nyaskivor.se

Hellsongs ”Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell” (Lovely Rec/Saturday Enterprise)

Svenska trion Hellsongs har gjort till sitt kännemärke att tolka klassiska hårdrockslåtar i minst sagt nedtonade, akustiska versioner. Något av en udda företeelse, men det har blivit framgångsrikt.

Bandet bildades 2004 och framträdde live med bara tre låtar på repertoaren. Genombrottet kom 2005 med Run to the Hills som sen hamnade på skivdebuten Lounge Ep året efter.
2008 släpptes första fullängdaren Hymns in the Key of 666. Samma år påbörjades inspelningarna av nya ep:n Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell som släpps som en sorts bokslut; sångerskan Harriet Ohlsson gör sina sista insatser och lämnar över till Siri Bergnéhr som tidigare stått för bakgrundssången.

Pieces of Heaven, a Glimpse of Hell består av 5 nya tolkningar i ordning som följer: Warpigs, The Evil that Men do, Losers & Winners, Eagle fly free och I just want You. Alla i mer eller mindra saktmodiga, skira, inkännande och fina tolkningar där trions sång, keyboards och gitarr hjälps upp av gästmusiker på bland annat cello, violin och bas. Deras insatser tillför en hel del. Utan dem hade det kanske blivit en aning tunt. Siri Bergnéhr bidrar även förnämligt med munspel i Warpigs.

Pieces of Heaven… rekommenderas varmt, dock med en fundering: hur länge till håller konceptet?

Mats Johansson

Melissa Horn ”Säg ingenting till mig” (RCA/Sony)

Jag är en ofta skeptiskt, ibland cynisk, fortfarande lönnsnygg, alltid musikälskande snart 45-årig man, som alltför sällan blir överraskad. Allt för sällan själsligt nockad. Allt för sällan så tagen att tårarna tränger på. Allt för sällan så djupt berörd att jag måste ringa min fru för att säga hur mycket jag älskar henne. Allt för sällan säga hur vacker varje morgon är bara för att jag får vakna med henne vid min sida.

I min del av livet har man koll. Vet vad som rör sig bakom kulisserna, vet hur det funkar och vad som kan förväntas.

Med detta som bakgrund förstår du säkert vilket trauma det är när en liten 20-årig tjej, som kunde varit min dotter (förlåt, jag känner inte mamma Maritza, jag menar åldersmässigt), kliver in och rubbar dessa grundfundament.

När jag, för ca 1 år sedan, hörde ”Vår sista dans” från din förra platta sände du en första chockvåg genom mitt musiska universum. Din sårbarhet, trovärdighet, dina finurliga ordlekar och att du inte tvekar att skriva om riktigt svåra och otäckt obegripliga händelser, som i ”Kungsholmens hamn”, nockade mig totalt.

Jag vet inte hur det är med dig, men det är inte ofta jag har högt ställda förväntningar och dessa infrias. I vilket fall som helst så är det just det som du nu har lyckats med. Med råge, dessutom. Din nya platta; ”Säg ingenting till mig” är helt underbar. Skönt att få det sagt. Du har lyckats med konststycket att leverera en uppföljare som har allt som din debutplatta hade fast med ännu mer nyanser, ett rikare djup och även ett mer avspänt sväng. Och ändå är det fortfarande du till 100 procent.

Att låtarna, tempomässigt, ligger om lott gör att skivan hela tiden tar en fräsch vändning. Att du vågar leka med monotona frasrepetitioner – ”Säg ingenting till mig”, pedalsteel-gura – ”Tyck synd om mig nu”, ”Fall fritt” bla, lite missljud från ståbasen – ja, lite här och var på hela plattan, ger den bara mer liv. Stråkarna i ”Lät du henne komma närmre” och ”Vem lämnade vem”, är så hiskligt vackra att jag inte hittar ord. De två tillsammans med ”Fall fritt” är starkaste spåren på plattan, om du frågar mig. Överlag känns hela produktionen väldigt ”organisk”, den ger mig en känsla av att ”det händer just i detta nu, det är på riktigt”.

I mitt musiklivs egna lilla ”Hall of Fame” finns ett gäng artister och band som för evigt står kvar som milstolpar. De har gett mig ett nytt perspektiv, en ny rikting och en fördjupad kärlek till musiken. Som exempel kan nämnas; Motörhead, Ron Sexsmith, Aretha, LeMarc, Foo Fighters, Hem, Hendrix, Lanois, Cash, Queen, ELO och Rosie Thomas. Jag hade nöjet att introducera dig för dem nu i veckan. De nickade, log och hälsade att du är hjärtligt välkommen.

