nyaskivor.se

Mavis Stapels ”You are not alone” (Anti/Playground)

Hon är soulens svar på Morgan Freedmans och Tom Waits whiskeyberättande röster. Hon har en visdom som få och en värme som inte går att hitta någon annanstans. Mavis Staples. Det är krut i den 70-åriga kvinnan från Chicago. Blandar blues, rootrock och gospel bäst av alla just nu!

Hon har fått hjälp av Wilcos Jeff Tweedy som producerat skivan. Hennes förra skiva var en fullpoängare. Då var det en live skiva med total närvaro. Det här studioalbumet är bättre producerat och är ett starkt album. Vissa låtar gör hon bättre än originalartisterna gjorde själva en gång i tiden. Hon är bäst när det drar mot gospelhållet! Då är det på gränsen till magiskt.

Mattias Ransfeldt

Charlie Persson ”Lejon och Lamm” (Cut the Mustard)

Det är en rockplatta. Det första jag tänkte på var Wilmer X, när de var unga och hungriga. Lejon och Lamm sprudlar av positiv energi, det liksom spritter i benen. Det är lite som Håkan Hellströms debutalbum, samma dansanta pop’n roll. Förra skivan Sju steg till himlen imponerade inte lika mycket som den här. Hälleforspojken har utvecklats och jag tror att Sverige är redo för en ny rockstjärna.

Vi behöver tillväxt. Jakob Hellman och Wilmer X behöver ha någon som förvaltar det svenska musikarvet. Håkan Hellström, Markus Krunegård, Oskar Linnros är några utav de som går i bräschen, och jag vill placera Charlie Person ibland dem.

Det här är näst intill en fantastisk skiva. Bra låtar och bra texter – det kommer man långt på. Charlie Persson krånglar inte till det. Pop och rock skall vara enkelt. Bra musik är bra musik. Det här kommer stå sig länge. Charlie Persson har kommit för att stanna.

Mattias Ransfeldt

Jason Castro ”Jason Castro” (Atlantic/Warner)

Tyvärr har jag – liksom många andra – fördomar mot American Idol. Jag tänker mediekåta, unga människor som sjunger mainstream pop för radio och nattklubbar. De har inget att säga till om musiken eller texten utan är små nickedockor i den stora musikbranschen. Jag hade fel. I alla fall i detta fall. Jason Castro uppfyller inte mina fördomar. Han är en singer/songwriter som är han ärlig mot sig själv, dock saknar jag lite originalitet och variation.

Det är nakna, personliga och känslosamma texter ackompanjerade av akustisk gitarr han ger oss på sitt debutalbum. Hans kärlek till musiken når lyssnaren, om man verkligen lyssnar. När musiken står på i bakgrunden lägger jag inte märke till den. Det är P4musik och jag är en P3 tjej. Vissa låtar är typisk radiopop, andra en amerikansk version av dansband och några är nakna visor om känslor. Det är ingen låt som står ut mer än någon annan.

Och så har vi covers. I American Idol, där Jason slutade trea, gjorde han både Over the rainbow och Hallelujah. Båda blev stor succé och sålde i mångfald på iTunes. Jag håller med köparna. Han gör låtarna riktigt bra. Hallelujah är en låt som är svår att göra och lätt att förstöra, jag får gåsgud över hela kroppen när jag hör Jasons version.

Sophia Lönnergård

Stefan Sundström ”5 dagar i augusti” (National/Border)

Ingenting har hänt var mer stämd i moll och hade ett mer avskalat sound. Nu är det andra toner som gäller. Med sin moderna proggrock och sitt Farsta-bräk blandas allt ihop till en fest, ett smörgåsbord av politiska flörtningar, glimten i ögat, en stunds allvar. Men framför allt finns en äkthet, och en känsla som jag har saknat hos Stefan Sundström. Det känns som de har haft kul i ladan där de har spelat in. Det är nästan som fredagsstämning som endast Radioprogrammet Rally lyckades få fram under 90-talet. Lite rajraj över det hela. Lite som en afterwork med vännerna. Jag vill inte beskriva det som bonnrock för det tar bort udden av det hela.  5 dagar i Augusti är mer likt Dundertågets proggrock’n roll än nåt annat. Dundertågets Robert Dahlqvist är med och trallar på skivan. Liksom Värmlandsbördige Christian Gabel och Sebastian (Mindjive, Bob Hund, Thåström) från Hammarö och Sebastian ”Basse” Aronsson (Elope) från Karlstad.

