmakat, ofta med ett inledande klinkande piano eller akustisk gitarr. Tempot är mässande och förstärks av Simon Felice sätt att pratsjunga sina historier.

From Dreams to Dust är inget omedelbart album att älska eller eventuellt tycka mindre om. Det kan nog ta sin tid att hitta fler pärlor än inledande Jazz On The Autobahn. Det gäller att hänga i och ge bröderna fler chanser.

Bengt Berglind

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind