nyaskivor.se

Jack Bruce and the Cuicoland Express ”Live at the Milkyway” (Flaccid Parrot Records/EMI)

När jag för första gången hörde Jack Bruce var han leadsinger och basist i bandet The Cream på 1960-talet. De två andra medlemmarna var Eric Clapton och Ginger Baker. Bandet lades ned i november 1968.

The Cream återuppstod för några konserter 2005 i bla Royal Albert Hall, London och i Madison Square Garden.
I Claptons biografi nämner han dessa konserter och det framgår att han, liksom publiken, var oerhört nöjd med Londongrejerna men att han tröttnade på sina kollegors attityd när bandet kom till USA.

Vad Jack Bruce sysslade med fram till 2000-talet hade jag ingen aning om så därför var jag förväntansfull när jag började lyssna på den här ”nya” livedubbeln, inspelad 20 oktober 2001. Dess värre grusades förväntningarna när man i dånet av alla trummor och basgångar knappt kan höra någon melodi alls.

Jag får känslan av att dessa musiker säkert har roligt på scenen när dom visar upp sina färdigheter inför var andra men det är för mej en plåga att utsättas för. När man tillslut kommer fram till Creamklassikern Sunshine of your love tror man att denna åtminstone är värd att lyssnas på. Men då kommer gitarristen Vermot Reid in i en ”gitarr-onani ” av värsta slag.

Sammanfattningsvis: bra musiker – tjatigt framförande.

Börje Holmén

Red Horse ”Red Horse” (Red House/Border)

Eliza Gilkyson, John Gorka och Lucy Kaplansky är namnen på dem som döljer sig bakom projektet Red Horse. Det är en avskalad historia. Egentligen skulle det här kunna vara hur bra som helst, men det är inga starka låtar som berör. Det blir lite som ett kulturarrangemang som biblioteket och ABF står bakom.

Mattias Ransfeldt

Grand Archives ”Keep in mind Frankenstein” (Sub Pop Records/Border)

Det är svårt att axla förväntningarna när man kommer från ett omskrivet band som The Band of Horses. Som är så bra och har fått sådan hype.

Hursomhelst så hoppade Matt Brooke av The Band of Horses och startade Grand Archives. Det första och självbetitlade albumet såg dagens ljus för två år sedan. Det skulle ta nästan två år att få ihop “Keep in mind Frankenstein”. Med all rätt skall det ta ett tag att göra bra skivor. Debuten imponerade inte så mycket rent musikaliskt, det var Matts sång som blev behållningen.

Den här skivan är betydligt mörkare och lite mer sorgsen. Det är mer mysfaktor på dem nu. Bandet har själv beskrivit sin musik som att de står mitt i mellan Bee Gees och The Beach Boys. Det är en mjukare melodi än i hans tidigare band som presenteras. Första skivan var nästan mjäkig och slätstruken. Här har man skärpt till sig och tar sin skäggrock på allvar. Tyvärr når de aldrig ända fram och det är hästlängder mellan Grand Archivies och The Band of Horses. Men jag önskar att det blir bättre med tiden och att det blir jämt skägg mellan banden.

Mattias Ransfeldt

Huey Lewis and the News ”Soulsville” (Proper/Playground)

Platsen är klassiska Ardent studion i Memphis där blue-eyed-soulveteranen Huey Lewis samlat ihop bandet News plus sin gamla blåssektion för att hylla den soulmusik som under åren skapades på Staxetiketten.

Det är bara att kapitulera efter de tre  första spåren. För denna tribut  är så kärleksfullt och kassaskåpssäkert gjord av ett gäng veteraner som brinner för det de gör. Det är också mycket glädjande att Huey Lewis och boysen inte  fallit för frestelsen att enbart plocka in en radda Staxhits som de plankat rakt av. Det finns allför många exempel på detta när det ska till att hylla soulmusiken på platta. Phil Collins Motownförsök under hösten var ett klavertramp av stora mått.

Soulsville inledes visserligen med blåsdränkta Don’t Fight It  och Got To Get You Out Of My Mind. Staple Singers-signaturen Respect Yourself med ett virvlande wurlitzerpiano är enbart lycka. Men sen radar bandet upp en lång rad soulpärlor som för mig  är mindre kända, även om man tycker att man känner igen en melodislinga här och där. Detta hjälper till man vill spela albumet om och om igen, utan att tröttna på trött hitskavalkad. Ett ytterligare bidrag till detta underliga mänskliga beteende är att musikerna i News är sådana fullblodproffs i sitt musikskapande.

Varenda litet inpass eller riff sitter som ett smäck, samt att man kan leende konstatera att det är levande människor av kött, blod och vatten som skapar tillsammans. Själfullt från Soulsville kan vara en rubrik och bra sammanfattning.

Bengt Berglind

Azure Ray ”Drawing Down The moon” (Saddle Creek/Border)

Så här tror jag det låter när man kommer till himlen och blir mottagen av änglarna. Änglaröster blandas med elektropop som varvas med gitarr och stråkar på ett gudomligt sätt.

Barnbomsvännerna Maria Taylor och Orenda Fink gjorde tre skivor tillsammans. Det är sju år sedan. ”Drawing Down The moon” är stämsång, harpa och elektropop när den är som bäst. Den påminner mig lite om mina syskons bokmärken i form av änglar på moln. Det finns något dystert men samtidigt väldigt fridfullt över skivan.

