nyaskivor.se

Joe Cocker ”Hard knocks” (Columbia/Sony)

Hans karriär började som så många andra, att göra covers på andras låtar. För mig har Joe Cocker alltid varit den raspiga rösten som vrålar ända nerifrån tårna. Som när han tar i så han nästan spricker i Beatles covern “With a little help from my friends”. Detta var hans debut 1969. Bra grejer det. Jag tror aldrig jag har blivit besviken på hans skivor. Han är liksom jämnbra hela tiden. Joe Cocker har klarat sig under sin karriär utan att hamna i ett tråkigt gubbträsk. Hans låtar har förmågan att stanna kvar över årtionden. Gång på gång. Som “Unchain my heart” (1987),”Up where we belong” (1982) de spelas fortfarande. Liksom hans version av “With a little help from my friends”. För att nämna några. På nya skivan har han fått hjälp av Matt Serletic som också jobbat med Matchbox Twenty. Som förövrigt var ett fantastiskt band, som gjorde bra musik och sen försvann.

Det är också tryggt att lyssna på Joe Cocker. Man vet vad man får. Det är som att åka Skoda. Den har allt man behöver, ingen onödig lyx. Bara en bra bil. Men man blir överraskad över hur bra bilen går och vilken skön komfort Skodag Superb har. Och det är då man hör gospelkören som Joe snyggt lägger in här och där, som ökar vardagslyxen. Det är då man inser hans storhet.
Nästan alla hans skivor passar för bilen. Joe Cocker är bra bilmusik.

Mattias Ransfeldt

Steve Lukather ”All’s well that ends well” (Mascot/Border)

I senaste SRM kan man läsa en underhållande intervju med Steve Lukather som har mycket intressant att säga om musikbranschen i allmänhet och jobbiga sångare i synnerhet.

Sjunger på nya soloalbumet gör han helt själv och hans lätt igenkännliga lite nasala stämma är inte alls problemet här. Snarare musiken som inte känns up to date. Hallå, Steve! Kom fram från andra sidan 1990! De Totopräglade Don´t say it´s over respektive You´ll remember är verkliga pärlor med ok refränger men bara i jämförelse med svåruthärdliga spår som studsigt funkiga Flash in the pan och halvjazziga instrumentala avslutningen Tumescent.

Lira gitarr kan han ännu, och får på solokvist visa mer av den varan, men till vilken tröst för lyssnaren när annat väsentligt inte förmår beröra, snarart irritera då, i så fall.

Mats Johansson

Bryan Ferry ”Olympia” (Virgin/EMI)

En av populärmusikens främsta eleganter, engelske Bryan Ferry, är tillbaka med en soloplatta med eget material – Olympia – den första på åtta år. På albumet gästar flera celebra namn som bl.a. David Gilmour (Pink Floyd), Flea (Red Hot Chili Peppers) och stora delar av Ferrys ursprungsband Roxy Music. Ferry vet fortfarande att hålla den smäktande coola stilen – det här är cocktailpopens mästarklass och det drar ganska mycket åt samma håll som på soloplattan Boys and Girls (1985). Omslaget pryds av Kate Moss.

Henric Ahlgren

Attentat ”Attentat är bäst” (Rykkman/Border)

Här är samlingen som sammanfattar Göteborgsbandet Attentats karriär. Skivtiteln är så där lagomt kaxigt skön – sen att Attentat aldrig var eller kommer vara bäst är en annan sak. De var med och levererade några odödliga punkpärlor, men bortsett från dessa pärlor var Attentat ett ganska medelmåttigt punkband. Efter en singel och två EP:s började man dra sig mer mot pop och rock – vilket i och för sig inte enbart var till någon nackdel – några av de senare låtarna är riktigt trevliga.

Totalt sett en trevlig samling och sammanställning av ett betydande band i den svenska punkrörelsen. På plattan samsas klassiska punkdängor med andra mer eller mindre bortglömda pärlor och låtar som man helst inte vill höra igen. Bäst är självklart punkpärlorna från de tre första utgivningarna. De viktigaste lyssningstipsen från skivan är låtarna ”Ge fan i mig”, ”Unga och många”, ”Operahuset” och ”En meningslös dag”. Det som gör att betyget dras ner är att samlingen är på tok för lång med sina 26 låtar där minst en handfull låtar inte är bra nog för att vara med på en best of-skiva.

Lars Svantesson

Manic Street Preachers ”Postcards From a young man” (Columbia/Sony)

Inte många av de större brittiska rock- eller popband som kom fram vid slutet av 80-talet känns relevanta och vitala idag eller ens existerar. Oasis och Blur har tiden gått förbi, som typexempel. Dock finns det fortfarande ett brittiskt band med herrar kring fyrtio som man fortfarande kan lita på och som spöar de flesta yngre kollegor eller äldre på alla plan: Manic Street Preachers. Detta känns förbaskat härligt för en sådan som jag som är ungefär jämnårig och med stor behållning har följt bandet sedan början.

Manic Streets Preachers plattor brukar antingen dra lite åt punk eller glam, men alltid med en utsökt näsa för melodier och alltid med en politiskt syrlig edge och medvetenhet. I sina allra bästa stunder låter gruppen som en ovanligt lyckad kombination av The Clash, Guns’n’Roses, Beach Boys och Burt Bacharach. Och vem kan egentligen begära mer? Sämre referenser kan man ha.

