nyaskivor.se

Anna Stadling ”E4 mot norr” (Metronome/Warner)

För den stora massan kanske hon är helt okänd eller att man har kanske hört hennes namn men inte kan placera henne i ett fack. För de invigda så har hon stått bredvid Staffan Hellstrand, Lars Winnerbäck och gjort skivor ihop med Idde Schultz. Hon var en del av gruppen Hovet som körade till Winnerbäck.

Det är en varm och vemodig historia som presenteras på E4 mot norr. Utan Lars Winnerbäck fick inte Hovet något eget liv. Utan Idde blir Anna Stadling bara Anna. Skivan och Bara-Anna är lite för anonym och fäster sig inte riktigt.

Mattias Ransfeldt

Peter Frampton ”Thank You Mr. Churchill” (AM/Playground)

När jag i mina yngre dagar i mitten på 70-talet seglade på nordamerikanska
västkusten kom jag självfallet i kontakt med den rockstinna FM-radion. Från
Vancouver i norr till San Diego i söder pulserade rocken taktfast ut i etern.
Sändningarna innehöll musik med Little River Band – ”It’s A long Way There”,
Blue Öyster Cult – ”(Don’t Fear) The Reaper”, Lynyrd Skynyrd – ”Free Bird” och
sist men inte minst Peter Frampton och ”Do You Feel Like We Do”. Titlar som för
evigt är tryggt förankrade i rockens historia. Den sistnämnda för övrigt en
drygt 14 minuter lång rockdröm som grundmuras med den inledande kranka
blekhetens eftertänksamma text – ”Well, woke up this morning with a wine glass
in my hand”.

En skattkista fylld av musik hade öppnat sig och jag borde ha varit iklädd
grötrock i stället för avklippta jeans när vällingklockan prompt basunerade ut
att åtta glas var slagna och att rockmusiken hade fått ett stabilt fotfäste. Det
kändes som att 70-talet var ett decennium då allting hände. USA hade mycket att
erbjuda på den tiden. Inte bara musiken upplevdes som övertygande utan också
livsstilen och atmosfären var inbjudande. 
 
Peter Frampton föddes i Beckenham i grevskapet Kent 1950. De första åren i
karriären tillbringades han tillsammans med Small Faces frontman Steve Marriot i
välrenommerade bluesbandet Humble Pie. Solokarriären började 1971, varvid ett
antal studioplattor utan kommersiell framgång följde. Levnadsbanan kröntes
sedemera med legendariska dubbelalbumet Frampton comes alive (1976). Dåtidens
mest populära och sålda liveskiva som än idag är ansedd som en milstolpe i
modern tideräkning. Frampton blev på denna skiva pionjär med den mycket
effektfulla ”talk-box” gitarren. Omslagsbilden på Rolling Stone föll naturligt
in och en rockstjärna var född.

Frampton’s förra skiva – den kritikerrosade Fingerprints (2006) – var helt
instrumental och innehöll en varierad sammansättning av allehanda musiker och
låtar. En mycket duktig musiker som jag gärna vill framhäva i det här
sammanhanget är Warren Haynes som normalt spelar i Gov’t Mule/Allman Brothers.
Ett exempel på låtval var Soundgardens ”Black Hole Sun” som i och med denna
tolkning blev pånyttfödd. Mer än så behövs egentligen inte sägas för att förstå
digniteten av den skivan. 
  
Premiärminister Churchill’s cigarr har för länge sedan slocknat. Det är likväl
aldrig för sent att tacka den man som bidrog till att Frampton’s far lyckligt
återvände till England efter 2:a världskriget. Titelspåret sliter i världsfrågor
och bollar mellan krig och fred. Det gör framförandet än mer nervkittlande och
färgsprakande. Osämjan mellan länder och folkslag återspeglas i ett blixtrande
agerande med sång och gitarr där blott kärleken är det enda vapnet.

Gitarren glöder än mer intensivt i ”Asleep At The Wheel”. Här härskar ett tungt,
aggressivt komp med slumpvis utslängda gitarrsolon. ”Yxmannen” träder fram i
full personifiering med gitarren i högsta hugg. Känsliga lyssnare varnas för en
ofattbar instrumentell utbrytning c:a 4:30 in den nästan 7 minuter långa låten.
Texten å andra sidan handlar om folk som driver omkring utan att komma tillrätta
med tillvaron.
 
Den råstarka attityden fortsätter i ”I Want It Back”, ”Solution” och ”I’m Due A
You” där arena-rocken med dess sfär ånyo blir uppmärksammad. Det är utan tvivel
både högst anmärkningsvärt och samtidigt beundransvärt att en så distinkt äldre
gentleman kan rocka loss så kraftfullt och dessutom ro iland med det. En bra
förebild för yngre musiker som inte kan annat än att vara stumma av beundran och
bara sitta som gapande fågelungar på en pinne.
 
