nyaskivor.se

Ray LaMontagne & The Pariah Dogs ”Good Willin’ & The Creek Don’t Rise” (RCA/Sony)

Jag vet inte hur det är med dig men jag lyssnar en hel del på musik i min vardag. Som föreläsare reser jag mycket och oavsett jag sitter i min bil eller i ett flygplan har jag alltid med musik som jag är sugen eller nyfiken på.

Min ålder kombinerat med mängden musik jag konsumerar resulterar i att jag sällan blir riktigt, riktigt ”blown away” som en del uttrycker det.

Men det är precis vad som hände när jag lyssnade igenom Ray LaMontagne & The Pariah Dogs senaste platta ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”. I min extas tipsade jag om den på Facebook med orden; ”kanske i klass med Whiskeytowns legendariska skiva; Strangers Almanac”. Jag garderade mig givetvis med att jag med stor säkerhet skulle få äta upp de orden. ”Strangers Almanac” är inte vilken skiva som helst för mig.

Nu har jag lyssnat i någon vecka och vad skall jag säga?

Ja, den där garderingen är inte så given längre …

De lugnare låtarna som ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”, ”Are We Really Through”, ”Like Rock & Roll and Radio” är helt fantastiska. Men stjärnan som lyser klarast på denna magnifika låthimmel är helt klart ”New York City’s Killing Me”.

Vilken låt …

Vilka är Pariah Dogs då? Ja, de är inga rookies precis; Jay Bellerose (Alison Krauss och Robert Plant, Joe Henry) spelar trummor, Jennifer Condos (Bruce Springsteen, Ryan Adams) bas, Patrick Warren (Fiona Apple, Red Hot Chili Peppers) på keyboard, Eric Heywood (Son Volt, The Pretenders) sköter gitarrerna och Greg Leisz (Wilco, Beck) spelar pedal steel så inte ett öga är torrt. Lägg sedan till Ray LaMontagne som med sin magiska röst och sina tokstarka låtar kan få telefonkatalogen att låta bra. Ja, då kan det bara gå på ett sätt.

Detta, mina damer och herrar, är helt klart en av årets bästa skivor.

So far …

Hasse Carlsson

Psykakuten ”Psykakuten” (Lyckankommer/Border)

Strax efter att Psykakutens två medlemmar Karolina Stenström (även känd som Steso Songs) och Henrik Svensson träffats för första gången flyttade den ena halvan av duon till Sydamerika. De fortsatte kommunicera med varandra och bostadslöshet och en ren slump gjorde att de två så småningom flyttade in i en lägenhet i Årsta utanför Stockholm, hos en kompis som skulle vara bortrest i två månader. Där tog Psykakuten och den här debutplattan form.

Duon bjuder på brusig och något skitig, men ändå vacker, elektronisk poprock. Vissa delar av albumet är riktigt bra, medan vissa partier blir lite intetsägande. De melankoliska inslagen av släpig shoegaze är förvisso vackra och stämningsfulla, men i längden blir de i min bok lite väl gäspframkallande.

Psykakutens självbetitlade debutalbum är trots allt ett intressant och spännande tillskott på den svenska musikscenen och om de bygger vidare på det här så tror jag tveklöst att de kan bli ett band att räkna med framöver.

Erik Högkvist

Eryn Shewell ”4th & Broadway” (Hemifrån)

Årets stora överraskning på skivfronten. Hoppas det kommer fler. Eryn Shewells  album 4 & Broadway är en sofistikerad cocktail av soul, blues och country. Hennes röst verkar vara fylld med fukt, sammet, nattklubbsmörker och en fyra Southern Comfort.

Tillsammans med hennes följeslagare och gitarrist Pat Ruth har hon skrivit plattans samtliga låtar som håller jämn, hög och variationsrik kvalité.  Inledande Beloved Goodbyes borde var en radiohit. Bluesdränkta Already Wrote The Song höjer tempot med med sitt ettriga soulblås och Don´t You Miss är bedårande laidback. Så håller det på med Eryns känsliga soulpipa till röst som klarar stompiga soulpasticher som Sattelite, gitarrbaserade I Would Wait Forever  och lätt countrydoftande  300 miles med samma  säkerhet och känsla. Sen glömmer vi naturligtvis inte Pat Ruths ständigt bakomliggande lyriska gitarrspel. Allt är snyggt, genomarbetat och sommarsouligt. Dä ä gött dä !

