nyaskivor.se

Michael Schenker’s Temple of Rock ”Spirit on a mission” (Inakustik/Border)

  Release: 20 mars

Inte kan man tro att mannen med stenansiktet, Michael Schenker, är född 1955. Gitarrspelet på Spirit on a mission är nämligen i klass med vad han presterade som medlem i Scorpions och UFO – och det var inte igår.
Det låter som att Michael har roligt på jobbet och är på sitt bästa lekhumör. Kanske kan det förklaras med det högklassiga musikersällskap han omger sig med: Doogie White (sång, ex-Rainbow/ex-Yngwie Malmsteen), Wayne Findlay (gitarr/keyboards, Michael Schenker Group), Herman Rarebell (trummor, ex-Scorpions) och Francis Buchholz (bas, ex-Scorpions).
Utöver bandledaren själv är det Doogie som utmärker sig allra mest. Rösten är nästan lika stark som någonsin tidigare, det är bara enstaka gånger som han pressar i ett för högt tonläge, och han är pappa till samtliga låttexter.
Produktionen är snäll för öronen och – knappast överraskande – med fokus på gitarrljudet. Basen är dock lite väl hårt hållen (läs knappt hörbar) i mixen vilket ger ett lite väl snällt slutresultat.
Låtmässigt känns det i mångt och mycket som att lyssna på Yngwie Malmsteen kring Trilogy-perioden och det är ju aldrig fel.
Live and let live rivstartar kalaset med högt tempo och ett inspirerat gitarrsolo och Rock City är stöpt i samma form men är snäppet vassare tack vare en kanonrefräng.
Saviour machine är det tyngsta Michael fått till på hur länge som helst, kanske någonsin, och detta utropstecken ger skivan den balans som behövs.
Something of the night är utan tvekan bästa låten. En snabb rackare kryddad med neoklassiska influenser á la Yngwie Malmsteen och sköna passningar till Scorpions.
Communion och Vigilante man är egentligen bra låtar men handikappas av enformiga refränger (vilket tyvärr är ett återkommande problem).
Hela paketet landar i en splittrad lyssningsupplevelse, i och med att låtkvaliteten dyker efter drygt halva skivan. Eller för att jämföra med öl, så är lite drygt halva skivan som en alkoholstark och välsmakande porter och resten som ett ljust och blaskigt folköl.
Till sist vill jag dela ut stilpoäng för bilderna i texthäftet. De är inte bara proffsiga; Michael ler dessutom. Snyggt jobbat!
Den som gillar klassisk hårdrock med melodier i massor kan lugnt införskaffa Spirit on a mission, som lika gärna kunde ha döpts till ”ett säkert köp”.

Magnus Bergström