Nya plattan Postcards from a young man är en melodiös fet rocksmocka av bästa märke, med mycket svulstiga stråkar och gospelkänsla emellanåt. Första singeln ”It’s not war (just the end of love)” är ett av trumfkorten, men det finns ett antal fler. Och plattan växer alltmer.

Henric Ahlgren

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet ”Echoes” (Tri-Sound/Cosmos)

Weeping Willows debutskiva “Broken Promised Land” är en klassiker. Det här är något annat än de gråtande pilarna. Här är det jazzigt värre.

Det här är andra skivan från herrarna i månskenskvintetten med Magnus Carlson i spetsen. Den första självbetitlade skivan var lite spretig. Nu känns det mycket tightare och att de har hittat hem. Efter vad jag förstår har man spelat in live i studion, som man gjorde förr. Elvis Presley var en bakåtsträvare som ville spela in just live i studion. Jag kan förstå att man får mer känsla för låtarna. Det blir mer äkta då. Till skillnad från Elvis har man satt låtarna på första tagningen.

Magnus Carlsons röst är fantastisk som vanligt och det är total närvaro. Det är fina versioner av redan jättebra låtar – han tar dem bara till en ny dimension, och gör dem till sina egna skötebarn. Min personliga favorit är deras tolkning av ” I’m Alive” som finns med på Tommy James & Shondells LP ”Crimson and Clover” (1968).

Jag spår en ljus framtid för mångänget. Om Weeping Willows började som ett coverband så kan det ju funka den här gången också.

Echoes är tidlös och något utöver det vanliga precis som ”Broken Promised Land” (1997).

Mattias Ransfeldt

Lite lyssningslänkar: Lyssning  Mer lyssning  Ännu mer lyssning

  Kampanj

Brian Wilson ”Reimagines Gershwin (Capitol/EMI)

Georg Gershwin var ett melodigeni. Brian Wilson  är ett. Här möts dom då Brian Wilson har plockat fram sina russin ur Gershwins enorma låtskatt som skrevs på tjugo och trettiotalet. Tillsammans med bandmedlemmar ur sitt vanliga kompband har man arrangerat Gershwins musik så den i vissa stunder har blivit Beach Boysifierad med de karaktäristiska stämmorna som är ett av mr Wilsons starkaste varumärken.

Sen sjunger han också förbluffande bra albumet igenom. Här finns fyra utmärkta spår från Porgy and Bess där Summertime och  It Ain’t Necessarily So utmärker sig lite extra. Someone Who Watch Over Me, Our Love Is Here To Stay och They can Take That Away From Me tillhör de stora och klassiska kärlekssångerna.

Georges bror Ira Gerswhin skrev texterna, det måste nämnas. Brian Wilson tolkar dom på sitt oefterhärmliga sätt så kärleksfullt och mästerligt att man baxnar. Bröderna Gerswhin måste le i sin melodihimmel där de sitter på molnkanten och knäpper takten med fingrarna och småmyser. Glöm sedan inte bort att lyssna på Pet Sounds, Smile och That Lucky Old Sun så får du ytterligare en välbehövlig dos klassisk Brian Wilsonmusik.

Bengt Berglind

Tom Dean, Rex Fowler ”Imagined: The John Lennon Song Project” (Red engine/Hemifrån)

Bakom projektet ligger Tom Dean och Rex Fowler. De har lyckats klämma in en stor del av The Beatles låtskatt på den här skivan. Med på skivan finns också en helt egen händigt ihop snickrad låt ”Johnny’s an angel”.

Det känns som ett lustmord på låtskatten från Liverpool. Känns som att sitta på semester, och längst in i hörnet på den lokala restaurangen sitter det två pubtrubadurer och tycker att de är bäst i världen. De är offer för yttre omständigheter som gör att de inte fick fart på sina karriärer. Så varje dag sitter de och spelar Beatles låtar för ett par öl. Den känslan fick jag när jag lyssnade på den här tråkiga skivan.

Mattias Ransfeldt

Blue Eyed Blondes ”Blue Eyed Blondes” (A West Side Fabrication)

Härligt sound rakt över. En känsla som jag ibland kan sakna hos många artister i dag. Det är retro så det skriker om det. För mig som gillar den gamla musiken som Johnny Cash, Carter Family, Guy Clark och Hank Williams, så passar den här duon mig som handsken.

Det är en Ep med fyra låtar som jag vill ha mer av hela tiden. De blandar country, folk, gospel och bluegrass. Sångerna framförs på ett genuint, finstämt, ärligt och ofta humoristiskt vis.

Bra musik är bra musik oavsett genre.

Mattias Ransfeldt

Hurts ”Happiness” (RCA/Sony)

Brittiska synthpopduon Hurts från Manchester kör stundtals en retrostil som för tankarna till såväl mer poppiga och bombastiska new wave- och synthband från 8o-talet som Depeche Mode, Soft Cell, Heaven 17 och Tears For Fears till såväl kyligare minimalister från samma era som t.ex. Joy Divison och Kraftwerk.

Hurts debutalbum Happiness är sålunda ny men ändå klassisk synthpop av bästa snitt. Hela kollektionen med låtarna håller hög nivå med singlarna ”Wonderful Life” och ”Better Than Love” som de stora topparna.

Henric Ahlgren