nyaskivor.se

Wille Nile ”The Innocent Ones” (Riverhouse/Playground)

                              Spotify

Det här är en vitamininjektion som heter duga. Det är Clash som krockar med Tom Pettys medryckande mogenrock. Clash-punkigt med klassisk kampsång, handklapp och rakt igenom powerpop. Jag vet inte när jag senast hörde en sådan medryckande pop’n’roll. Det är en glad pubkänsla som möter mig när jag sitter hemma i vardagsrummet och lyssnar på The Innocent Ones. Det är billigt jag vet, men jag är svag för handklappsmusik – det är kravlöst och enkelt. Det här gjorde min dag. Förbannat trallvänligt.

Mattias Ransfeldt

John Waite ”In Real Time” (Frontiers/Cosmos)

Engelske John Waite hade blygsamma framgångar i slutet av 70-talet som sångare för gruppen The Babys för att därefter slå igenom stort 1984 med ”I Ain’t Missing You” som toppade USA-listan. 1988 bildade Waite supergruppen Bad English (med bl.a. Neal Schon och Jonathan Cain från Journey) och toppade återigen USA-listan med låten ”When I See You Smile”.

Waite har därefter fortsatt släppa album med jämna mellanrum och även turnerat regelbundet, dock utan att göra något större väsen av sig, och nog levt en hel del på gamla meriter. Senaste liveplattan In Real Time från förra årets turné motsäger inte detta. Det är en halvtrött inspelning med ett rätt träaktigt kompband. Waite har dock fortfarande en av de bästa AOR-rösterna i historien, vilket gör att man önskar honom ett mer grandiost sammanhang än vad In Real Time tyvärr uppvisar. Waites röst är större än summan av alla delarna här.

Henric Ahlgren

Rod Stewart ”Fly me to the moon” (J Records/Sony)

Den gamle The Faces-sångaren kommer undan med nästan vad som helst. Med sin charm och sin hesa röst. Kanske är det den som är charmen? Jag såg honom live när han började köra ”American Songbook”-stuket. Det är snyggt, hur bra arrangerat som helst. Bra låtval och det är standard. Det är vad det är. Standard. Visst han har nått pensionsåldern men inte behöver det bli slätstruket för det. Jag känner att han skulle kunna utmana sig själv att våga gå utanför trygghetszonen.

Men icke. Förr var han en rebell på The Faces- och Jeff Beck-tiden, men nu är han tyvärr bara en covermaskin som skulle kunna uppträda på vilket Las Vegas-kasino som helst året om. Utan att någon skulle lyfta ögonen från de enarmade banditerna. Missförstå mig rätt. Det är fantastiska låtar, bra arrat och sången är oklanderlig. Men det här har vi hört nu. Vi har fattat att du gillar gammal jazz nu, Roddan. Nu räcker det. Tänk nytt. Tänk utanför lådan.

Mattias Ransfeldt

Ray Davies ”See My Friends” (Universal)

Detta tributealbum till Kinks och Ray Davies av Ray och en lång rad artistvänner kan ses som en  introduktion till Rays Davies genialiska låtskapande genom många år.

Kinks som hade sin storhet på sextiotalet i England och senare på sjuttiotalet i USA, är ett band som sannerligen  åkt en musikalisk berg-och-dalbana mellan himmel och helvete, både när det gäller popularitet och kreativitet. Nu finns inte bandet längre, men Ray Davies enorma låtskatt finns kvar och valda delar av den  presenteras här på See My Friends.

Det är i stora delar ett helt ok album att lyssna på utan att ha för stora förväntningar på det hela.  Jon Bon Jovi låter lite  stel på en av mina Ray Davies favoriter Celluloid Heroes. Lucinda Williams Long Way From Home, Jackson Brownes Waterloo Sunset och Alex Chiltons Till The End Of The Day är alla kul duetter med geniet Ray himself. På andra spår dyker Metallica, Billy Corgan, Springsteen och Paloma Faith upp, med skiftande resultat.

Det absolut bästa, mest engelskdoftande  samarbetet bjuder trots allt Mr. Davies och folkrockinspirerade Mumfors & Sons på i Days/This time Tomorrow. Då är det inte långt till den äkta känslan att vara på väg i in en engelsk pub för en pint eller två. Undrar föresten om det finns någon mer än jag som gillade Kinks temaalbum Preservation Act2 från ’74. Hand upp ! Nähä, det var vad jag trodde. Men kolla i alla fall in Muswell Hillibillies och lysande Village Green Perservation Society, klassiska kreativitetstoppar från Ray Davies/Kinks.

