nyaskivor.se

Perssons Pack ”Öster om Heden” (EMI)

Nog kan man kalla det en äkta comeback när 45-åringen Per Persson och hans dragspelande pack återvänder med ”Öster om Heden” efter 14 år. Man är åter i hamn efter en lång resa och det känns som om tiden har stått helt stilla.

Den småstadsromantiska ådran är lika smittsamt äkta och oförstörd som förut och vi bjuds på ett levande historieberättande. Det är tryggt, gubbigt, bonnigt men i positiv mening – som en Plura sjungandes brännvinsdoftande folkvisrock på de sju haven. Hellströmska sjörövartolkningar har vi iochförsig hört förut, men det här är mer en glesbygdsvariant av Eldkvarn-Winnerbäck hyllar Clash-Springsteen – och det är helt rätt i tiden.

Sångtitlarna talar för sig själv. Den fantastiska Annika Norlin-duetten ”Stenad i Stockholm”, ”När du är ung” och ”Ikväll tar vi över stan” är alla blivande Persson-klassiker för en ny generation lyssnare; och när Persson sjunger att ”sångare utan orsak sjunger alltid falskt” inser man att en mer trovärdigt äkta rumlarrock knappast går att finna på den här sidan Atlanten.

De gamla trotjänarna Magnus Lind och A Camp-aktuella Niclas Frisk medverkar nu liksom då och bandet drar just nu runt på en omfattande turné med den nya skivan i bagaget. När de kommer till Putte i Parken den siste juli så kommer undertecknad att vara på plats och skråla i publiken.

Peter Dahlén

Vårens och sommarens spelschema hittar man på bandets hemsida. Bara att klicka på skivomslaget här ovanför…

John Me ”I am John” (Sony Music)

Bakom etiketten John ME döljer sig Mattias Edlund, som tidigare var sångare i The Motorhomes. I arbetet med det här albumet har Mattias haft hjälp av bl a Jocke Berg.

Här serveras vi 10 st poplåtar och det låter modernt och välproducerat, snyggt och prydligt. Musiken rör sig i samma terräng som Coldplay och Kent, vilket kanske inte är så oväntat.

Det tidigare släppta spåret ”Love is my drug” fastnar direkt och flera i familjen därhemma stannar upp och lyssnar när de går förbi, låten är ett häftplåster som gjord för P3, en riktig hit!

När jag lyssnat igenom alla låtarna ett antal ggr slår det mig att det är svårt att stänga av för det låter väldigt bra. Det handlar om behaglig pop som inte är påträngande och inte bullrig, det är snarare vackert återhållsamt och varmt innerligt. Det låter som John ME har med sig hjärtat i både musiken och sången och jag tror på vartenda ord han sjunger.

Texterna är på engelska och handlar mest om kärlek, längtan och att vilja vara någon annan. Tror jag. Om orden är seriösa och bra eller om det är hjärta-smärta-nonsens är väl upp till humör och sinnesstämning att avgöra. Det spelar egentligen ingen roll, texterna harmonierar bra med musiken och tillsammans blir det skön magi.

I sällskap med albumet ”I am John” sitter jag gärna och mår bra i en mörk soffa en kväll med ett glas vin. Det är inte precis en partyplatta, utan känns mer tänkvärt vemodigt och njutbart småmelankoliskt.

Det här är ett starkt album och flera av låtarna har hitpotential. Jag hoppas få höra mer av John ME i framtiden.

Svante Carlesjö

Neil Young ”Fork in the road” (Warner)

”Singing a song won´t change the world” sjunger Neil Young på nya skivan “Fork in the Road”. Så sant, så sant. Veteranen med det lätt igenkännliga, sköna gitarrbrötet gör också mer än bara spelar och sjunger om världsläget. Till exempel är han sen länge engagerad i ett projekt att få fram alternativa bränslen. Som en följd av detta kommer han nu med ett slags konceptplatta om ecobilkörning (!).

Denna gång ackompanjeras han av Ben Keith, Anthony Crawford, Rick Rosas, Chad Cromwell och Pegi Young. Producenter är Neil Young och Niko Bolas. Det lovvärda syftet till trots håller det inte riktigt ända fram. Problemet är låtmaterialet. Musikaliskt är det nästan uteslutande tung, slö och ruffig garagerock. Inte alls dåligt på något sätt, men för få spår sticker ut. Nämnda ”Singing a Song” är mycket bra. ”Cough up the Bucks”, en bitsk och angelägen kommentar till den rådande ekonomiska krisen, funkar också i all sin enkelhet. Bäst är skivans två sista spår: den lugna ”Light a Candle” med fin steelgitarr och så titelspåret med stökigt gung och effektfull pratsång i verserna.

Fyra bra spår av tio räcker inte när vi vet hur Neil Young kan skämma bort oss. Troligen går det bättre med miljöengagemanget. Som en sorts demonstration ämnar artisten köra till Washington DC med sin Lincoln Continental, tankad och laddad enbart med snälla vätskor.

