nyaskivor.se

Robyn ”Body talk Pt 2” (Konichiwa Records/EMI)

Robyn han blivit ett varumärke för bra musik. Hon har skapat det själv. Det känns som en evighet sedan hon sjöng signaturen till Lilla sportspegeln, “You Can Always Be Number One”.

Det var länge sedan hon sjöng på sin dadda hink och spade låt “Do You Really Want Me” (1995). Idag är hon Madonna lik. På många sätt. Hon skall hyllas för att hon gång på gång lyckas förpacka sin musik snyggt, tidsenligt och proffsigt på alla sätt och vis. Jag tycker det är uppfriskande att vi nu har en ny musikexport att vara stolta över. Hon för den moderna popmusiken framåt. Just nu känns det som hon experimenterar med musik och spottar ur sig musik likt Beck. Där slutar den jämförelsen.

Just nu är Robyn mer Madonna än Madonna är Madonna. Det kanske var hårt men för att förklara hennes storhet och i vilket fack hon hamnar i, för det är ju viktigt att stoppa folk i fack. Speciellt musik. Det är viktigt. Slå ihop Beck och Madonna så kommer man rätt nära Robyn 2010. Riktiga musiker vågar utmana och tänka nytt. Det gör Robyn, gång på gång.

Det här är inget jag brukar lyssna på själv, men jag kan uppskatta Robyns musik när jag hör den på radion och i andra sammanhang.

Mattias Ransfeldt

Tori Sparks ”The Scorpion in the story” (Glass Mountain Records/Hemifrån)

Toris röst får mej osökt att tänka på Sam Brown och låten Stop från 1988 den som har kallas för årets bästa singel. För den som inte minns Sam så kan väl Joan Osborne vara ett bra riktmärke för att beskriva sång och sångstil. Ingen av dem har varit särskilt produktiva därför är det trevligt när det dyker upp för mej nya förmågor. Jag får väl säga att Tori leder med stilpoäng över nyss nämnda sångkollegor.

Detta hennes tredje album är en alldeles utmärkt skiva men kanske lite spretig. Bäst tycker jag att hon lyckats med balladerna Blue Tatto och Easy and Slow – men framför allt Leaving Side Of Love.

Börje Holmén

Motörhead ”The Wörld Is Yours” (EMI)

                      I butik.: 15 dec

Den drabbar världen lagom till jul. Kraftigt försenad, visserligen. Bandet hade plattan inspelad och klar redan i april. ”All things come to he who waits, but the waiting never ends”, diktar Lemmy Kilmister i ett av de centrala spåren, men i det här fallet är väntan över:

The Wörld Is Yours är här!

Och ett nytt studioalbum från 35-årsjubilerande Motörhead förtjänar inget annat än en genomgång låt för låt.

Born to Lose – Den här känner vi vagt igen från andra öppningslåtar i bandets senare historia. Dock ger denna ett lite halvtrögt intryck, trots frenetiskt trummande från en Mikkey Dee i toppform. Refrängen går inte igång på alla cylindrar. Men hav förtröstan, det blir mycket bättre!   Betyg: 3

I know how to die – Väsentligt snabbare rockstänkare. Bra refräng. Låten som helhet har en intensitet som många band av yngre kaliber aldrig når upp till.   Betyg: 5

Get back in line – Fortsätter i samma goda stil. Uppkäftigt, med lite känsla från 1916-skivan. Suveränt gitarrspel.   Betyg: 5

Devils in my head – Aningen svagare, men det handlar om nyanser vad gäller energin. Skönt riff och mäktigt gitarrsolo. Philip Campbell har sällan varit bättre.  Betyg: 4

Rock´n´Roll Music – Skivans besvikelse. Texten lovar mer än låten håller. Överraskande svag och tappar lite styrfart i refrängen. Ska man göra en låt om rockens helbrägdagörande verkan, är man skyldig att leva upp till det.    Betyg: 2

Waiting for the snake – En karakteristisk Motörhead love song om ett vilset, destruktivt förhållande. Dussinlåt. Betyg: 3

Brotherhood of man – Rå, mörk skildring av hopplös nutid. Klingar lite av Orgasmatron. Lemmys starkaste sånginsats på länge och en lika stark text. En kilmistersk analys av världens tillstånd: ”we are worse than animals, we hunger for the kill. We put our trust in maniacs, the triumph of the will,….”  Betyg: 4

Outlaw – Redan framförd live under höstens turné. Banditromantik enligt mallen. I hamn tack vare Mikkey Dees trumspel. Betyg: 3

I know what you need – Bra fart igen. En riktig killer på dansgolvet. Det hände förr att Lemmy introducerade Burner (från Bastards) med orden: ”Don´t dance to this, you’ll fuck your legs up!” Nu kan denna få ta över.   Betyg: 4

Bye Bye Bitch Bye Bye – Underbart, taggigt, rock´n´rollriff. Förnämlig avslutning och absolut en kommande klassiker i Motörheadkatalogen.  Betyg: 5

The Wörld Is Yours föräras en rätt så bastant fyra och banne mig om detta inte är denna sättnings bästa. Hittills kanske vi skall lägga till.

