nyaskivor.se

Regina Lund ”Return” (Vicisolum/Sound Pollution)

                   I butik: 19 nov

Return är som Glenn Danzigs musik när han blev mer industrimetall. Regina är som Di Leva fast industripop. Modig, fri och konstnärlig. Är nog de tre ord som sammanfattar Regina Lund som artist. Kanske inte hennes starkaste album men det hårdaste kan jag tycka. Hon har hela tiden utvecklats som skådespelerska och som sångerska. Regina Lund utmanar hela tiden. Nu släpper hon en egen parfym med samma namn som skivan. Hon har sedan 1997 släppt ojämna skivor, det har varit lite svajigt på sina ställen. Det är den minst svajiga skivan från henne. Man kunde ha skippat Korea-mixen på Return och de andra bonuslåtarna. Tio låtar hade varit tillräcklig dos av Return.

Mattias Ransfeldt

The Concretes ”WYWH” (Licking Fingers/Playground)

Detta är Concretes fjärde album, och jag har inte hört någon av de tidigare tre. Isåfall bara något lösryckt spår på radio eller tv som hamnat i ett av hjärnans mörka små hörn. Ändå tycker jag att jag  känner igen allt på plattan sen tidigare. Är det för att det är svensk pop med det där lilla nordiska vemodet som vilar över stora delar av materialet på WYWH ? Eller är det Lisa Millbergs återhållna svala röst som ibland ligger farligt nära fryspunkten, men på ett skönt sätt. Det kan också vara så att WYWH innehåller en massa bra melodier som  kommer att fastna så småningom. Concretes har också plockat fram coola discotakter här och var, som har ett lägre tempo än vad dansgolvet fodrar.  Ändå är de både dansvänliga och inte. De bästa exemplen på detta är Good Evening och All Day. Säkert kommer någon av dessa förträffliga låtar att dyka upp på filmduken eller i något svalt livsstilsmagasin i tv. Skönt avslappnade spår är också Oh My Love och höstmörka Sing For Me. WYWH kan var ett av denna hösts bästa soundtrack.

Bengt Berglind

Gary Wright ”Connected” (Larkio/ADA/Warner)

Gary hade en rockkarriär i bandet Spooky Tooth under slutet av 60 talet och en bit in på sjuttiotalet. För rätt exakt trettiofem år sedan hade han en hit som soloartist. Låten ”Dream Weaver” från plattan med samma namn blev en liten kassasuccé för honom.

Idag låter han som en ringrostig Rod Stewart eller som en desperat Jimmy Nail som vill få fart på sin karriär igen. Musiken skulle passa i en nysinspelning av ”Snuten i Hollywood”.

Mattias Ransfeldt

Jenny and Johnny ”I’m having fun now” (Warner)

En trevlig historia det här. Jenny Lewis från Rilo Kiley’s och Jonathan Rice, kanske mest känd för sin roll som Roy Orbison i I Walk the Line. Men också för sin egen sin egen musikkarriär. Ett musikaliskt samarbete som har mynnat ut i en debutplatta för den här duon.

De har sjungit på varandras skivor tidigare, men först nu står de som enad popfront. Det är sundtals vackert och gulligt, men också Beach Boys-medryckande på sina ställen. Jag fastnar för ”Big wave” på skivan. Men det finns fler fina popslingor att ta till sig, och jag kommer på mig själv att jag ler större delen av skivan.

Mattias Ransfeldt

Severe Torture ”Slaughtered” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Det gäller att vara på tårna när man lyssnar på holländska (!) death metal-veteranerna Severe Torture och deras Slaughtered. Höghastighetsriffen och den för genren typiska growlsången varvas med oväntade instrumentala partier, ofta i ett lugnare tempo. Helt klart ett intressant grepp som ger en välbehövlig extra dimension till låtarna.

Bästa låtarna är finfina höghastighetsprojektilerna Unholy Misconception, Deride Jesus och Incarnation Of Impurity, varav den förstnämnda är något av en mall för den perfekta death metal-låten.

Skivans 38 minuter speltid är alldeles lagom för att ge öronen/huvudet den perfekta dosen av brutalitet. I en genre där Cannibal Corpse regerar tillhör Severe Torture helt klart skaran av potentiella tronarvingar.