Mats Johansson

Frida Hyvönen ”Silence is Wild” (Playground)

Detta är Hyvönens tredje album, om man räknar med cd:n hon spelade in 2006 med musiken till dansföreställningen ”Pudel”. Det första albumet ”Until death comes” släpptes 2005.

Frida Hyvönen skriver sitt material själv, och hon har en egen pianobaserad stil. Man får en känsla av att det under den blonda frisyren bakom pianot finns en kvinna som går sin egen väg. Och som dessutom gjort pianoläxan ordentligt.

Musiken känns fräsch, nyskapande och befriande fritt från traditionellt vers-refräng-vers-refräng-stick-refrängmalande. Melodierna är vackra. På en del spår är det smäktande njutbart, pampigt och ibland stilla sensuellt och nästan erotiskt känsligt.

När jag börjar lyssna på ny musik är det första jag lägger märke till melodierna, ackordbytena och helhetskänslan av låtarna, jag söker liksom en anda där rösten fungerar som ett kompletterande instrument. Själva texten tar jag inte in förrän oftast efter flera genomlyssningar. Men när jag lyssnar på Frida Hyvönens ”Silence is Wild” blir jag i ett tidigare skede nyfiken på texterna. Hon har valt att sjunga på engelska och det är sensitivt, fantasifullt och möjligen självupplevt. En sångtext behöver inte vara sammansatt som en berättelse eller novell, och det är det inte här heller. Hyvönens texter fungerar mycket bra, de lyfter melodierna ytterligare en nivå, även om jag inte alltid förstår riktigt vad hon menar. Men är det inte så det ska vara, det ska finnas lite magi kvar att upptäcka… En och annan rad är riktigt skön, jag njuter särskilt av t ex ”When I say I love you, you look accordingly sceptical”, eller “I guess you do the dirty know, and I do the dancing…”. Frida Hyvönens röst är känslig och skör, sensuell och vacker.

Frida Hyvönens nya album ”Silence is Wild” berör. Den kryper under skinnet, på ett skönt sätt, och lämnar nog ingen oberörd. Hyvönen kan inte bara hantera ett piano, hon har också en underfundig förmåga att hitta sköna melodier, och sedan komplettera med sin känsliga och vackra sång och sköna texter. Jag gillar mäktigt pianospel kombinerat med bas, trummor och gitarr, just så är ”Silence is Wild”. Här finns också låtar som innehåller stråkar, kör och kastanjetter och det låter riktigt bra. Och jag får en känsla av äkthet, här låter det inte datorkorrigerat i efterhand som så mycket annan ny musik idag.

Jag har spelat albumet flera ggr om dagen den senaste veckan, och jag håller numera Frida Hyvönen nära hjärtat. Jag startar cd-spelaren för femtielfte gången och jag är lycklig…

Svante Carlesjö

U2 – No line on the horizon (Island/Universal)

Mer är fyra år har gått sedan ”How to dismantle an atomic bomb”. Skivan som enligt Bono själv var bandets första riktiga rock’n’roll-platta. Jag skulle nog vilja påstå att U2 alltid haft lite av den irländska rocken i botten även om de ibland experimenterat med själva produktionen. Bonos röst och The Edges särpräglade gitarrspel utgör den röda vävda tråden som blir till en igenkännande matta. Till sin hjälp har de även på denna platta producenterna Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite. Så långt är allt frid och fröjd; men de här herrarna måste ha ryckt i helt olika trådar för denna gång känns resultatet väldigt spretigt. Det som stör ljudbilden en aning är, bland annat, de lite tråkrockiga låtarna ”Stand up comedy” och Kravitz-doftande singeln ”Get on your boots”.

Bandet blickar mot Afrika och Mellanöstern, och mot den där osynliga linjen där havet möter himlen; den platsen de beskriver i titelspåret. Skivan spelades in i både i Marocko, New York, London och hemma i Dublin, i den egna studion, och det verkar som om man vill variera sig för att motverka förutsägbarheten; ändå är det de ”typiska” U2-låtarna ”Magnificent”, ”Moment of surrender” och ”Breathe” samt balladerna ”Unknown caller”, ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight”, ”White as snow” och ”Cedars of Lebanon” som håller hela vägen. På andra sidan av tråden finner vi ytterligare tre utstickande alster. Det inledande monotona titelspåret saknar nästan helt melodi och är allt annat än publikfriande. Långsamma ”Moment of surrender” klockar in på sju och en halv minut. Den visar sig, efter några varv, vara en mäktig hymn som bara växer och växer efter varje lyssning. Österländska ”Fez – being born” är en elektroniskt uppbyggd, väldigt experimentell och överarbetad sak. Ganska vågat, för att vara Bono & Co, och bitvis en riktigt nyskapande kompott av världens kanske största arenaband genom tiderna; men U2 satsar trots allt många av sina bästa kort och levererar ett album med många ess i leken. Köp!

/Peter Dahlén