Lite förvirrat är att skivan heter 5 dagar i Augusti och på skivryggen står det 4 dagar… Men faktum kvarstår ändå. Det här är bland det bästa Stefan Sundström har levererat på länge.

Länge leve proggen!

Länge leve Stefan Sundström!

Mattias Ransfeldt

Justin Currie ”The Great War” (Ada/Warner)

Del Amitri var en ljuvlig liten rockcombo från Skottland i mitten på åttiotalet. Justin Currie var sångare och bassist i detta band  som hade en del framgångar i England och senare också i USA.

Var Justin och bandet tog vägen sen vet jag inte, kanske gick de vilse i dimman i de skottska högländerna. Härom året hittade jag första soloplattan What Is Love For med Justin Currie på nätet för 29 pix. Ett fynd. The Great War är solo nummer två och är naturligtvis välkommen, om man som jag är förtjust i den karaktäristiska rösten och Justins texter som bara blir bättre och bättre med åren.

The Fight To Be Human och Everyone I Love är två höjdarlåtar där Justin spottar ur sig långa rader av smarta och nattsvarta one-liners. “Tonight I gonna  hurt everyone I love,  give my bitter side a little exercise” är bara ett exempel. I stråkindränkta The Way I Feel visar Justin Currie vilken bra sångare han är, med ett alldeles eget uttryck i rösten.

Vill du ha ett bra alternativ till den breda musikfloden i höst. Varför inte kolla in The Great War.

Bengt Berglind

Dublin Gospel Choir ”Doing Their Thing” (ADA/Warner)

Dublin Gospel Choir är ett irländskt gospelband som nått höjder de knappast anade när det startade som en amatörkör för 13 år sedan. Idag har de uppträtt inför 82 000 personer och kan på allvar kallas professionella. Deras nyaste skiva heter Doing Their Thing och är deras andra album. Klart står att alla sångare är begåvade då de tillsammans bildar en helhet som låter slipad och är helt i symbios.

Musiken är trevlig, på gränsen till medryckande, men någonstans saknar jag ändå lite mer spontanitet och en uppsluppen stämning. Detta är modern gospel då det låter mer pop än traditionellt. Mindre handklapp men mer trummor och gitarrslingor. Alla låtar utom en har religöst tema men det är ju vad gospel handlar om. Låten som inte handlar om gudsdyrkan är Ain’t No Mountain, en sång som alltid funkar och som kören lyckas göra en bra personlig tolkning av. I min åsikt bör den här sortens musik helst lyssnas på live men för att vara studiogospel är det ändå tillräckligt svängigt. Den folkkära irländska sånggruppen låter proffsigt men efterlämnar ingen större längtan efter ännu en skiva.

Rebecka Bergh

Greg Koons and the Misbegotten ”Welcome to the Nowhere Hotel” (Red/Hemifrån)

Greg Koons har ett lätt anslag i sin musik som kan kallas folkpop eller light americana. Med Tom Pettysnuvig röst berättar han sina  historier som han samlat upp längs de dammiga turnévägarna. Det är välgjort med bandet Misbegotten i ryggen och med den välrenommerade producenten Matt Keating vid spakarna är soundet välavvägt och vi har egentligen hört allt tusen gånger förut. Men det är Ok i detta fallet för Greg Koons är en god melodismed och en berättare som ger oss sina vardagsnära reflektioner i låtform.

