Utmanar bland årets bästa
För mig handlar musik om att bli berörd. Det kan vara en bra röst eller en bra melodi. Det ultimata är när dessa båda faktorer blir till verklighet på en och samma gång.
När Antony and the Johnsons släppte sin andra skiva, ” I am a bird now ” , kände jag att Antony Hegarty hade lyckats med detta på ett helt underbart sätt. Ännu bättre blev det av att se hans konsert på KB i Malmö. Man kan säga att jag föll handlöst för hans musik. Ända sedan dess har jag längtat efter det tredje skivläppet. När väl ” The crying light” kom satte jag mig med spänd förväntan. Skulle han lyckas upprepa succén som han hade efter ”I am a bird now”?
Antony Hegarty är en oerhört intelligent musiker och han använder all sin kunskap för att få till den där mollkänslan som väldigt få klarar av. I ”Epilepsy is dancing” visar han verkligen vilken bredd han har. Den känslostorm som kommer upp i mig under den låten kan rubba berg. Samtidigt får jag en känsla av att den här skivan är mer genomarbetad och planerad än vad hans två tidigare skivor har varit och det stör mig lite. Nico Muhly har varit med och arrangerat stråkdelarna på skivan och gör ett utomordentligt jobb. Ibland funderar jag om inte att Antony Hegartys röst tar över lite för mycket ifrån stråkarna men det verkar variera på vilket humör jag är på. I låten ”Aeon” använder han sig av få ackord men får till en riktig träffsäker låt med någon oförklarlig ärlighet i sig.
”The Crying light” är en underbar skiva. Kanske inte riktigt på samma nivå som föregångaren ”I am a bird now” men ändå kollosalt bra. Konsten att förmedla känslor är något som Antony Hegarts är expert på. Det känns tidigt att utse årets bästa skiva anno 2009 men ”The crying light” är utan tvekan med och utmanar.
För alla er som har möjlighet så bege er till Way out west där Antony and the Johnsons kommer att spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Det kommer bli något att minnas!
Tobias Johansson