Albumet har förvisso även sina lättare sidor. ”Vaudeville Nanna And The
Banjolele” är en behagligt, charmerande sång framförd med en mandolin. Här
påvisas hågkomsten av tiden då Frampton som ung längtansfull pojkspoling stod
och tryckte vid den lokala musikaffärens skyltfönster. Där inne hängde
gitarrerna och hägrade som godis. Han fick dock till en början nöja sig med
Farmors banjo, som kom att bli det första instrumentet han lärde sig spela.
Skulle Frampton händelsevis passera musikaffären idag, så lär försäljaren komma
ut bugandes med hatten i handen. 
 
”Suite Liberty” är en 8 minuters instrumental klenod som visar på Frampton som
den enda sanna virtuosen han är. Akustiskt mixas med elektriskt i en klädsamt
jazzig touch av högsta klass.

Skivan avslutas med den latinoklingande ”A Thousend Dreams” där den spanska
gitarren firar triumfer. En värdig och positiv avslutning som ingjuter hopp om
framtiden med allt vad det innebär.
 
Frampton’s 14:e studioskiva innehåller en mångsidig blandning av olika
musikstilar och är den bästa som han gjort på ett kvarts sekel. Även om
återblickarna är många, så framställs musiken med modern skärpa. Den excellenta
produktionen bidrar till att lyfta fram Frampton både som låtskrivare och
gitarrist. Två ämnen som han behärskar till fullo. Ni som har Eric Clapton som
ledstjärna bör fresta hörselsinnet med den här skivan. Jag är helt övertygad om
att ingen lämnar den seansen besviken.

En kuriositet i sammanhanget är att Frampton självfallet har medverkat i både
The Simpsons och – min egen personliga TV-favorit – Family Guy. Dessa  bedrifter
visar om inte annat mångsidigheten hos denna artist på ett smått häpnadsväckande
sätt, inte sant?

Thomas Claesson

Ola Magnell ”Rolös” (National/Border)

Det tog drygt sex år att färdigställa Rolös. Sedan hjärtinfarkten har han legat lite på latsidan. Livet kom emellan. Rotlös gästas av Nina Ramsby, Lars Winnerbäck och Elin Ruth Sigvardsson. Han har hunnit med att bli 64 år, tolv album i ryggen. Mest känd för sin Påtalåten (1972) och Kliff (1975) och nu på senare tid har han åkt packmoped.

Jag hade förväntat med mig mer av Rolös, dels med den här laguppställningen, men också att det tog så lång tid att färdigställa den. Kanske är den överarbetad. Det blev en skiva i mängden som inte berör utan blir lite gäspig.

Mattias Ransfeldt

Lloyd Cole ”Broken Record” (Tapete/Border) 

Lloyd Cole har fortfarande en osviklig melodikänsla. Det kan man konstatera på de två inledande spåren, Like A Broken Record och Writers Retreat på nya albumet Broken Record. Skönt är också att konstatera att rösten är intakt och omfamnar dig som en mysvarm cardigan, skön att ha i det kommande höstmörkret.

Annars  är väl detta att betrakta som ovanligt bra countryfierad vuxenpop som smeker och smårockar så det ska passa Lloyd Coles röst och låtar som en handske. Ett bra exempel på detta är If I Were A Song och Oh Genevieve. Sedan är det ju det också så att Lloyd Cole är en samhällsbetraktare av rang, och sprider småfinurliga oneliners omkring sig. Vad sägs om “- I look like million bucks, sure ain’t worth quite that much.”

Passade också  på att plocka fram debutalbumet Rattlesnakes, ett av få album som idag låter lika bra nu som då när det damp ner i ett tidigt åttiotal. Lloyd Cole fortsätter att leverera musik med kvalité på Broken Records, som lär vara  hans tolfte studioalbum.

Bengt Berglind

Enochian Theory ”Evolution Creatioo Ex Nihilio” (Music Theories/Border)

Enochian Theory spelar progressiv rock med frekventa inslag av metal.

Hittills har de åstadkommit två studioalbum, tidigare släppta på eget skivbolag, 2007 respektive 2009.

