nyaskivor.se

Los Lonely Boys ”Rockpango” (Provogue/Border)

De tre gudabenådade, självlärda bröderna Garza rullar än en gång ut sin
serveringsvagn med allehanda läckerheter. Basutbudet med tex-mex, latino-och
bluesrock är naturligtvis fortfarande en självklarhet från ett band hemmahörande
i San Angelo (Texas). Dessutom finns en hel del soul, funk och rapp (?) inbakat
vilket ger en rejäl twist på anrättningen. Det hela mynnar ut i ett enda stort
rockparty (Rockpango) av sällan skådat slag.

Den hårt drivna ’American Idle’ inleder skivan med Henry’s attackerande gitarr,
Jo-Jo’s bas i absolut självresonans och Ringo’s pådrivande trummor. Lägg därtill
den fina stämsången och bandet befinner sig på säkert territorium. Jag har sagt
det så många gånger tidigare i mina recensioner/krönikor. Tre män är allt som
behövs för att bilda en fullvärdig rockgrupp. Los Lonely Boys är bara
ytterliggare ett bevis på detta.   

När ’16 Monkeys’ ger sig ut med sin förrådsvagn på en uppenbarligt vådlig, långt
ifrån lagenlig rundresa dras mungiporna obönhörligt uppåt. Så roligt har jag
inte haft sedan Frank Zappa gjorde sin okulärbesiktning av ’Dinah-Moe Humm’ (och
hennes syster) i början av 70-talet. Inte blir det mindre roligt av att ett
envetet pickande från en clavinet gör sig konstant hörd. Mycket snarlikt det
smattrande ljudet som uppstår då hårdpapp ligger an mot ekrarna. Den högt
svajande röda flaggan gör obetvingat det suspekta ekipaget komplett.

Bästa positionen för att se den vådliga färden är (enligt utsago) att sitta
uppflugen på ett staket, dinglandes med benen, iklädd mjukisställ med
kalsongerna utanpå och en filt som mantel. Först då och endast då är man dels
accepterad som både Läderlappen och/eller Robin och dels som fullvärdig
åskådare. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Den hett efterlängtande ’Porn Star’ bjuder också på humor i överflöd. Att bli
kär i någon som arbetar i den vuxna filmvärlden är trots allt inte den perfekta
lösningen visar det sig. Hymnen avslutas med rapp-sång vilket är diametralt
motsatt inledningens mystiska ljud. Vad är det som hörs? Är det skallerormens
läte från den vibrerande stjärten eller är det rentav bergspumans maskerade
parningstjut?  

Med ’Believe’ sänker sig den heta solen slutligen mot horisonten. Ännu en väl
underbyggd rocklåt sluter cirkeln i samma goda anda som öppningsspåret.
Föreställningen är över. Ett högst vidsynt album är till ända. Det är med saknad
jag ser den sista tumbleweed-busken rulla iväg över El Paso-öknen.

Thomas Claesson