Ambitiöst konceptalbum för hjärna och skrev

casablanca

Casablanca ”Miskatonic Graffiti” (Despotz)

Ett konceptalbum i tre delar. Jo jag tackar. Självaste Blackie Lawless (W.A.S.P.) skulle imponeras av detta ambitiösa projekt, som bandet beskriver med följande ord: ”Som om Ziggy Stardust träffade HP Lovecraft i Twin Peaks.”
Håller det då? Ja för tusan! 53 minuter och 6 sekunder fördelade på tio låtar är alldeles lagom för att berätta allt. Men om lyssnaren fattar galoppen är en annan femma…
Musik- och sångmässigt hör jag en korsbefruktning mellan Led Zeppelin, The Almighty, Zodiac Mindwarp, The Who, tidiga Alice Cooper, sena The Hellacopters och en gnutta Black Sabbath. För att bara nämna några. Influenserna är såpass blandade att de har fått till något eget när de rört runt med sleven i den stora grytan.
Enter The Mountains är till en början en otypisk öppningslåt, i och med att den slingrar sig fram lugnt och släpigt. Ett smart drag! Tempot ökar dock allt eftersom och stämningen byggs upp på ett fint sätt. Skivans längsta låt, 10 minuter och 31 sekunder, känns därmed inte alls lång. Kanske beroende på att jag som lyssnare får känslan av att vara med om en sagoberättelse och tiden som jag känner till den upphör för en stund. En rundgång light avslutar stycket och visar att det trots det ambitiösa anslaget i grund och botten handlar om (mångbottnad) rock and roll.
Av övriga låtar kan nämnas Closer. En rakt-på-sak-stänkare med ett stort plus för den läckra soloduellen hammond vs elgitarr. För de flesta band hade det här varit den normala albumöppnaren. Men nu är inte Casablanca ett normalt band…
Old Money och Sister är smart placerade i skivans mitt. Båda melodiösa och lätt glammiga men ändå (putsat) garagerockaktiga. Sångmässigt görs skivans vassaste insats i Sister; det är rejält klös i pipan alltså.
She Was The One är en ballad med tryck som ger arenakänsla och jag ser mängder av tändare (eller som numera: mobiltelefoner) framför mig. Gåshud!
Det jag har svårt för är att det blir väl popaktigt emellanåt, för Casablanca är som bäst när de både smeker och river på samma gång. När det blir för mycket av det ena eller det andra, så går det oftast lite överstyr. Till nästa gång hoppas jag också på en ”fetare” produktion; nu känns det ofta lite väl ”lätt”.
Miskatonic Graffiti är bra, riktigt bra. För den som vill ha musik både för hjärna och skrev är det ett misstag att inte lyssna in sig.

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

09

11 2015

1Trackbacks/Pingbacks

  1. Bästa albumen 2015hårdrock.com | hårdrock.com 28 12 15

Your Comment