Nu är de signade av Mascot Records, som påpassligt återutger båda plattorna. Den senare av dem, Evolution: Creatio Ex Nihilio, fanns första vändan tillgänglig endast under augusti 2009 och bara i Europa. Dock hann den med att hyllas av såväl Bruce Dickinson och Steven Wilson. Att den sistnämnde höjde den till skyarna är inte konstigt. Porcupine Tree och Enochian Theory plöjer i mångt och mycket samma musikaliska fåror. Soundet är dessutom snarlikt. Den stora skillnaden är att E.T:s skapande spänner över ett vidare fält. Ibland blir det ett vågespel: Apathia inleds dissonant och med tungt growlande från sångare Ben Harris-Hayes, övergår snart i bländande melodiska gitarrpassager och ändar i en pampig synthfanfar. Den tar några lyssningar att få kläm på. Plattan som helhet är av den karaktären att den troligen kommer att växa betydligt. Visst, en del är också lättillgängligt, som den förföriskt vackra gitarrslingan i andraspåret Tedium (i), en slinga som sedan återkommer i olika varianter.

Evolution: Creatio Ex Nihilio är föredömligt mixad av svenske producenten David Castillo, som tidigare arbetat med
bl a Katatonia.

Bästa spår: avslutande suveräna trippeln The fire around the lotus, The living continuum och A monument to the death of an idea.

Mats Johansson

Griffin House ”The Learner” (Nettwerk/Border)

När jag hörde Griffin House platta ”Flying Upside Down” från 2007 föll jag pladask. Hans charmiga sätt att ”samtalssjunga” sig igenom en låt som i ”The guy who says goodbye to you is out of his mind” är klockren.

När nu hans nya platta ”The Learner” kom köptes den direkt, Griffin känns stabil så det var inget att fundera på. Tyvärr drabbades jag tidigt av mina konspiratoriska tankar kring skivbolagens inblandning i artisternas kreativa arbete. Totalt sätt är det en bra platta, hans låtskrivartalang och sångröst borgar som vanligt för god kvalité, men …

Jag är inte helt förtjust i hans ”rockigare” försök med ”She likes girls” i spetsen. Jag fattar att sådan text är laddad i vissa delar av USA men personligen gäspar jag bara och klickar snabbt vidare till nästa låt. Som vanligt, och helt utan några som helst belägg, ger jag skivbolaget en känga för detta.

Låtarna ”River City Lights”, ”Never Hide” och ”Native” är hur bra som helst. Hade resten av skivan matchat den nivån hade ett skyhögt betyg varit oundvikligt. Men totalt sett är det en bra skiva, den nådde bara inte riktigt mina höga förväntningar. Betyget blir en stabil trea.

Hasse Carlsson

Håkan Hellström ”2 steg från paradise” (Universal)

Käre Håkan.

Vill du ta någon minut och läsa några rader av en man mitt i livet som lever sin dröm men som startade med tomma händer, men vars hjärta var fyllt av drömstyrka? Som vägrade tro på alla ord som; ”det går aldrig”, ”varför skulle du lyckas med det?” för han kände en enorm energi i sitt inre. En energi som tagit honom över halva livet att begripa sig på och som han förmodligen aldrig kommer att förstå fullt ut.

För nästan tio år sedan stod han i ett tält på Roskilde Festivalen och hörde en grabb i sjömanskostym från Göteborg. Där stod han ”bland ungdomarna” med en klump i halsen och med tårkanaler som ville leka vattenfestival. ”Den energin känner jag med”, tänkte han för sig själv. Djupt rörd och galet lycklig klev han ut ur tältet övertygad om han skulle fortsätta tro på drömmar. Att han nu lever som föreläsare trots tatueringar och total avsaknad av betyg, är många gånger en underhållande färd i en värld full av kostymfolk med powerpoints, högskolepoäng och svåra ord. Förmodligen har han dött några gånger för att kunna leva.

Idag har han en familj med två friska barn, en fru vars skönhet syns i allt hon gör och som älskar honom trots att han är en tjomme. De har en hund som är galen på ett gulligt sätt och som dessutom heter Tage. Denna enorma livsrikedom har han trots eller tack vare att han blivit sparkad runt några gånger.

Nu sitter han i Florence och skriver sin första bok. En bok om samarbete, känslor och kommunikation. Han har nämligen fortfarande den där energin brinnande där inne. Och han har fortfarande inte fattat att man inte kan göra så. För, ibland får energin ord. Och då kan det låta så här:

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont.

Fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod.

Fortsätt, när de lynchat sista hoppet.

Fortsätt, när allt du levt för räknats ut som ett skämt.

Jag tror, att när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än.

Fortsätt …”.

De gamla grekerna hade tre ord för frihet, ett av dem var Parrhesia – friheten att säga vad man tycker OCH stå för sanningen om sig själv. Så länge du står för sanningen om dig själv har du något att berätta, något som berör och som får människor att våga lyfta blicken. Allt som krävs är att du lever nära livet, familjen och dina talanger. Förmågan att beskriva det där hiskliga rallyt som vi kallar livet har du redan.