Sen är det klart att man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom låttitlar som Los Angeles Looks Prettier On Tv, By The Light Of A Truck Stop Moon eller A Picture Of My Pa Before He Died In Vietnam.

Väljer man att lyssna på en aning mer uppslupen Greg Koons kan man välja That’s Not Me eller Janey’s got A New Boyfriend. Ibland ligger han också nära Lloyd Cole röstmässigt. Det är inte helt fel.

Bengt Berglind

Robert Plant ”Band of Joy” (Es Paranza/Universal)

      Den ultimata lejonhannen Robert Plant letar vidare i den snåriga
musikdjungeln. Borta med vinden är de vassa Zeppelin-riffen som härskade
enväldigt under 70-talet. Nu när röken har skingrats återstår bara en mix av
lågmäld blues, folk och country. Till största delen handlar det om ett
coveralbum där ingredienserna till rotrocken är hämtade från Los Lobos, Townes
van Zandt, Barbara Lynn och något otippat indiepopbandet Low.  Jakten på det
perfekta americana-landskapet går vidare…

      ”Band of Joy” tar vid där förra skivan ”Raising sand” slutade. Då – för
tre år sedan tillsammans med Allison Krauss korades världsmästarna i mixed
stämsång. Nu – med countrysångerskan Patty Griffin som årets ”runner up”.

      Titeln – ”Band of Joy” – har sitt ursprung från det band på 60-talet som
Plant och John Bonham bildade. Strax innan historia skrevs och Led Zeppelin
erövrade världen. Huruvida John Bonham vrider sig i graven är okänt, men från
sex fot ner i jorden lär det inte komma några glädjerop. Olikheterna med det
psykedeliska 60-talet är enorma.

      Det plockas friskt med både banjo och mandolin. Blandningen mellan
elektriskt och akustiskt är väl avstämt. Producenten Buddy Miller skapar den
rätta atmosfären på denna musikaliska resa som leder om än inte till Kashmir, så
med största sannolikhet till bönetornet i Samarkand – ledsagad av Jakobsstaven
för att finna den perfekta harmonin i tillvaron.

      Robert Plant är en fantastisk sångare, med en mjuk, känslig, mycket
speciell tenorröst. Detta är ett fenomen som har varit känt i över 40 år. Nu får
vi även veta att han kan viska. På ”Silver Rider” sjunger han så tyst att man
kan höra en knappnål falla till golvet. De dova, murrande gitarrerna hjälper
dock till, så att man återfår medvetandet och inte faller in i hypnosen och
försvinner ut i det okända.

      Om ”Harms Swift Way” hade gjorts för 30 år sen så hade den mycket väl
kunnat låta som ”All My Love” från In Through The Out Door (1979). Nu blir det
bara en väl avvägd poplåt med njutbar genklang. Några halvtoners förändring och
en djärvare inställning så hade resultatet blivit något helt annat. Ödesmättade
mörka ”Monkey” med ljuv stämsång och ödsligt ylande gitarrer är ett sagolikt
vackert spår. Så bra att det är bäst.

      Den 62-åriga Robert Plant kunde gott ha dragit sig tillbaka och levt på
royalty från de forna guldåren. Istället söker han sig vidare och utmanar sig
själv och framför allt sina än mer luttrade åhörare. Drömmen att få se Led
Zeppelin återuppstå lär aldrig gå i uppfyllelse. Plant som näst intill är dubbad
till riddare (av den heliga musikorden) får välja och vraka i musikarkivet
precis som han vill. Det är privilegier och en självklarhet för en mästare. Att
som Rolling Stones köra in med rullatorer på scen är inte ett mål som är värt
att uppnå. Vi som var med förr får leva på minnen och aldrig glömma – ”The Song
Remains The Same”.

