nyaskivor.se

Charles Bradley ”No Time For Dreaming” (Daptone/Border)

Om till exempel How Long eller Golden Rule från detta album spelas på radion utan förvarning skulle jag  med största säkerhet höja volymen och tänka…whaooo vilket sound, viken bra låt ! Vi pratar retro soul med stora  feta bokstäver med rötterna i sextiotalet, amerikanska södern, Otis Redding och James Brown. Männen bakom detta är Charles Bradley och producenten/medmusikanten Thomas Brenneck. Sångaren Charles Bradley som enligt pressuppgifter varit med om det mesta i LHS (livets hårda skola).

All musik på albumet i fråga är orginallåtar skrivna av  nämnda duo som här ovan. De följer formel A när det gäller soulmusik från förr. Menahan Street Band lirar en tight och oklanderlig soulfunk med snygga blåsinlägg, ett ljuvligt orgelljud och  en samspelad rytmsektion. Skivmärket Daptone innefattar bland annat även den kvinnliga soulkollegan Sharon Jones.

Det som stör mig en aning är att  huvudpersonen själv Charles Bradley sjunger med fullt Otis Redding-påställ i stort sett genom hela plattan, vilket innebär att det blir en smula enahanda sångmässigt. Variation efterlyses, men som sagt bandet är sagolikt och själfullt så det räcker om du gillar klassisk soulmusik .

Bengt Berglind

Drive-By Truckers ”Go-go Boots” (Pias/Border)

                               I butik: 11 februari

Detta sydstatsband har inte legat på latsidan i studion precis. Vid sidan av sin rika produktion har de också kompat soulcomebackande Betty LaVette och Booker T  på soloalbumet Potato Hole. Kanske är det en viss grad av utbrändhet som nu har drabbat DBT på nya albumet, som spelades in samtidigt som förra årets The Big To-Do.

För även om det stundtals glimtar till på detta mer tillbakalutade album som andas mer country och soul än tidigare, så är det lite för tunt med fyra – fem bra låtar. Jag tänker då i första hand på Dancing Rickey och Eddie Hintons Where’s Eddy med den souldränkta basisten Sharon Tucker vid sångmicken. Den andra Hintoncovern Everybody Needs Love, Used To Be A Cop och Go Go Boots håller även dom hög sydstatsklass i nivå med deras kreativa höjdpunkt Brighter Than Creation’s Dark från 2009. När det inte funkar för DBTs så haltar den vanligtvis så säkra rytmmaskinen, och det som brukar vara väloljad småkokande sydstatsrock låter rutinmässigt, skissartat och segt. Kanske dags för en kreativ paus och ladda batterierna. Under tiden detta sker kan du kolla in nämnde Eddie Hinton, en blue-eyedsoulartist av rang.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Renmin Park (The Nomad series vol 1)” (Proper/Rootsy)

Vad jag känner till så har det väl inte skrivits många rader om Kanadensiska veteranbandet Cowboy Junkies i svenska medier. Vilken tur då att nyaskivor.se finns så ni få veta lite om bandets existens. Cowboy Junkies som om något kan kallas alternetive rock med rötter i folkmusik, country och blues. Under kommande arton månader ämnar CJ släppa fyra album under samlingsnamnet The Nomad Series. Renmin Park är först  raden och musiken här är starkt inspirerad av Michael Timmins vistelse i Kina under fyra månader. Det är han tillsammans med systern Margot som är den musikaliska ryggraden i CJ.

Michael skriver majoriteten av musik och text. Margot bidrar starkt till bandets sound med sin  soulbestänkta uttrycksfulla röst. Då pratar vi inte om  traditionell soulmusik, utan en soulkänsla som under stundom finns att hitta i den irländska och engelska folkmusiken.