Bengt Berglind

Bon Jovi ”Greatest Hits – The Ultimate Collection” (Island/Universal)

31 låtar. Ja, dom som köper den här nya Bon Jovi-samlingsskivan får sannerligen valuta för pengarna. Innehållet? Ja, det är förstås hitlisterockmusik för massorna. Bon Jovi behöver knappast någon presentation, namnet talar för sig själv.

Och skivan lever upp till sin titel, det är svårt att komma på någon låt som saknas. Det skulle i så fall vara fina balladen Never Say Goodbye, men det finns i och för sig ballader på skivan så att det räcker till ändå. Då saknar jag egentligen I’d Die For You mer, för det är en underskattad finfin hårdrocksgoding.

Greatest Hits – The Ultimate Collection är i mångt och mycket en bra party- och/eller mys-med-kärestan-skiva, inget snack om saken. Men för rakt igenom njutbar lyssning rekommenderas istället fantastiska New Jersey, som här representeras av kanonfemlingen Bad Medicine, Born To Be My Baby, Lay Your Hands On Me, Blood On Blood och I’ll Be There For You.

Av låtarna från 00-talet så är det rejält sväng i avslutande This Is Our House. Have A Nice Day (radio)rockar också på helt ok. Men i övrigt är – tyvärr – det nyare materialet slätstruket så att det räcker till…
Men utmärkelsen ”skivans tråkigaste låt” går dock till seg-som-sirap-balladen Always, zzzzzzzzzz…
En del låtar på skivan är värda en klockren 5:a i betyg, medan andra är värda 1,5-3 så därför blir inte betyget högre än 3,5 (med plus i kanten).

Magnus Bergström

Winterbloom ”Traditions rearranged” (Winterbloom/Hemifrån)

Så här i juletider matas man med de traditionella obligatoriska julsångerna som man har hört till leda. Då blir man desto gladare när man får höra ”något nytt” eller gammalt på ett annorlunda sätt.

Winterbloom är ett kollektiv bestående av: Antje Duvekot, Anne Heaton, Meg Hutchinson och Natalia Zukerman som var för sig är framgångsrika singer-songwriters. Damerna har alla fyra mycket intressanta och välklingande röster som varieras på skivan i och med att dom är leadsinger varsin gång.

Detta är en julskiva jag rekommenderar varmt. Den kommer definitivt att spelas hemma alla fall.

Börje Holmén

Elvis Presley ”Viva Elvis – The Album” (RCA Legacy/Sony)

Inspirerad av Las Vegas-showen ’Viva Elvis’ av Cirque Du Soleil. Skulle Elvis musik låtit så här i dag, den frågan har man ställt sig. Svaret är enkelt. Nej.

Redan 1980 gjorde man ett försök att föra Elvis in i 80-talet. Med Elvis röst med nytt komp. Den skivan blev ingen hit. Sedan började man turnera med Elvis gamla 70-tals band ”1999 world tour”, åkte världen runt med Elvis på en stor bildskärm och hela Elvis Las Vegas uppsättning av musiker och kallade det kalaset för Elvis- The concert. Sedan kom remixen av JXL, ”A Little Less Conversation”, låten från 1968 fick nytt liv 2002. Dödsstöten var när julskivan ”Christmas Duets” kom för två årsdan. Med nutida countrysångerskor som mixas ihop med Elvis röst. Som man en gång i tiden gjorde med Lisa Maries röst i ”Don´t Cry Daddy” och I”n The Ghetto”. Under 1997 kom en skivan ”Ghetto Vibes” med gruppen Ghetto People Feat- L-viz, där man blandade eurodisco, hiphop och rap och en Elvis likröst. Det drar liksom aldrig slut på eländet.

Men den här skivan blir likt Jive Bunny, där man mixat ihop gamla hits från en svunnen tid, för att hitta en yngre målgrupp. Men det är inte alltid det blir bra. Jag tycker inte att det är värdigt eller speciellt bra. Kanske för att jag gillar Elvis mer än andra. Då slår jag hellre ett slag för den nya Elvis skivan som kommer i december, med mono inspelningar från 1956-1959 i form av en tidning. Likt The Arks senaste.

