nyaskivor.se

The Wallflowers ”Glad All Over” (Columbia/Sony)

Wallflower var en söt liten countryvals som skrevs av pappa Bob och spelades in av Doug Sham. Gruppen Wallflowers blev sonen Jacob Dylans egen lilla lekstuga i den stora rock- och popvärlden. Det har väl gått så där kan man säga. Album efter album har kommit, gått och försvunnit in i glömskans mörkaste hörn.

Jacobs soloplatta häromåret, Women & Country, var däremot inte så dum. Kanske skulle han ha utvecklat den delen av sin egna skakiga musikkarriär.

Nya Glad All Over förstår jag mig inte på alls. Här försöker bandet hitta tillbaks till den form de aldrig haft genom att flirta vilt med det sound och den känsla som fanns runt klassiska rockbandet Clash.

Varför? Har man ingen egen identitet eller några egna idéer över huvudtaget? Tydligen inte.
Den forne Clashgitarristen Mick Jones medverkar på några spår. Har inte han heller någon egen värdighet?

Glad All Over? Inte en chans, i alla fall inte hos mig. För dagen sur gubbe.

Bengt Berglind

Chris Robinson Brotherhood ”The Magic Door” (Silver Arrow/Border)

Chris Robinson (sång ex. Black Crowes) fortsätter på den inslagna vägen med
andra albumet på kort tid. Han guidar sitt brödraskap med en förnöjsam blandning
av konstnärlig lössläppthet och högtflygande musikaliska ideal. En tillgång som
med bara en lättare nyans av galenskap blir till en välsituerad och varaktig
anrättning.

Söderns bästa tältshow inleds med en cover på Hank Ballards glättiga ’Let’s go,
Let’s Go, Let’s Go’. En överraskande men samtidigt publikfriande sång som värmer
upp den fullsatta lokaliteten med en fin stämning som följd.

Bandet betar sig igenom de sju låtarna på ett imponerande sätt. De känns lika
komfortabla med gräsrotsrock likt ’Someday Past The Sunset’ och ’Little Lizzie
May’ som de stämningsfulla balladerna ’Appaloosa ’ och ’Sorrows Of A Blue Eyed
Liar’ där endast syrsornas spel saknas i bakgrunden.

Den utsträckta ’Vibrations & Light Suite’ bryter mönstret och svävar ut mot den
yttre galaxen med en färdplan som är utformad i det inre medvetandet. Det är en
omtumlande resa i tid och rum med vågrörelser från jazzfusion och med
psykedeliska signaler som öppnar sinnesintrycken.   

1992 slog kometen ’The Southern Harmony and And Musical Companion’ (Black Crowes
2:a studioalbum) ner med full kraft och skakade om en hel musikvärld. 20 år
senare stiger Chris Robinson och hans nya band upp ur kratern i en helt ny
skepnad precis som om ingenting har hänt. Det var för väl.

Thomas Claesson

Thorsten Flinck ”En dans på knivens egg” (Columbia/Sony)

Med sin professionella outgrundlighet tar sig Flinck an några av 70-talets
största förebilder inom den svenska proggmusiken. Utan tid för omskrivningar
kartläggs det inhemska kulturarvet där verk av bl.a. John Holm, Dan Hylander och
Björn Afzelius återser dagens ljus.

Avsaknaden av sångröst kompenseras av genomtänkta och gråtmilda formuleringar
hämtade direkt från scenskolan. I ’Hjärtats Slutna Rum’ och ’Mot Södra Korset’
förenas det grovt tillhuggna med det spröda och sårbara. ’Balladen Om K’ med sin
pinsamhet skänker dock ingen glädje mer än till de sista spillrorna av
rödvinsvänstern.

Allkonstnären Ted Ström har bidragit med ett flertal melodier varav
schlagerfavoriten ’Jag Reser Mig Igen’ har en framskjuten plats. Uppbackad av
duktiga musiker i form av Revolutionsorkestern blir ’En Dans På Knivens Egg’ en
värdig upplevelse. Utan att förringa Flincks insats är det oundvikligt att
framhäva orkesterns betydelse och dra paralleller med dokusåpan ’Så Mycket
Bättre’ där ett gäng föredettingar utan skådespelartalang lipar ikapp efter
bästa förmåga. Där räddar ensemblen det som räddas kan.
 
Med Flincks tolkning av John Holms ’Min skuld till dig’ (Sordin 1972) når skivan
sin kulmen. Det blev en vacker påminnelse om det förgångna.’Du plockar dina
blommor ur en trasig poesi. Ty alla här på gatan börjar lida av mani. Vi säger
det kommer nya för de dagar som rann bort. Men vi bara skyndar oss för att få
livet gjort’. Versraderna gör att man för en stund blir sittandes försjunken i
djupa tankar med blicken inställd på oändligt.