Men en mycket viktig detalj saknas nästan helt och hållet på Slaughtered: basen. Det är absolut inget fel på själva ljudet i övrigt, nej då, skivan har ett för genren förvånansvärt ”luftigt” sound. Men ett lagom mullrande basljud hade inte skadat…

Den som mer än gärna lyssnar på Cannibal Corpse (och varför inte Napalm Death) gör bäst i att kolla upp Slaughtered. Att inte göra det vore ett misstag, jag lovar.

Magnus Bergström

Sharon Jones & The Dap-Kings ”I learned the hard way” (Daptone/Border)

Har du misstagit dig någon gång? Varit helt övertygad om en sak men plötsligt stått där med skägget i brevlådan? Jag kommer ihåg när min kompis spelade Sharon Jones & The Dap-Kings ”100 days, 100 nights” för mig. Jag blev helt paff och lite putt på mig själv för att jag hade missat detta ”guldband från 60-talet”. När jag sa det skrattade kompisen och sa; ”nja, 60-tal? Den är släppt i år (2007)”. Genom sound, konvolut, kläder, spelsätt, ja rubbet hade de lurat brallorna av mig. Men vad gjorde det? Det var ju hur bra som helst.

Nu har deras senaste platta ”I learned the hard way” landat och, JA, det är fortfarande samma underbara stuk. Men räcker det?

Det finns två faktorer som är bärande; låtarna och hennes röst. Utan dessa två komponenter hjälper det inte hur mycket 60-tal som konvolut, sound och kläder andas. Stommen måste finnas där.

Och det gör den.

Med råge.

Detta är deras bästa platta, säger jag.

Lyssna på ”Better Things, ”Without a Heart” och ”The Game Gets Old”. Lyssna på texten i ”Window Shopping” och du kommer förstå att det här bandet vet att de har en grym sångerska full av attityd och riktigt starka låtar. Att de sedan är så smarta att de vågar köra konceptet fullt ut är bara underbart för oss entusiaster. Och så kan de ju spela med, det underlättar ju en smula …

Betyget är 4,5 utan darr på manschetten.

Hasse Carlsson

Belle & Sebastian ”Write about love” (Rough Trade/Border)

Det finns få grupper kvar som är så poppiga i sin popmusik som skottska veteranindiebandet Belle & Sebastian. Det skulle vara Teenage Fanclub i så fall. Sedan starten 1996 fortsätter B&S att producera en smart melodiös popmusik som får mungiporna att peka uppåt i höstdeppet. Numera är det fördömligt producerat och det låter så enkelt och bekymmersfritt  när melodier som I Didn´t See It Comin’, Write About Love och Little Lou,Ugly Jack and Prophet Jack smeker öronen. I den sistnämnda har man plockat in Norah Jones som gästvokalist. Det är besynnerligt hur starkt hon kan färga och göra denna låt till sin egen med sin karaktäristiska röst. Denna duett med Stuart Murdoch kan man återvända till gång på gång.

Det enda jag saknar med detta sympatiska popband är en gnutta av svärta och lite lagom smärta. För ibland blir det något för lättviktigt och naivt som i I Can See Your Future, där de låter som en parodi på sig själva.

Utöver den markering i marginalen är Write About Love en vitaminpopinjektion som behövs i höstens iskalla snålblåst.

Bengt Berglind

Black Country Communion ”Black Country” (Mascot/Border)

När en supernova uppenbarar sig i rymden betyder det inte alltid att hela himlen
lyses upp. Den kan skymmas av stoft och gaser som gör att man aldrig ser den. En
exploderande stjärna är ett sällsynt fenomen som inträffar när man minst anar
det.

Alla musiker i den stora rockfamiljen lär för eller senare komma i kontakt med
varandra på det ena eller andra sättet. Det har historian visat och det har
framtiden i sitt sköte. Paul Rodgers (Free, Bad Company) och Jimmy Page (Led
Zeppelin) gjorde i mitten på åttitalet ett försök att skapa en stabil megagrupp.
Det mynnade ut i The Firm. Den första självbetitlade skivan andades viss
entusiasm, men redan på uppföljaren fanns det vare sig material eller
inspiration kvar. Knappast någon lär komma ihåg det bandet idag.
   