Det ser jag fram emot. Bra låtar skall få leva sitt eget liv och inte förstöras av modern teknik.

Mattias Ransfeldt

MGMT ”Congratualations” (Columbia/Sony)

Amerikanska MGMT bildades 2002, kallades då The Management, och var ursprungligen mer utpräglat elektroniskt experimentella för att därefter ännu mer dra åt det renodlade pophållet med anstrykningar av psykedelia och har jämförts med Flaming Lips. Förra plattan Oracular Spectacular debuterade på plats 12 på engelska listan och utnämndes av tidningen Rolling Stone till det senaste årtiondets 18:e bästa album i världen.
Poppsykedeliska 60-talsreferenser som The Zombies och deras mästerverk Odyssey & Oracle dyker upp i huvudet när jag lyssnar på MGMT:s nya album Congratulations. Lite här och där tycker man också att The Small Faces tränger fram som ett stilfullt eko från svunnen tid. MGMT har som sagt ett fantastiskt fint esoteriskt och luftigt tidlöst sound som alltså påminner om det bästa av 60-talets populärmusikaliska utforskningar.

Ja, musiken låter som en flyktig solig sommardag där bitterljuv melankoli och möjligtvis något annat mer hotfullare finns tydligt på lut bakom hörnet, men allt ändå bara känns härligt, ledigt, bekymmerslöst och man ligger och stirrar upp på de fåtalet små lätta stackmoln som svävar förbi på den klarblå himlen. Congratulations har potential att bli en s.k. minor classic, rätt och slätt.

 Henric Ahlgren

Michael Jackson ”Michael” (Epic/Sony)

Se den här skivan som ett testamente från Michael som bygger på anteckningar och samtal, så att de inblandade kunde slutföra arbetet med albumet.

Hans karriär har kantats av rykten om hans leverne, utseende och beteende. Han gömde sig innanför grindarna på Neverland. Hans liv blev allt mer likt Elvis Presleys bakom grindarna på Graceland. Michael Jacksons musikaliska karriär, den som kanske är den man skall koncentrera sig på, inte allt annat lull lull. Men nu efter sin död kommer deras efterkarriär gå samma öde till mötes. För nu är den i händerna på skivbolag, producenter och annat löst folk. Det lär finnas låtar till minst tio Michael Jackson-album med outgivna låtar och det kommer nu släppas samlingar på samlingar på samlingar på samlingar.

Ja, ni förstår. Man kommer kunna tjäna pengar på Michaels musik lika länge som man har lyckats göra med Elvis. Men det blir endast för de inbitna fansen. Den stora massan kommer inte längre bry sig om att det släpps ännu en platta.

Frågan kvarstår då – är det här bra? Ja, det är Michael Jackson-bra men inte mer. Det håller den vanliga Jackson-kvalitén. Egentligen en mellanplatta utan några klockrena hits. Kommer skivan sälja? Ja, självklart.

Man kan egentligen säga att det här är hans debutskiva på sin nya efterdödenkarriär. Det här är bara början, nu kommer det produceras boxar i alla varianter, utgivningar som vi inte hört tidigare, nya remixar. Ja, nu är cirkusen igång. Välkomna till cirkus Jackson – den andra omgången.

Mattias Ransfeldt

Tove Styrke ”Tove Styrke” (Epic/Sony)

Jag minns den lilla tjejen från Idol 2009 som fick mitt hjärta att smälta. Vem hejade inte på henne? Nu släpper hon sitt debutalbum och blir hyllad över hela världen. New York Post listar henne som en av tio artister man bör hålla ögonen på kommande år och jämför henne med Robyn.

Visst är det mycket Robyninfuenser på plattan, men mest Tove. Det är pop, dans, elektroniskt, modernt och stort. Singeln White Light Moment är helt fantastiskt bra och det kommer inte vara en enda dj som inte spelar den för att fylla dansgolven runt om i landet. I sällskap har den ytterligare tio låtar som får kroppen att gunga och ansiktet att le. Det är med enkla musikaliska knep skivan skapats och det är det som gör den så bra.

Jag längtar till lördag natt då jag ska stå och svettas på ett dansgolv med Tove pulserande ur högtalarna. Tills dess blir det dans framför spegeln i raggsockarna, för jag kan varken sluta lyssna eller dansa.

Sophia Lönnergård