Det finns en massa små världar ute i den stora världen. Små enklaver där allt
förefaller självklart för den som är inne i den, men helt osannolikt för alla
andra där utanför. Det här var en del av Thorsten Flincks värld.

Thomas Claesson

Dave Stewart ”The Ringleader General” (Membran/Nax)

Sanningen är att sedan Eurytmics lade av så har jag inte haft någon större koll på Dave Stewarts musikaliska göranden. Han har vekat som producent, floppat med  n så kallad supergrupp och kommit ut med soloalbumet Blackbird Biaries.

Tillbaks på banan alltså med nya soloplattan The Ringmaster General, som är inspelad i Nashville. Eftersom Dave är gitarrist och låtskivare i  första hand så har han bjudit in ett gäng kvinnliga vokalissor som är honom behjälplig med sången. Allison Krauss, Diane Birch och Jessie Baylin är några av dom som  backar upp, förgyller och lyfter detta album till hyfsade höjder.

Men kan Mark Knopfler mumla sig igenom album efter album, och det ska sägas att han gör det riktigt bra på senaste Privateering , – så gäller detta Dave Stewart också. Med sin begränsade röst fungerar han bäst i låtar med ett lugnare tempo, som till exempel Different Man.

Gitarrspelet är både rått och finurligt smakfullt albumet igenom. Bästa låt är utan tvekan God Only Know You Know en duett med Jessie Bylin.

The Ringmaster General duger gott att laga mat till eller ta med sig i soffhörnet tillsammans med något tjockt glansigt
nyanlänt musikmagasin. Men bara för stunden.

Bengt Berglind

DZ Deathrays ”Bloodstreams” (Hassle/Sound Pollution)

Primitiv punkrock som påminner mycket om the fingers – Jesse Malin och Ryan Adams gemensamma punkprojekt The Finger (vilket antagligen är en jävligt svår referens, för frågan är hur många som hört det bandet). Det är svårt att få musik mer opolerat utan att kännas oproducerat och dåligt. Gitarrerna är som rakblad och trummorna är som en kpist eld, lägg därtill stört skön rivig och skitig skriksång. Turbonegro har ju sedan länge redan lagt beslag på attributet deathpunk, annars vore det en bra beskrivning på DZ Deathrays (observera alltså att man låter inte som Turbonegro men som deathpunk borde vara). Men det blir aldrig brutalt som crust eller käng utan håller sig hela tiden i mer ”normal” punkrock.

Att lyssna på Bloodstreams som skivan heter är ganska trevligt, men det saknas det där lilla extra som skulle behövas för att bli en riktig klassiker.

Lars Svantesson

The Jon Spencer Blues Explosion ”Meat+Bone” (Bronze Rat/Border)

Jon Spencer har än en gång rotat i redskapsboden och fått fram allehanda bråte.
Det patetiska är att när bluesbagen väl öppnades en gång i tiden, så fanns det
inget över till Mr. Spencer. Han fick rafsa ihop sin rekvisita bäst han ville på
annan plats och så är fallet även nu.

Den konsekvent musikaliska inriktningen är uppbyggd på illmarigt upphackade
rytmer med en struktur där alla låtarna är släkt med varandra. Efter en
övervintring på åtta år, sysselsatt med ett rockabilly projekt, är Spencer
tillbaka med ett nytt frustande utbrott och den här gången är han ursinnig.

Under ett moln av raseri kablas den hårt åtskruvade närmast maniska musiken ut
över den vulkaniska avgrunden. Nu står han i bredbent ställning på stallplanen
utanför punkladan och ljudet av gnisslande bromsar och skrammel breder ut sig.
’Black Mold’ och ’Bag Of Bones’ banar väg för den elektriska distorsionen som
genomsyrar albumet. De tematiska trådarna spinns till en helhet där allt hör
hemma.

Den strosande och helt avtändande ’Get Your Pants Off’ ger med sitt hånleende en
framfusig och tydligt modellerad bild av skitig garagerock. Ett annat
variténummer som kan få en hel värld att jämra sig är ’Danger’. Den låten skapar
en störtflod av uppstudsig attityd vilket också är ett signum för Spencers
livsstil. Med en tuff strävan att väcka uppmärksamhet, men med en kraft som
understundom är vänd inåt.

Thomas Claesson

Alberta Cross ”Songs Of Patience” (Ark/Border)

Jag och brittiska bandet Alberta Cross har en historia sedan tidigare. I mitten av 00-talet hade jag en lång period när jag lyssnade mycket, väldigt mycket på americana och alt.country. Jag köpte på mig en hel del väldigt billigt över tradera. I en av högarna med plattor fyndade via tradera fanns Alberta Cross första mini-album. Den plattan, the thief and the heartbreaker, kom 2007 och det kan inte ha varit långt efter det jag fick tag i den. Den var grymt bra, vill jag minnas. Men efter det har jag på något sätt glömt bort det fina bandet från London. När jag nu för inte allt för längesen fick en lista med nyinkomna plattor till nyaskivor såg jag deras nya och andra riktiga fullängdare. Kände jag mig tvungen att göra ett besök hos en gammal älskling och deras fina värld av fina, lättsamma och luft- och lustfyllda ljud.