Bengt Berglind

Kim Wilde ”Come out and play” (Sony)

Kim Wilde är ett namn som nästan alla känner till, kanske mest för hitlåten ”Kids In America” som blev hennes stora genombrott. Nu är hon här med ännu en skiva, det var fyra år sedan senast och då med Never Say Never.

Sin storhetstid hade hon under 80-talet men ärligt talat är hon aldrig ett namn som florerat i disskutioner över de bästa sångerskorna. Det var mainstream-pop i sin enklaste form och Come Out And Play är inte något undantag. Det är platt, lättsmält musik där eventuellt en eller två låtar har chansen att spelas på någon efterfest i framtiden, men större genomslag än så lär inte detta album ha.

Förra året lyckades  hon faktiskt med att ännu en gång ta sig upp på topplistorna men då var det tack vare att Fibes, oh Fibes!  tyckte att hon skulle vara med och sjunga duett i låten ”Run to you”, ett beslut som kan tyckas vara baserat på nostaliga skäl mer än med tanke på hennes storhet som artist. Men jag kan inte hjälpa att undra hur Come Out And Play hade kunnat bli om man försökt göra albumet djupare, mer avancerat eller helt enkelt bättre. För det är absolut inte Kims fel att albumet inte håller hela vägen. Hon gör ett bra jobb på de flesta spåren och framförallt de rockigare låtarna sticker ut ur mängden på en annars ganska tråkig skiva.

”King Of the World” som inleder alltihopa är även höjdpunkten på Come Out And Play, men även ”Love Conquers All” där Nik Kershaw gör ett gästspel håller hög kvalitet. Singeln ”Light Down Low” som enligt pressmeddelandet ska vara en typisk Kim-låt (stark och sexig) låter i mina öron påtvingad och trött.

Tobias Blixt

Sting ”Symphonicities” (DG/Universal)

Första spåret kickar igång med pumpande percussion och staccato-stråkar, ett udda och lite oväntat sound men det är fullt ös. Det är den något punkiga låten Next To You, första låten från första The Police-plattan, som inleder Stings nya album Symphonicities. Sedan följer en kavalkad av hits, såväl från The Police-eran som från Stings, nu mer än 25-åriga solokarriär, men även mindre kända låtar såsom You Will Be My Ain True Love, The End Of The Game och The Pirate’s Bride.

Det som är speciellt med detta album är att Sting ackompanjeras av Royal Philharmonic Concert Orchestra och låtarna som presenteras har helt nya arrangemang för symfoniorkester. Trots den höga igenkänningsfaktorn finns det gott om positiva överraskningar i att de flesta av låtarna får ett helt nytt sound i och med de stundtals riktigt maffiga symfoniarrangemangen. Men förutom Stings fylliga stämma och symfoniorkestern så innehåller albumet en hel del smakligt gitarrspel, ljuva sångstämmor och inte minst en stor portion av skickligt drivande och uppbyggande percussion.

Trots känslan av att dessa arrangemang helst skall avnjutas live, i en bra lokal med bra ljud, och turnén med detta album har onekligen hyllats vid varje stopp, så ger albumet nytt liv åt redan stora hits i och med de intressanta arrangemangen och det nya soundet. Det visar också vad som faktiskt går att åstadkomma med välskrivna låtar i skickligt utformade arrangemang för symfoniorkester.

Rickard Engström

Irma Schultz Keller ”Blank is – sånger av Joni Mitchell” (Blå rymd/EMI)

Blank som is är en avskalad historia, där texterna kommer i fokus. Det är inte enbart regelrätta översättningar, det är tolkningar av Joni Mitchells låtar in på bara skinnet. Orden stannar kvar hos mig när låtarna har tystnat. Det är stämningsfullt och vackert på alla sätt och vis. Det finns ett visst vemod över skivan men det tilltalar mig. Risken med översättningar och tolkningar är att det lätt kan falla platt., När det blir nödrim och direktöversättningar. Men här är språket och musiken i symbios med varandra.
Irma faller inte i de fallgroparna utan tar Joni Mitchells texter till nya höjder. Inramningen är snygg och välgjord. Ett bra startskott för hennes nya egna skivbolag Blå rymd.