I Cannot Sit Sadly By Your Side som egentligen är en kinesisk melodi är konstigt nog ett utmärkt exempel på detta och på Margot Timmins storhet som vokalist. Titelspåret och Stranger Here är fler. Men om du vill kolla in Cowboy Junkies i sitt absolut klassiska och rätta element sök då upp debutalbumet Trinity Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Där hittar du musik som ger begreppet laidback ett ansikte, men också en själ.

Sen kan vi alla se fram mot hela nomadserien med Cowboy Junkies.

Bengt Berglind

Annie Keating ”Water Tower View” (Annie Keating/Hemifrån)

Annie Keating är en singer-songwriter som nu har släppt sitt fjärde album. Annie är en ny artist för mej, och jag tänker genast på Sophie Zelmani och i viss mån Lisa Ekdahl vg sångstilen. Annie har skrivit allt material själv varav några riktigt bra så som A Little To Long och The Hollow. Hon lyckas att variera sig på ett bra sätt med ett fint arrangemang. En skiva som gör mej nyfiken på de tre tidigare.

Börje Holmén

Carl-Johan Vallgren ”Nattbok” (Metronome/Warner)

På en liten scen i Karlstad inför en hänförd publik konstaterade Carl-Johan Vallgren tidigt på kvällen att den här novemberkvällen  kommer att bli mörk och tung på många sätt. Han syftade inte bara på den höstmörka vägg som tonade upp sig utanför fönstret på Café August, utan också på sitt nya album Nattbok som han framförde i stort sett i sin helhet denna kväll.

Men vi fick också stifta bekantskap med en makalös skicklig estradör, vars  fyndiga svarthumoristiska mellansnack skulle få de flesta av alla svenska så kallade stå-upp-komiker att byta yrkesbana. Han var också en betydligt bättre sångare än vad jag hade väntat; som kunde bära fram sina egna långa episka texter om utanförskap, ond bråd död och egendomliga drömsekvenser.

Carl-Johan Vallgren har också  förmågan att få till bra melodier som hjälper till att lyfta fram texten. Inledande Bortom Den Stora Bron är en historia som fortsätter att engagera när låten är slut. Man sitter och funderar på hur det gick sen, på hur många sätt historien kunde ha slutat. Berättelse I En Park, Drömsekvens Kl. 03.42, Jag Vet vem Som Gjorde Det och tio minuter långa En Hälsning från En Pojke (Ukraina 1941) berättar historier mellan mardröm och verklighet. Historier som kunde vara filmsekvenser eller noveller. Carl-Johan Vallgren är kanske mest känd som författare och är texterna är verkligen välformulerade, ordrika och poetiska. Melodierna är lätta att ta till sig och tenderar ibland att likna både Lundell och Peter Le Marcs bästa.

Vill du inte ta dig an Nattbok tycker jag att du hugger tag i hans romaner Den oändliga kärlekshistorien och Kunzelman vs. Kunzelman. Rekommenderas varmt på alla sätt.

Bengt Berglind

Grinderman ”Grinderman 2” (Mute/Playground)

Efter att ha kikat på videon till låten ”Heathen Child” så var jag bombad med tankar kring Nick Cave och Grindermans kommande skiva. Men tyvärr blev entusiasmen kortvarig. Grinderman 2 är inte på samma nivå som singeln.

Jag är själv en fantast när det gäller just Nick Cave och följer hans verk med glädje. Det har varit roligt att lyssna till Grinderman och deras galna, rockiga låtar. Cave är en av de där musikerna som jag har mest respekt för av alla, eftersom han kan göra precis vad som helst och få till det. Han är en kreatör och formare av musik utan dess like.

I Grinderman 2 försöker man skapa ett liknande koncept som första skivan med galna och svängiga texter men lyckas inte alls. Det blir väldigt repetitivt och aningen släpigt. Det känns som att Cave och grabbarna inte själva visste vad de skulle göra med sitt material. De hade några bra låtar och resten blev precis som för många andra band, halvfärdiga. Det är svårt att peka på låtar som utmärker sig vilket är ett dåligt tecken.