Thomas Claesson

Coma ”Excess” (Mystic Productions/Sound Pollution)

Coma är för er som inte vet, likt jag själv, ett polskt rock/metal/pop-band som bildades redan 1998 med en lite annorlunda sättning än de bjuder på idag. För att göra en jämförelse så att man kan förstå deras status i sitt hemland så kan vi säga att de är Sveriges svar på Kent, inte musikmässigt dock. Hemma i Polen turnerar de runt för slutsålda arenor och är alltså otroligt populära. Internationell berömmelse börjar de också skaffa sig, 2007 var de supportakt för bl.a. Linkin Park, Pearl Jam och Tool.

Om vi då ska börja beskriva Coma musikmässigt så är det frisk blandning av radiorock, numetal och lite elektroniska influenser här och var. Sångarens röst påminner mycket om Eddie Vedder i Pearl Jam, på gott och ont. Likheter kan också dras till just Linkin Park och Pearl Jam. Man märker deras influenser ganska lätt stundtals. De mera hårdare låtarna som drar till genren numetal kan dock bli lite tjatiga, som så ofta i den genren. Det blir lite halvdan rapmetal som man inte gläds över speciellt, Struggle är det bästa exemplet. Sångarens uttal är heller inte helt perfekt alltid men det kan väl anses som en petitess som man kan bortse från.

Men det finns också andra låtar som är mer flytande, påhittiga och intressanta. T.B.T.R. är en sådan låt som också klockar in på 8:30. Confusion är en annan låt som avslutas med ett riktigt tungt och skönt parti. Afternoons In The Colour of Lemo är en till låt som påvisar styrka.

Som helhet så är det här ett band som för mig är lite småintressant. Dilemmat jag har är om jag ska bry mig om att kolla in vad deras tidigare album innehåller, eller om jag ska låta dem växa mer i framtiden. Excess får i alla fall 3/5 av mig, då jag tycker att detta var en lite frisk sydöstlig vind som blåste in hos mig. Ska bli intressant att se hur de kan utvecklas.

Martin Engström

Black Mountain ”Wilderness heart” (Jagjaguwar/Border)

Black Mountain hemmahörande i Vancouver är ett band med beaktansvärd styrka.
Deras tredje fullängdare Wilderness Heart bjuder på ett låtmaterial som är en
noga avvägd blandning av gäckande hårdrock och rofylld folkrock.
Inspirationskällan är hämtad från 70-talets glansdagar. Sångaren och
låtskrivaren Stephen McBean manar på sina mannar med nya visioner i en miljö av
sofistikerad stonerrock.

Bandet arbetar till vardags som socialarbetare och tar hand om hemlösa. Dessutom
ägnar sig McBean åt ett annat mera romantiskt lagt sidoprojekt vid namn Pink
Mountaintops (?). Detta borde göra honom till en strängt upptagen man.
Sångerskan Amber Webber står vid hans sida och deras röster vävs in i varandra
på ett närmast kusligt sätt.

Deep Purples trygga ande svävar över de riffstarka låtarna där attacker med
kraftfulla ackord är ett signum. Således har ”Old Fangs” en snubblande likhet
med ”No One Came” ( Fireball 1971) och jämförelsen av den galopperande ”Let
Spirits Ride ” med ”Highway Star” (Machine Head 1972) är inte heller svår att
upptäcka. Keyboardisten Jeremy Schmidt måste ha lånat den väl innötta Hammond-
orgeln av Jon Lord. Någon annan förklaring är inte möjlig.

När metall har gått igenom sitt stålbad och så småningom kallnat infinner sig de
fridfulla partierna där den fingerplockande akustiska gitarren har sin domän. På
”The Space Of Your Mind” och ”Radiants Heart” har pulsen fått en mer normal
takt. Den spöklika stämsången lägger sig som bomull runt hjärtat.

”Rollercoaster”, ”Hair Song” och titellåten ”Wilderness Heart” är psykedeliska
låtar med inslag av hallucinogena effekter. Tankarna virvlar runt och musiken
drivs ut i kosmos. Det parallella universumet känns inte avlägset – snarare
mycket nära.
   
Thomas Claesson