Laguppställningen för Black Country Communion är Glenn Hughes, sång/bas,
(Trapeze, Deep Purple), Derek Sherinian, klaviatur, (Dream Theater), Jason
Bonham, trummor, ( Paul Rodgers/Slash/David Gilmour/Jeff Beck ) samt Joe
Bonamassa sång/gitarr. Det är minsann en brokig skara musiker med en mångfald av
kunnighet. Alla utom Bonamassa har egentligen något att vinna med denna
förening. Både Sherinian och Hughes lever en trevande tillvaro utan egentliga
uppenbara framgångar. Bonham är fortfarande ung och har till uppgift att föra
arvet vidare. Bonamassa däremot står mycket nära kulmen av sin karriär.
 
Så sent som förra året skred Bonamassa in på scenen i akustikens tempel – The
Royal Albert Hall – inför fullsatta läktare. Iklädd Armanikostym och Ray-Ban
solglasögon tog han emot folkets jubel. Självaste Eric Clapton gav honom support
på ”Further on up the road” (den första låten som Bonamassa lärde sig spela).
Finalen med ”Just Got Paid” spelades på en tidstypisk 1982 års Gibson Flying V.
Billy F Gibbons borde vara tillfreds med den covern på sitt eget paradnummer.
Ett leende med hela det skäggiga ansikte, ögonen inberäknade vore en naturlig
reaktion. Han hade säkert också uppskattat de mörka glasögonen som sedermera
singlade ut i publikhavet. Endast de grå irrande, oberäkneliga ekorrarna strax
utanför i Hyde Park verkade vara till synes helt oberörda under konserten, trots
att tryckvågorna sköljde över buskarna som följsamt svajade i takt.

Black Country Communion är symtomatiskt med det industriområde i British
Midlands där både Hughes och Bonham växte upp. Gruppen varvar tung melodiös
hårdrock med raffinerad känslosam bluesrock. Om man uttrycker det på ett annat
sätt kort och gott det bästa från två världar. Vi berikas med hela 12 låtar där
merparten är komponerade av Bonamassa/Hughes.

Allt som oftast hamnar man i ett sinnestillstånd där endast klassisk melodisk
rock stillar behoven. Det är då man skall ta tillfället i akt och lyssna till
”One Last Soul”. Det mest lättillgängliga spåret på skivan, som har benägenheten
att fastna i huvudet vare sig man vill eller ej. Ett musikstycke som känns
familjärt men ändå är helt nytt. Refrängen sjunger man lika väl i bilen som i
duschen eller rent av på offentlig plats. En melodi framförd av hårda, ärrade
män i långa svarta rockar som inte viker ner blicken vad som än händer.

”The Great Divide” inleds med en mullrande bas som är upptakten till nästa nivå
på rockstegen. Hughes bygger upp rösten så kraftfullt och med en så emotionell
intensitet att han närmast skriker ut de sista tonerna. Bonham är överallt med
sina trummor. Sherinian lägger ut den allra ljuvligaste orgelmattan. Bonamassa
med sin spetsfundiga charm och känsliga fingrar distribuerar ypperligt och helt
obesvärat allt som det sexsträngade instrumentet har att ge.
 
Introt på ”Beggarman” är inget annat än en hyllning till Jimi Hendrix. Bonamassa
bearbetar det lilla kära attributet, wah-wah pedalen, med ömsint lidelse. När
väl alla bitarna är på plats och Bonham signalerar att klockan är slagen tar de
tunga rockriffen helt överhanden. Gitarrsolot är fyllt av akrobatiska vindlingar
längs en stegrande skala. Den heta känslan av klassisk rock med ett modernt
sting är bekräftad.
 
”A Song Of Yesterday” är en riktig fröjd att lyssna till. En jämförelse med
”Stairway To Heaven” ligger nära till hands, hur ofattbart det än tycks. Under
den inledande uppbyggnaden bör man samla sina sinnen för sedan finns det ingen
tid till reflektion. Den stillsamt brinnande glöden får känslorna att svämma
över. Bonamassa leder sången med passion och Hughes ger stöd vid de tillfällen
då energin flödar starkast. Det överraskande slutet gör att man blir bragd ur
fattningen. Ingen betygskala är tillräckligt hög för att ge ett rättvist omdöme.
Melodins strävan mot den yttersta gränsen och det slutgiltiga målet –
oändligheten – går inte att hindra.  