Mats Johansson

Läs aktuell intervju med Mikkey Dee här

Bo Kaspers Orkester ”New Orleans” (Columbia/Sony)

Nu är vi här igen verka BKO påminna oss om när de med sublimt tassar igång nya albumet med att uppmana oss att, Kom Och Håll Om Mej, på sitt vanliga musikalisk sätt. BKO, säger en del jag känner, de låter ju samma hela tiden, det bara tuggar på liksom. Det låter lika från platta till platta.

Det stämmer. Du kan höra på BKO och då ger det ingenting. Men om du lyssnar aktivt kommer du att märka hur bra musik det här är. För då märker du snabbt hur säreget och skickligt deras ljudbild  framträder. På  nya New Orleans framträder detta tydligt när man lånar ett extra skärpt öra till musikens bakgrunder. De olika instrumenten framträder glasklart i ljudmixen och det är ett nöje att lyssna in alla små musikaliska inpass. Som I Låt mig Komma In där ett småsvängigt latinmönster och luftigt blås samverkar perfekt. Banjodrivna Cirkus, rytmfyllda Ännu En dag och Morgonfågel är fler goda exempel på BKO:s egna sound när det är som bäst.

Höjdpunkten på New Orleans är annars En Sländas Andetag , som måste betraktas som en framtida modern svensk klassiker. En  utmärkt melodi med en gnutta vemod och en lekfull vacker text. Till sist måste jag nämna den lilla gitarrfiguren i Morgonfågel som har en stark George Harrison-influens. Sådant här musikgodis och mycket annat liknande kan du uppleva på trippen med BKO till New Orleans.

Bengt Berglind

Keith Richards ”Vintage Vinos” (Mindless/Playground)

Vintage Vinos är en samlingsplatta från Rolling Stones-gitarristen Keith Richards soloprojekt med bandet X-pensive Vinos runt början av 1990-talet. Materialet är hämtat från plattorna Talk is Cheap (1988), Live At Palladium (1991) och Main Offender (1992).

Det är vid det här laget knappast förbisett att Richards är en av de mer stilbildande gestalterna inom rockhistorien, när det kommer till såväl musikaliskt uttryck som imagemässig look och attityd. Vi pratar om en levande legend.

Det har under årens lopp figurerat diverse inspelningar med solomaterial från Richards på marknaden, men Talk is Cheap från 1988 var Richards första reguljära soloplatta. Och för den som vill få sig till livs laidback, släpig och opretentiös rockmusik av högsta klass får här en jackpot med nämnda alster och uppföljaren Main Offender (1992).

En del kanske skulle tycka att de samlade låtarna på Vinatage Vinos har taskig sång, och emellanåt hotar att falla isär. Själv tycker jag att Richards tydliggör att han är den odiskutable gudfadern till all lo fi- och sleazerock.

Henric Ahlgren

Georg Wadenius ”Reconnection” (Capitol/EMI)

Jojje som han kallas är en fantastisk musiker och liksom Janne Schaffer en av våra största gitarrgiganter. Dessa båda herrar tillhör vårt svenska musik- och kulturarv. De är viktiga kuggar i det musikaliska maskineriet.

Georg gästas av stora namn som Frida, Nina Persson, Peter Jöback, Helen Sjöholm, Nicolai Dunger, Rita Eriksen, Silje Nergaard och Kleerup. Bara en sån sak.

Både Nicolai Dunger och Nina Persson gör helt gudomliga insatser. Det är finns en lite roadtrip-känsla över skivan. Lite nattradio över det hela. Det doftar Mark Knopfler lång väg. Det är AOR för alla vuxna män runt 50 år. Gillar man Sting, Peter Gabriel och Dire Straits, ja då funkar det här i vilken stuga som helst. Det är idel kompetenta musiker som medverkar på skivan och en bredd på gästartisterna.

Mattias Ransfeldt

Reza ”Moonless” (French Toast/Hemifrån)

Reza Hatami är helt okänd för mig men jag tycker att musikupplägget påminner mycket om Jesse Sykes And The Sweet Hereafter, något som jag verkligen gillar. Däremot har jag svårt för Rezas sångsätt det att pratgnola fram texten till skillnad från Jesses fantastiskt vackra sång. På låten Desert Land får han hjälp av H. Burns vilket är ett lyft.

