En av årets bästa
- Ray LaMontagne & The Pariah Dogs ”Good Willin’ & The Creek Don’t Rise” (RCA/Sony)
Jag vet inte hur det är med dig men jag lyssnar en hel del på musik i min vardag. Som föreläsare reser jag mycket och oavsett jag sitter i min bil eller i ett flygplan har jag alltid med musik som jag är sugen eller nyfiken på.
Min ålder kombinerat med mängden musik jag konsumerar resulterar i att jag sällan blir riktigt, riktigt ”blown away” som en del uttrycker det.
Men det är precis vad som hände när jag lyssnade igenom Ray LaMontagne & The Pariah Dogs senaste platta ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”. I min extas tipsade jag om den på Facebook med orden; ”kanske i klass med Whiskeytowns legendariska skiva; Strangers Almanac”. Jag garderade mig givetvis med att jag med stor säkerhet skulle få äta upp de orden. ”Strangers Almanac” är inte vilken skiva som helst för mig.
Nu har jag lyssnat i någon vecka och vad skall jag säga?
Ja, den där garderingen är inte så given längre …
De lugnare låtarna som ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”, ”Are We Really Through”, ”Like Rock & Roll and Radio” är helt fantastiska. Men stjärnan som lyser klarast på denna magnifika låthimmel är helt klart ”New York City’s Killing Me”.
Vilken låt …
Vilka är Pariah Dogs då? Ja, de är inga rookies precis; Jay Bellerose (Alison Krauss och Robert Plant, Joe Henry) spelar trummor, Jennifer Condos (Bruce Springsteen, Ryan Adams) bas, Patrick Warren (Fiona Apple, Red Hot Chili Peppers) på keyboard, Eric Heywood (Son Volt, The Pretenders) sköter gitarrerna och Greg Leisz (Wilco, Beck) spelar pedal steel så inte ett öga är torrt. Lägg sedan till Ray LaMontagne som med sin magiska röst och sina tokstarka låtar kan få telefonkatalogen att låta bra. Ja, då kan det bara gå på ett sätt.
Detta, mina damer och herrar, är helt klart en av årets bästa skivor.
So far …
Hasse Carlsson