Jag anser att om man slår ut hela skivan får man något så nära mitten som man kan komma. Det är givetvis sant att man kan lyssna till hela skivan, men frågan är varför man inte bara slänger på en annan Cave-skiva istället. Att skaffa sig singeln ”Heathen Child” är givet men resten går att passa. Och när jag säger att skivan är mellanmjölk är jag besviken, för jag har blivit bortskämd med allra högsta nivå när det kommer till Cave och hans musik. Det bör ligga i topp nästa gång för annars tror jag att Grinderman är ett avslutat kapitel. Det är åtminstone vad jag anser.

Ricky Löfqvist

Marianne Faithfull ”Horses and High Heels” (Naive/Playground)

Populärmusikens grand old lady Marianne Faithfull har levt ett mångskiftande liv och gjort det mesta vid det här laget, en slags ikon i sin egen rätt. Genombrottet kom 1964 med en version av Rolling Stones ”As Tears Goes By” (som Stones släppte senare), vilken blev en hit både i England och USA. En del av berömmelse tillkom att Faithfull också var flickvän till Mick Jagger.

Faithfull sjunger i de låga registren och har nuförtiden en röst med en ruffig touch som färgats avsevärt av den gedigna livserfarenheten. Ibland kan man inte låta bli att associera till Leonard Cohen. Det finns en renodlad äkthet hos Horses and High Heels, men samtidigt saknar jag en viss dynamik och temperament.

Henric Ahlgren

Miriam’s Well ”Indians & Clowns” (Buckin Salvior Recordings)

Miriam’s Well är en singer songwriter och har släppt sitt fjärde album. Hon är en ny bekantskap för mej. Det är med blandade känslor jag lyssnar, för jag tycker att hon har en lovande röst men att materialet är ojämnt och låter ibland väl så ansträngt. Det finns ändå några ljuspunkter så som huvudspåret ”Indians and clowns” samt ”Stay” och den suggestiva ”Waiting on a plane”.

Börje Holmén

The Decemberists ”The King Is Dead” (Rough Trade/Border)

                            Spotify

Akustiska och tolvsträngade gitarrer, mandoliner, steelgitarrer, fioler, wurlitzerpiano, stämsång och kanonlåtar. Det kan förmodligen inte bli mycket bättre än så här.

Om du tycker att det ovan är överord så är det bara början. För Decemberists har med nya albumet The King Is Dead lagt ribban på klar världsmästarnivå om du gillar musik från Neil Youngs Harvestperiod, engelsk folkrock med Fairportkänsla och REMs bästa melodibyggen. Colin Maloy som leder denna kvintett har en osviklig känsla för melodier, det vet vi sedan tidigare, och det bevisar han åter igen. Tio kanonlåtar av tio möjliga måste rendera i en stor fet femma.

Som extra krydda har gruppen fått superförstärkning i studion av americanavännerna Gillian Welsh, Dave Rawlings, Laura Veirs och Peter Buck från REM.

Att utse 2011 bästa album redan nu kan vara i kaxigaste laget. Så ödmjuk som jag är så tippar jag att den i alla fall lätt platsar bland de fem bästa. Köp !

Bengt Berglind

Sebastian Wijk ”Down Below” (Little Wonders/Universal)

                              Spotify

Ett knippe låtar om smärta, hopp och kärlek. Ett helt album med en röst som går direkt in i hjärtat. Han lär vara den första som signats av nya bolaget ”Little Wonders”.

Hans röst skulle göra sig bra i countrysammanhang. Kanske skulle han göra Hank Williams låtar rättvisa. Den här skivan är dock inspirerad av Eddie Vedders ”In to the wild”. Hösten 2008 dog Sebastians mamma. Dagen efter åkte han bil och lyssnade på Eddies skiva och visste direkt att det var en sådan skiva han skulle göra.

Det märks att det gör ont när han sjunger. En skiva som kommer ligga mig varmt om hjärtat när det är dags att summera det här året.

Mattias Ransfeldt