Så tack för en av årets bästa plattor. Den kommer fortsätta sjunga inom mig och många andra länge, länge, länge …

Tack, Håkan, jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig.

Hasse Carlsson

JP, Chrissie & The Fairground Boys ”Fidelity” (Ear/Playground)

Chrissie Hynde verkar ha stoppat Pretenders i garderoben och har på första albumet utanför denna sin egen grupp lierat sig med skotten JP Jones och medmusikanterna Fairground  Boys. Detta är väl ingen platta som kommer att förändra världen precis. Men det är alltid skönt att kolla in rockveteranen Chrissie Hyndes snäsiga lätt småsnuviga och stundom kaxiga röst.

Sen är det ju alltid kul med duetter, även om inte JP Jones har den rockröst som behövs för att matcha Chrissies. För att det är när hon kommer in och dominerar låtarna med sin omisskännliga stämma som många av plattans låtar lyfter lite extra. Mycket på grund av detta är det skönt att umgås med JP och Chrissie  genom hela plattan. JP Jones gör definitivt inte bort sig. För tillsammans gör de en enkel och tidlös funktionell rockmusik som funkar lika bra i soffhörnet som i bilen.

Bengt Berglind

Bob Dylan ”The Bootleg Series Vol 9: The Witmark Demos 1962-1964” (Columbia/Sony)

Bob Dylan spelade mellan 1962-1964, samtidigt som han började få luft under vingarna på allvar med skivbolaget Columbia, in en strid ström med demos för musikförlaget M. Witmark & Son med syftet att bli en säljande låtskrivare. Flera av dessa demos har cirkulerat ute tidigare på Dylan-marknaden, men nu är de alltså kompilerade på 2 st. cd-skivor, inalles 47 låtar, i den nionde delen i den så kallade The Bootleg Series med titeln Vol 9: The Witmark Demos 1962-1964.

Det som här presenteras är en blandning av kända eller mindre kända låtar skrivna av Bob Dylan i tidigare enkla demoversioner endast uppbackade av någon akustisk gitarr eller ett ensamt piano. Det finns en sparsmakad och lågmäld skönhet i många av de här versionerna som jag tycker om, även om de flesta av låtarna förstås senare spelades in i ännu bättre och mer påkostade versioner.

För kännarna lär låten ”Tomorrow Is A Long Time” vara den kanske största pärlan i den här samlingen. En låt som Dylan aldrig spelat in ordentligt själv – dock andra storheter som bl.a. Elvis Presley, Nick Drake och Rod Stewart – men som av en del anses som en av hans finare sånger och som tidigare bara funnits utgiven från liveupptagningar.

Henric Ahlgren

Yoso ”Elements” (Frontiers/Cosmos Music Group)

Betäckningen supergrupp har använts starkt för att promota Billy Sherwoods, Tony Kayes och Bobby Kimballs projekt att sammanföra Yes och Toto’s musik. Även om jag alltid tyckt att Toto’s musik varit mäktig och stämmingsfull så har jag aldrig fastnat för Yes, de hade sina stunder det kan jag erkänna, men det lämnade aldrig några djupa spår i mitt musikhjärta.
Ändå är det med en viss förhoppning om storslagen magi som jag trycker på playknappen och  Yoso’s alster Elements snurrar igång. Men minuterna går och magin uteblir, trots att Kimball står för en fantstisk sånginsats hela albumet igenom. Kimballs röst är en stor anledning till att man som Toto-fan kan vara nöjd med albumet, även Yes-anhängarna kommer att upptäcka att det finns guldkorn på skivan.

För när det gäller Elements-skivan så har de varit smarta. Istället för att endast släppa en skiva med nya Yoso-låtar så har de även valt att inkludera en live-cd där de blandar gamla Yes och Toto hittar med nya låtar. Något som borde funka bra för att locka dåtidens fans att bli intresserade.

Så för att summera ihop intrycken. Är du ett stort Toto-fan så köp Elements men förvänta dig inte samma magi som fanns i Toto’s låtar. Är du ett stort Yes-fan så kan du också köpa skivan för att minnas tillbaks på de Yes-låtar som finns på live cd’n. Har du aldrig uppskattat endera bands musik kommer du heller inte att gilla Elements.
Några favoriter fann jag dock på skivan, live versionen på ”Hold The Line” är en fin återupplivning av en gammal klassiker och ”Walk Away” är en lättsmält morgonkaffe-låt.

Tobias Blixt