Så fortsätt leva nära livet, lev nära de vänner som tycker om dig utifrån vem du är och inte vad du gör. Fortsätt låta dina talanger leva nära all den smärta, skönhet, orättvishet och mystik som vi vanligtvis kallar livet. Jag är bara en liten lyssnare där ute som du än en gång berikat livet på. Så, tack så länge. Nu laddar jag inför Sagateatern i Borås. Men först skall jag torka tårarna och ringa min fru …

Hasse Carlsson

Nejra ”In Hindsight” (Darrow/Bonnier Amigo)

Hon flydde från kriget i Bosnien, gör musik på sina egna villkor och verkar vara en stark tjej på alla sätt och vis. Hon kom till Sverige som tonåring och kunde inte ett ord svenska, nu doktorerar hon i psykologi på Örebro Universitet. Med sin pianobaserade musik debuterar hon med ”In Hindsight”, med Peter Gabriel som husgud men påminner mer om Ane Brun, Anna Ternheim och Maria McKee rent musikaliskt.

Det är en spännande skiva som kanske inte till en början tar mig med storm men efter några lyssningar så växer den. Inledningsvis tyckte jag att den var lite sirapsseg men in på femte, sjätte låten så tar sig skivan och blir riktigt trevlig. Det är just trevlig skivan är och inte mycket mer än så. Den är i mångt och mycket väldigt slätstruken om jag skall bortse från ett par tre låtar på albumet. Trygg, säker och bara trevlig, mer är det inte. Vet inte hur det är med er men om ni har haft en kväll någon gång som bara var trevlig, så får man kanske nöja sig med det, att just ha trevligt. Det är ju inte fy skam det heller.

Mattias Ransfeldt

Brian Setzer ”Songs from Lonely Avenue” (Surfdog/PlayGround)

Brian Setzer firade i våras sin 50-årsdag med fest på en nightclub i Minneapolis där han bor sen några år tillbaka. Firandet kröntes med en i dessa dagar ganska unik händelse: ett Stray Cats-gig. Om detta leder till en av alla dessa återföreningar får vi väl se.

I dagarna släpps plattan Songs From Lonely Avenue, men då är det soloprojektet Brian Setzer Orchestra som gäller. Skivan är en hyllning till klassisk film noir från 40-50-talet och ett slags soundtrack utan film. Setzers kärlek till den tidiga rock´n´rollen blandas med storbandsjazz i ett samarbete med Hollywoodveteranen Frank Comstock (87 bast!) som står för blås- och stråkarrangemang.

Brian Setzer är ingen Sinatra eller Bennet, men sånginsatserna är överlag helt okej, han har fått ihop ett gäng bra låtar och fusionen rockabilly och swing funkar. Som bäst är det i de lite lugnare My Baby Don´t Love Me Blues och Lonely Avenue. Rockiga Dimes In The Jar är en pärla, med aningen mer återhållsamt storbandskomp.

I november timar ett annat Setzerprojekt: Christmas Rocks, en USA-turné han gör för sjunde året med upprockade Jingle Bells m fl. Dan före dopparedan kan man se och höra det i Las Vegas om man vill ha ett alternativ de luxe till uppesittarkvällen framför TV:n.

Mats Johansson

Tutankamon ”Tutankamon” (PlayGround)

Tutankamon är en nybildad grupp som består av en konstellation storheter från det svenska musiklivet. De har här slagit sig samman och ger nu ut sitt första album.

Det som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det låter enkelt och rättfram och nästan lite homemade. Den välpolerade studiomiljön känns långt borta och jag får en känsla av garageband. Det är inte bara negativt, ett lite oborstat sound kan kännas fräscht och spelglatt bland alla perfekta digitala produktioner. Dock saknar jag den där varma glädjen. Det spritter inte precis spelglädje om skivan även om den har sina ljusa stunder. Garagebandssoundet är medvetet, det blir lite back to basic, less is more liksom. Och det kan vara helt i sin ordning, bara värmen finns där och bara låtarna är tillräckligt bra.

Det finns bra låtar, inte bara titelspåret som vi har hört i radio en hel del. Några låtar till är bra och medryckande, men tyvärr är de inte så många. En del spår känns intetsägande och det griper inte tag i mig. När jag lyssnar på musik vill jag bli berörd på ett eller annat sätt, jag vill känna något. Här blir jag inte berörd, och när jag lyssnat klart på skivan känner jag inget sug att sätta på den igen.

Det som kunde blivit så bra är tyvärr med mina högt ställda förväntningar en besvikelse.

Svante Carlesjö

Mayday Parade ”Anywhere but here” (Fearless/BAM)

Jag kommer ihåg när jag blev helt förlorad i Metallicas ”Kill ’em all”. Jag var i yngre tonåren och stod, med uppspärrade ögon och öron, på fritidsgården och lyssnade. Vi sa inte ett ord. Hade aldrig hört dess like. Som nyvunna, extatiska fans missionerade vi vilt, hårt och för alla som inte ville lyssna.

