Historiska vingslag
- Eric Clapton & Steve Winwood ”Live from Madison Square Garden” (Warner)
För att bättre förstå historiska konserter måste man ibland blicka tillbaka i tiden ända till ursprunget. Det här är ett sådant tillfälle. När de första bottenstenarna placerades ut i vad som skulle bli rockmusikens pyramid, ja då behövdes det inga komplicerade geometriska ekvationer. Allt som krävdes var två musikaliska underbarn med en gåva utöver det vanliga.
Det hela utspelade sig i slutet av sextiotalet. Clapton hade just avslutat sin
sejour med Cream. Det första hårdrockbandet enligt min mening. Winwood å andra sidan hade avverkat Spencer Davis Group och Traffic. De förenades under tumultartade komersiella intressen i Blind Faith. Endast en självbetitlad skiva blev resultatet, då pressen på de två var enorm. Skivan med det dåtida uppseendeväckande omslaget – Den nakna flickan som håller ett flygplan i handen.
När nu de två kompisarna möts igen känns det som om de fyrtio åren har passerat så snabbt att man överhuvudtaget undrar om de har förekommit alls. Clapton har samma briljanta gitarrspel och Winwood med sitt bombastiska klaviatur och den silkeslena distinkta rösten framkallar känslan av att man har blivit översköljd av en nostalgisk stormvåg. Ren skär magi skapades under 3 utsålda konserter på Madison Square Garden. Vi får höra hela A-sidan från Blind Faith och det säger inte lite. Titlar som ”Had to cry today”, ”Can’t find my way home” , ”Well…alright” samt ”Precense of the Lord” gör inget annat än förpliktar med tunga avstamp. Konserten är väl avstämd mellan de båda artisternas alster. Vi bjuds på en resa tillbaks i tiden. En resa med musik som ingen kan skriva nuförtiden. En resa som inte borde var möjligt att uppleva igen. Clapton’s bländande juveler ”After midnight” , ”Crossroads” och ”Cocain” gnistrar som stjärnor på himlen. Winwood’s förtrollande ”Dear mr Fantasy” (Traffic) och bedövande vackra ”Georgia on my mind” (Spencer Davis Group) är sånger som för evigt förseglar skivans pondus. Dubbel-cd:n innehåller hela 21 melodier som är noga utvalda för att ge en så stor spännvidd som möjligt. Vi bjuds till och med på tre klassiker av Jimmy Hendrix – ”Changes”, ”Little Wing ” och självaste ”Voodoo Chile”. Vad mer kan man begära ? Att ha sett konserten live hade naturligtvis varit det ultimata klimaxet. Nu får man hålla till godo med skivan som den är och det håller länge, mycket länge.
Avslutningsvis så kan man inget annat göra än att citera Winwood, som sammanfattar musikens budskap lika enkelt som genialt: ”Dear Mr Fantasy play us a tune, something to make us all happy…”
Thomas Claesson