De fyras gäng bjuder på en omvälvande rockresa som först leder tillbaks till 70-
talet och sedan in i framtiden. Bonamassa lyfter sina medmusikanter till oanade
höjder. Jason Bonham behöver inte luta sig mot äppelträdet där en gång för länge
sedan hans far John Bonham (Led Zeppelin) hade sitt territorium. Han står
stadigt på sina egna ben samtidigt som han har utvecklat en personlig bländande
teknik i sitt musikaliska utövande. Sherinian med sin smakfullt melodiska
kompetens får Hammond B3:n att blomma ut i full prakt. Hans hårdföra dynamiska
spelstil är mycket viktig för den totala helhetsbilden där även några stänk av
progressiva anslag lägger sig som grädde på moset.

Glenn ”The Voice Of Rock” Hughes har en alldeles förbluffande röst och nu känns
den maskulinare än någonsin. Det är i grunden ett naturens mysterium att den
späda anatomin besitter sådana ofattbara sångresurser. Som om inte det räckte så
borrar sig hans basgångar långt ner i hörselorganen likt ljudet från en Dodge
Charger med öppna spjäll. 
 
Första gången jag kom i kontakt med Joe Bonamassa var för tio år sen. ”A New Day
Yesterday” slog ner som en blixt från klar himmel. Tolkningen av Ian Andersons
(Jethro Tull) 70-tals klassiker var magnifik. Ingen tvekan om att det här var
början till något stort. Bonamassa äger kunskapen och förmågan att få en gitarr
att låta precis hur som helst. Även om han har en naturlig begåvning, så räcker
det inte till för att fylla de högt ställda kraven. Ambitiös och trägen exercis
på gitarren tillhör den dagliga agendan. Det är mycket långt ifrån upplägget som
en kollega från Texas vid namn Johnny Winter föredrar. Den mannen har för länge
sedan slutat att repetera, då han anser att han ändå har allt i kroppen.

Min inledande oro att denna skiva skulle försvinna ut i det svarta hålet var
helt obefogad. Hela himlen är upplyst av den starkaste supernovan på år och dag.
Jag står helt handfallen och stirrar mot stjärnhimlen. Det måste ha gått till så
här när universum skapades.

Thomas Claesson

Sonic Surf City ”Pororoca!” (Hombre/Sound Pollution)

Det svenska kultbandet Sonic Surf City har nu återförenats efter att lagt surfingbrädorna och instrumenten på hylla 1997. Bandets nya skiva ”Pororoca!” har lånat sitt namn från sydamerikanska språket Tupi och betyder ”det stora förstörande oljudet” och är en benämning på en stor våg på Amazonfloden.

SSC spelar något som i pressreleasen kallas för bikinisurftrashpop, vilket inte alls är fel men jag skulle vilja beskriva som Beach Boys på speed eller som The Ramones med surfingbrädor.

Vad är intrycket av skivan?

Det är en skiva som är fylld till bredden med musik som det är omöjligt att inte bli glad av, den innehåller mängder med bra trallvänliga snabba korta popdängor. Det är cool musik som passar lika bra för en sommardag på stranden som i lurarna när man promenerar genom en frostig vinterstad.

Kanske inte världens bästa platta – men bra skiva som bjuder på en cool upplevelse som man kan leva lite gladare efter man har hört.

Lars Svantesson

Carolyn AlRoy/Gorgeous Enormous (Hemifrån)

Hur många är dom? Som kämpar i musikbranschen för att skaffa sig ett namn och en karriär. För att få gå upp på scenen i ett hav av ljus och möta en publik. En av dom är i alla fall den amerikanska singer/songwritern Caroyn AlRoy, vars debutalbum Gorgeous Enormous hittat till den svenska musikmarknaden.

Tio av tolv låtar är hennes egna och hon har ett eget utryck i rösten som är klart tilltalande, främst i de låtar som gungar fram i ett sommarlojt tempo som Do You Know What I Mean, och The Reality Song . Balladerna är helt Ok. Waiting For The Light är liten pärla. Plattans coveravdelning innehåller en godkänd version av Lennon-McCartneys Helter Skelter och en akustisk kanonversion av femtiotalsballaden You Belong To Me.

Gillar du att hitta nya kvinnliga röster kan detta vara ett tips. Inget känns direkt nytt,  men rösten och flera av låtarna  har ett eget behagligt uttryck. Det räcker.

Bengt Berglind