En dag stötte jag på en av de äldre musikerna på orten, förmodligen någon ”gammal 25-åring”. Efter att han hört mitt uppspelta pladder och några låtar, tittade han bara på mig, log och sa; ”ja, dom är väl ok, men varför inte lyssna på Sabbath, dom är ju originalet”. Jag idiotförklarade honom (givetvis) på en tusendels sekund, ”Sabbath, vad är det för seg gubbmusik? Metallica är bäst!!”

Nåväl, några år senare kunde jag konstatera att han både hade rätt och fel. Men framför allt hade jag lärt mig att det alltid finns en förhistoria. En förhistoria som inte går att välja bort och som givetvis styr uppfattningen av ett bands originalitet och nyhetsvärde.

Nu sitter jag här, några decennier äldre än de där ”gamla 25-åringarna”, och lyssnar på ett band som heter Mayday Parade. Deras senaste platta heter ”Anywhere but here”. Och jag blir bara trött. Bara en sådan sak att de kallar det ”pop-punk” får mig att må illa. Punk?? Hallå, senast jag kollade handlade punk om något helt annat, men det var ju strax efter Dacke-fejden, i och för sig. Fattar inte varför bolaget försöker sälja in dem som tuffingar med punkattityd när de ser ut som om de skall spela på kyrkans ungdom på fredag. ”Men skit i det, hur låter skivan?”, undrar du?

Ja, den låter ungefär så illa som den är förpackad. OCH det finns redan några tusen band som låter EXAKT likadant. Inte en ton, inte ett anslag sticker ut. Det är musik totalt utan risktaganden. ALLT är klonat och låter som ett klassiskt, stort fjäsk för den allrådande (ja, i deras värld) kommersiella radion.

Så vill du klona något? Ring skivbolagen, de är experter på det. Det enda som är mayday med den här plattan är betyget. 1,5. Och då är jag på mitt bästa humör …

Hasse Carlsson

Folke ”Ordinary Extraordinary” (Brus&Knaster/PlayGround)

Torbjörn Zetterbergs pop-alter ego Folke släpper nytt album. Herr Zetterberg, en av våra mest framstående jazz musiker ägnar sig också åt att skriva lite poplåtar. Efter att ha lyssnat en del på första albumet kände jag ett klart intresse av att höra mer, för här anades en potential inom även denna genre.

Det var ganska lätt tillbakalutad pop, med rötterna mest i singer songwriter/indie facket på första plattan. Nya albumet är än mer avskalat och försiktigt i sin framtoning, vilket inte behöver vara negativt men det kräver en hel del av såväl den som framför det som kompositionen som sådan.

Plattan börjar intressant med den fina ”How Does It Feel”, där jag känner att detta kan bli en trevlig tripp. Fortsätter sedan med låten ”Wet Soap” som också den har sina kvaliteter. Sedan tar det för mig tyvärr stopp här, jag tappar intresset, det är något som får mig att gäspa.

Jag tycker tyvärr att det saknas en del i såväl uttrycket som kompositionerna. Det krävs en hel del av förmedlaren i låtar av det slag som till stor del tar upp plats på plattan. Om man inte har en enorm närvaro eller speciellt sätt att uttrycka sig via sången i sådana här nummer kan det lätt bli en aning tradigt. Sången är väl inte riktigt Torbjörns styrka som musiker som inte på något sätt är en dålig sångare, men som för mig inte har ”det där”.

Jag väntar nog mer på att Torbjörn ska komma med en platta i Jazz genren, varför inte något nytt med Torbjörn Zetterberg Hot Five igen? Denna Folke platta var ledsamt nog för mig bara ”Ordinary” Jag hoppas dock att Torbjörn fortsätter att försöka göra pop, men att han tillåter sig ta ut svängarna lite mer så kan detta bli riktigt trevligt i framtiden och med hans potential tror jag till och med att det kan bli ”Extraordinary”.

Tomas Ingemarsson

Joshua Radin ”Simple Times” (Warner)

Det finns olika sätt att närma sig en platta. I vissa lägen finns den bara där och man finner varandra direkt. Jag vet inte hur det är med dig men jag har ibland en förmåga att ”komma från fel håll”, vilket leder till att jag inte uppfattar plattan helt korrekt utan hör den efter några månader och först DÅ hör hur bra den är.