För alla TSOOL-fans så finns Martin Hederos med på klaviatur.

Bästa spår: Svart kråka.

Mattias Ransfeldt

Audra Mae ”The Happiest Lamb” (Sideonedummy/Playground)

Audra Mae bjuder på en skiva som är varierande och vidsträckt, den rör sig mellan soul, pop, rock, alt-country och indie. Basen i musiken är inte hämtad från 2010-talet utan snarare i skarven mellan 1960- och 70-talet och har även vissa influenser från underhållningsmusik från ännu tidigare. Audras röst är både intressant och säregen och den passar utmärkt ihop med musikens variation. Trots att hennes röst är säregen sitter jag och tycker mig känna igen hennes röst utan att kunna placera vem hennes röst påminner om – vilket stör mig något grymt, tips tas gärna emot.

Skivan känns bra och intressant redan vid första lyssningen för att vid nästkommande lyssningar expandera. Men det finns nackdelar och det är den stora variationen på låtarna men det är samtidigt även en av skivans styrkor eftersom Audra aldrig tappar den röda tråden (ingen av låtarna känns malplacerade på skivan). Det finns även en annan nackdel som talar emot skivan och det är att måste vara upplagd för att höra Audras röst, är man inte det så blir det nästan outhärdligt på grund av hennes säregna röst. Och tyvärr är låtarnas kvalitet lite för svaga för att ta skivan ”The Happiest Lamb” upp till de allra högsta betygen. Men överlag en bra skiva av en artist som jag tror kommer ge ut fler intressant och bra skivor i framtiden.

Det här är skymningsmusik som passar bäst i sommarkvällens senare timmar eller när höstrusket är som värst.

Lars Svantesson

Ronnie Wood ”I Feel Like Playing” (Eagle/Playground)

Han är en av de rockdinosaurier som har varit med och format rockhistorien. Under sextiotalet var han med och skapade historia med The Birds, The Jeff Beck Group och The Faces. Det hade räckt så för min del om det hade slutat där. Men ett par tre år in i sjuttiotalet ersätter han Mick Taylor i The Rolling Stones.

Visst kan man leva på gamla meriter ett tag, vilket Stones har gjort nu ett bra tag – och med all rätt. Det här är inte första soloplattan med Ronnie, det har kommit en jämn ström med lagom dos av hans egna plattor sedan han började i Stones.

Det är en vanlig rockplatta rakt upp och ner. Den låten som sticker ut är väl den som låter som en trött Inner Circle-cover, ”Sweetness my weekness”. Annars går tankarna mer åt Bob Dylans musik än åt The Rolling Stones.

Han har gästartister som är i kaliber som han själv, Kris Kristofferson, Slash, Bobby Womack och Billy Gibbson som är några i laguppställningen på ”I Feel  Like Playing”.

Mattias Ransfeldt

Ed Kowalczyk ”Alive” (Ear/Playground)

Ed Kowalzcyk är vad jag lite slarvigt brukar kalla en turbosångare, men en enastående sådan. Han sjunger med en klarhet och styrka som man ibland hittar i hårdrocksfacket. Nu har han ju också under många år frontat det amerikanska arenarockbandet Live.

Alive däremot är hans första soloalbum, som inleds  lovande med Drive. Sen blir det inte bättre, utan bara en lång radda av upprepningar. Jag har svårt för sångare som vräker på hela tiden, det kanske är imponerande men för mig räcker det inte. Det måste finnas variation och känsla. Dessutom trycker hans band på hela tiden för att matcha Eds massiva röstresurser.

Jag saknar skillnader i tempo, en rikare produktion med fler instrument inblandade. Det här är inte min kopp av te, även om jag är småimpad av rösten. Det berör mig inte helt enkelt. Det tycker jag musik ska göra. Punkt och slut.

Bengt Berglind