Mattias Ransfeldt

Anna Calvi ”Anna Calvi” (Domino/Playground)

Inledande tonerna på det självbetitlade debutalbumet får mig att tänka på den mest sköna röst i nutid, Catpower. Sedan blir det allt ifrån skrammeljazz till catchiga popdängor.

Hennes röst är vibrerande som kompas av hennes dånande Telecaster, som bara växer fram och emellanåt blir det svulstigt. Det påminner om ett lokalt band ifrån Karlstad som kallade sig Misto; idag är det nog bara Salvadori Fantastico (Anna Andersson) som hon kan mäta sig med.

Musikaliskt hamnar hon bland PJ Harvey, Björk och The Pretenders. Visst finns det spår av Nina Simone och alla de gamla rösterna som en gång var på tapeten – men det här är ny, fräsch och teaterdramatisk popmusik av den bästa sorten.

Det är cool pop’n roll. Hon är värd mediehypen. Helt klart!

Mattias Ransfeldt

Antony & The Johnsons ”Swanlights” (Rough Trade/Border)

Jag blir inte klok på den här plattan. I vissa stunder kan jag luta mig tillbaks och låter mig förföras av Anthony Hagertys vokala akrobatik. Andra stunder far jag upp ur soffan och känner mig provocerad och trycker på hoppa över, eller stopp. Genom musikåren har det hänt  att jag reagerat på samma sätt, Velvet Undergrounds kvinnliga vokalist Nico är ett exempel och Tom Waits i sina introverta stunder är ett annat. På samma gång lockas jag till denna typ av artister. Hur förklarar man det för sig själv och andra ?

När det nu gäller Swanlights fortsätter jag att vara kluven. Lättast att ta åt sig musiken är när den är upphakad mot en gitarrfigur eller i samspel med svala soulblåsinfluenser. Duetten med Björk fungerar också bra i mina hörselgångar. I de mer skissartade spåren som känner jag mig enbart vilsen och behöver ha någon att hålla i hand.  Ändå är rösten som bär detta album besynnerlig, vacker och  lite skrämmande.

Bengt Berglind

Iggy Pop & James Williamson ”Kill City (Restored, Re-Mixed, Remastered)” (Alive Records/Sound Pollution)

                                      Spotify

Efter The Stooges upplösning spelade sångaren James ”Iggy Pop” Osterberg och gitarristen James Williamson in albumet Kill City 1975 som en sorts demo med syftet att skaffa Pop ett skivkontrakt som soloartist. Plattan sjöngs in på helgerna då Pop hade permission från det mentalsjukhus där han genomgick en behandling för heroinmissbruk. Kill City kom dock sedan att släppas först 1977 efter att Pop redan fått soloframgångar med de två David Bowie-producerade albumen The Idiot och Lust For Life.

Detta är en ny remastrad version av Kill City där Pops sång har blivit mer tydlig i ljudbilden och låtar som förut varit fadade nu får klinga ut till sista tonen. Kill City anses av en del som Pops mest underskattade album och värt mer beröm än det fått. Jag kan bara instämma. I de mest briljanta stunderna låter Pop & Williamson här som ett Rolling Stones i högform fastän bättre. Kill City är en pärla som nu fått en välförtjänt putsning.

Lyssna på ”Kill City”, ”Johanna”, ”No Sense of Crime”, ”Lucky Monkeys”.

Henric Ahlgren

John Legend & The Roots ”Wake Up!” (Columbia/Sony)

Min kompis, med utmärkt musiksmak liknande min egen, gillar både John Legend och The Roots – men var för sig. I och med att de nu har lierat sig på albumet Wake-Up!, ansluter även jag mig till fanskaran.

John Legend har för mig varit en soulsångare i lättmjölksklassen och The Roots  har jag aldrig tagit mig tid att kolla in. Det är tydlig att man har sina brister.

Denna sammanslagning är det bästa som hänt den klassiska soulmusiken på år och dag. På detta album blåser de nytt liv i en rad soullåtar med amerikanskt medborgarperspektiv från 60-talet och framåt. Med The Roots i studion och i producentstolen sjunger John Legend med ett nytt självförtroende som för mig är förbluffande. Kanske är det befriande att få sätta tonsillerna i rörelse i låtar av Marvin Gaye och Donny Hathaway när man har ett kanonkomp i ryggen. Här finns också några utmärkta duetter och en liten dos rap. John Legend avslutar detta ljus i soulmörkret med den egna nyskrivna Shine.

Hoppas detta samarbete fortsätter med ett nytt album med orginallåtar vad det lider. Fler sångare som letar efter en nytändning  borde slå en signal och boka tid med The Roots i studion, till exempel Joe Cocker.

Bengt Berglind

Kristian Anttila ”Svenska tjejer” (Universal)

Vet inte om han är på allvar eller om det är på skoj. Antagligen lite av varje. Men jag väl ändå utfärda en musikvarning här!!! Det skulle kunna vara så mycket bättre om han inte rörde sig i popens Stefan & Krister träsk. Finns lika mycket anledning att slänga alla pengarna i sjön som att lyssna på den här dyngan.

Mattias Ransfeldt