Tyvärr höll jag på att göra just så med Joshua Radins nya ”Simple Times”. Efter att ”återupptäckt” en av metallhistoriens (i min ytterst subjektiva mening) tyngsta och svängigaste låtar, kom jag in lite snett i Joshuas senaste alster. Att använda Panteras ”Broken” som avstamp in i Joshuas mjuka, ”perfekt som kuliss i amerikanska feelgood serier”-produktion är inte helt optimalt, om man säger så …

Nåväl, efter att jag kalibrerat om skallen måste jag säga att jag gillar vad jag hör. Till sin nackdel tycker jag att ”bolaget vill ha låtar att placera i serier-tänket” lyser igenom lite för mycket. När låtarna handlar om kärlek (ja, både glädje och modell sorg) , vara vänner, bli sams och andra vardagsgråa ämnen blir det lite, hm … ja, trist och förutsägbart som inredningen i en korridor på landstinget. Saknar kontrasten mellan en mjuk och lugn produktion med vassa och mörka texter á la Cash, MEN …

Det han gör, gör han bra. Han övertygar mig, sjunger hur bra som helst. Klockrena melodier, och en produktion som ändå håller tråden. Han övertygar mig helt enkelt. När vi delat vardagen ett tag, jag och Joshuas skiva, tänker jag inte på ovan nämnda irritationsmoment utan kan njuta av melodierna, stämmorna och allt det vackra som denna skiva faktiskt rikligt är fylld av.

Behöver du en skiva som bakgrund när du har väninnorna hemma på sminkparty eller som fyller din inredningsbutik med stämning tror jag detta är skivan för dig.

Med tanke på att jag varken har en inredningsbutik eller några sminkpartyn får jag nöja mig med att lägga mig på soffan, sätta på låten ”They bring me you”, sluta ögonen och njuta. Det är bara framtiden som kan visa om betyget 3 ½ är för högt. Eller för lågt?

Hasse Carlsson

Jerry Williams ”Dynamite – Live” (Universal)

Visst skulle det vara lätt att hylla ”Jerka” än en gång, men det är såklart svårt att släppa en liveskiva och återskapa den känslan som man skulle fått om man sett showen på Rondo i Göteborg. För det här är show, rätt och slätt. Min respekt har han absolut med sina 45 år på turné och alla skivor han har gjort genom åren. Det är lätt att falla för att skämta och driva om hans sångstil med handen på örat; men det vore både lågt och billigt. Det är svårt att göra showen rättvis på skiva. Det är en kavalkad av så kallade rockrökare och ett och annat gammalt örhänge. Han blandar och ger från rockens giganter Elvis Presley, Jerry Lewis, Chuck Berry och alla andra som var med när rock´n rollen kom. Han är ändå lika energisk som en tonåring, det märks att han har närvaron.

När jag ser klipp från showen märks det att han gör det med glimten i ögat, med kärlek till musiken och livsstilen från 50-talet. Perfekt för konferensen eller personaljulfesten.  Han är en van showare, då han tidigare gjort ”Live n´ Jive” för tio år sedan, ”Jerka” på Göta Lejon (2002), och ”Ringside” (2005). Visst, han förlorade 3,5 miljoner i mitten av 90-talet när hans ekonomiske rådgivare förskingrade pengarna; men jag tror att han har repat sig nu vad det verkar på formen på den snart 70 årige rockkungen som levererar kioskvältare under hela showen. Vilket han också gjorde när han invaderade den lilla brukshålan Skoghall i Värmland på 80 talet, då han spelade i folkets park. När Jerry Williams kom till byn gick man ur huse. Man undrar nästan om Rondo står kvar efter det här!  Skoghall Folkets park gör det iallafall.

Mattias Ransfeldt

Mark Knopfler ”Get Lucky” (Mercury/Universal)

Liksom Mark Knopfler blickar jag tillbaka när jag lyssnar på ”Get Lucky”. För mig är Dire Straits ett starkt musikminne; dels för att ”Walk of life”-videon ofta visades i 80-tals programmet ”Kryzz”, men också för att när min familj köpte vår första CD-spelare så fick vi med ”Brothers in arms”(1985), vilken är den mest fantastiska skiva gruppen gjorde. Visst kan den anses vara gubbig idag men när den kom var den nästan helst perfekt. Idag går den skivan i bräschen för all musik inom AOR (Adult Oriented Rock) genren. För det är vuxet att lyssna på Mark och Dire Straits. Mark har sedan DS-tiden gjort sex album under eget namn; alla är vackra, välgjorda och filmiska. Nästan som jag drömmer mig bort en stund. Han inger alltid en viss faderlig trygghet.

På ”Get Lucky” blickar Mark Knopfler tillbaka till barndomen i Glasglow och Newcastle och gör det med omsorg. Om jag skall jämföra den här med hans förra ”Kill to get Crimson” (2007) som var lite sirapsseg, så smeker ”Get Lucky” som vinden i ansiktet en vacker höstdag när kastanjer och löv fallit till marken. Det är en höstskiva som kommer att växa mer och mer. När det lackar mot jul skall jag plocka fram den igen och inte stressa runt och jaga julklappar. Jag skall sitta kvar i bilen på parkeringen – som män ofta gör – och bara lyssna på ”Get Lucky” om och om igen…

Mattias Ransfeldt