Pionjärer tar sitt ansvar

Senjutsu

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

14

09 2021

Your Comment