Av skivkonvolutet framgår att ”Moonless”  är inspelad i Paris mellan augusti och december 2008. Reza har skrivit allt material själv sånär som Grey Window där han har haft hjälp av Stéphane Francés. Kort sagt spännande musikarrangemang med tråkigare sång.

Kanske detta är en skiva som vinner i längden när melodierna fastnar i skallen.

Börje Holmén

Blandade artister ”Sonja Åkesson tolkad av…” (PlayGround)

Dikten Vara Vit mans Slav hade jag nog väntat mig skulle finnas med nu när gräddan av svenska kvinnliga  artister tonsatt  valda delar av Sonja Åkessons dikter. Den fick mig att  delvis att vakna upp och se saker på ett nytt sätt. Sonja Åkesson har den förmågan med sin diskbänksrealism och  feministiska poesi.

Som en inköpsport till  hennes diktning kommer detta album att fungera utmärkt, speciellt då hela Sveriges kvinnliga artistelit står bakom mikrofonen. De har också själva tonsatt Sonja Åkessons poesi vilket inte kan vara det lättaste. Just därför är det  imponerande att höra hur många av hennes dikter lever upp på nytt inramade i musiken. Bland de som imponerar mest på en homogen platta är Lisa Nilssons tolkningar av Monolog och Pastell. Sen är det bara att fylla på listan med Britta Persson, Sofia Karlsson, Annika Norlin och Nina Ramsby. Som det berömda smöret på moset finns också ett skickligt husband med bland andra Martin Hedros, Raine Fiske och Jonas Kulhammar på plats. Sonja Åkessons poesi är värd att åter lyftas fram och samtliga inblandade på detta album, kvinnor som män, har gjort en av årets stora kulturgärningar.

Bengt Berglind

Weezer ”Hurley” (Epitaph/Cosmos)

Weezer har i mina ögon alltid varit ett fenomenalt band som mixat punk och pop på ett härligt sätt som ytterst få andra band har lyckats med. Men i och med de senaste årens releaser har det mesta känts slentrianmässigt och ganska tråkigt. I och med albumet ”Hurley”, bandets åttonde sedan starten i början av 90-talet, upplever jag en uppåtsving som om bandet har tagit nystart. ”Hurley” håller inte samma klass som de tidiga plattorna men den håller helt klart en högre klass än de senaste fullängdarna.

Den som någon gång har hört Weezer kommer även på denna skiva känna igen sig, för musiken är precis som vanligt typiskt Weezer-aktig. Det vill säga en punkpop som kan vara både sockersöt och mer eller mindre stenhård.

Det känns skönt att se att ett av mina favoritband är på väg att komma på rätt köl igen. Min musiksmak hade nog inte varit den samma om jag inte för massa år sen hade blivit nästintill besatt av Weezers första självbetitlade album (även kallad för The Blue Album).  Nu på senaste skivan finns det några riktiga pärlor, fast inga i samma klass som på tidigare nämnda skiva.

Den bästa låten på den senaste Weezerplattan är inte en egen komposition utan en cover av Coldplays låt ”Viva La Vida” som är helt jävla briljant. Och för att få detta uttalande i proportion kan jag meddela att jag aldrig har förstått mig på Coldplay överhuvudtaget och tycker de är rent av dåliga. De egen komponerade låtarna som står ut mest är ”Memories” och ”Smart Girls”.

Kul att se Weezer är på väg tillbaka mot sin riktiga toppkaliber, man är inte där riktigt än men förhoppningsvis är de där i och med nästa släpp.

Lars Svantesson

John Pinamonti ”End of Smith” (Hemifrån)

Ibland undrar jag hur många det finns där ute i verkligheten. Ja, som John Pinamonti, alltså. Habila låtskrivare, sångare och gitarrister som kanske är lokala hjältar och förebilder som sliter häcken av sig med att nå ut med sin musikaliska kreativitet.

John Pinamonti är en Brooklyn-baserad artist som i och med End Of Smith är framme vid sin sjätte CD. Och det hörs att det finns en trygghet och erfarenhet i hans musik som är relativ lågmäld, men med en skärpa i de berättande texterna om händelser och observationer som känns levande och självupplevda. Musiken som hjälper till att lyfta fram texterna är pop och rockbaserad med ett luftigt sound där Johns eget gitarrspel är uttrycksfullt och småsnitsigt. Vokalt tänker jag på Mark Knopfler i sina bästa stunder som sångare och kanske Chris Rea. End oF Smith är en småtrevlig historia om du vill slå dig ner i floridastolen med något kallt och immigt i glaset.

Bengt Berglind