Den nya ”Songs of Patience” är ett välgjort album som andas av just de tidigare ordens beskrivning. Det är underbar och ganska underfundig rockmusik med influenser av americana och alternative country och i viss mån en del popmusik. Det här bandet andas något som skulle omedelbart skulle hyllas i engelskmusikpress, men kan personligen inte komma ihåg att jag någonsin sett att de blivit hyllade där på något sätt. Men om de inte blivit det känns det bara som en tidsfråga innan det sker. För den här skivan är bra, riktigt bra. En ren stillsam njutning att umgås med.

Och för att åkerknyta till det som tidigare nämnts på nyaskivor.se, hur ska man någonsin kunna förbi objektiv när man recenserar och skriver om musik? För det mesta ni läser i en recension är ju de känslor som musiken väcker i öronen, kroppen och själen på den som lyssnar och skriver. När musik väldigt enkelt rör om i känslorna så hur skulle vi kunna vara objektiva? Skulle vi vara helt objektiva varje gång skulle alla skivor få samma medelbetyg. För varje skiva är som den är varken mer eller mindre. Sen kan personen som ska recensera den tycka att det är bättre eller sämre än mittbetyget och det beror ju helt på vilka känslor den väcker. Och mot känslor är det svårt att vara objektiv. Eller hur?

Har du orkat läsa så här långt förstår du säkert åt vilket håll det bråkar. Ja du har naturligtvist helt rätt. Det blir ett betyg som är långt från mittbetyget. Det är ju som början avslöjar något av en kärleksförklaring till en gammal kärlek. Det här en riktigt fin skiva, tröttna kan man säkert göra på den. Men just nu förstår jag inte riktigt hur.

Lars Svantesson

Skansros ”Rekviem till en dröm” (Luxxury/Border)

Vad får man om man mixar Håkan Hellström och Moneybrother? Svaret på frågan är superenkelt, Skansros. Musikaliskt och röstmässigt är det som en ren och skär mix av de båda. Alltså något som hamnar i facket för svenskspråkig indiepop. Inte speciellt nyskapande, vilket i och för sig inte är ett krav. Men tyvärr ganska tråkigt, intetsägande och dåligt. Det är inte så att man spyr över det som kommer ur lurarna, men det finns mycket mer att önska.

Lars Svantesson

Junkstars ”With A Twist Of Lemon” (Despotz/Playground)

När jag första gången hörde Junkstars kände jag en befrielse, inte för att det är nyskapande för fem öre utan för att jag då behövde höra lite attitydstinn röjig bredbent partyrock som lånar från både punk och hårdrock. De har tidigare lirat under namnet Rock n Roll Allstars och var redan då en käftsmäll av energi, de bytte namn till Junkstars för att Gene Simmons i Kiss startade ett band med samma namn. Junkstars låter som sig själva man har ett något av eget sound som i övrigt påminner om Royal Republic, The Hives, Backyard Babies, The Bones och så vidare. Och i likhet med de nämnda banden lyckas även Junkstars med bedriften att få skivan att låta jävligt energisk, attitydfull, glädjefull så man vill bara stå och headbanga och skrika med i låtarna.

Egentligen finns det egentligen inget med ”With a twist of lemon” som gör den speciell, bortsett från att den är väldigt bra och innehåller en stor mängd killer-spår. Finns inte en enda dåligt låt på plattan. Helt enkelt en av de bästa skivorna som släppts det här året.

Vill man följa bandet kan man kolla in en minidokumentär/dokusåpa (i 6 delar) på bandit.se. Fördelen med serien är att den visar människorna bakom musikerna, alltså att det inte är bara livet på scenen. Den visar också att grabbarna är seriösa när de får snacka var och en för sig själva. Problemet med hela den serien nu när jag sett två avsnitt är att serien tenderar att förlöjliga bandet (vilket de gör helt själva när alla i bandet är i samma rum) och dessutom skapa för stor vetenskap vilken tar bort myten bakom rockmusiken och dess musiker. Så på det hela taget är serien ganska charmig.

”…Fuck me before I’m a legend”

Lars Svantesson

Steve Forbert ”Over With You” (Blue Corn/Border)

När Steve Fobert släppte debuten Alive On Arrival 1979, så omnämndes han av en del kritiker som den “nya Dylan”. Hans röst krackelerade redan då och flera starka låtar som Going´Down To Laurel , It Isn´t Gonna Be That Way och Romeo´s Tune stärkte hans position som låtskrivare. Efter några bra album försvann Steve Forbert från mina dåtida spellistor. Han har dykt upp ibland genom åren utan att lämna några bestående musikaliska spår efter sig i min lyssningsvärld.
 
Nu efter 30 år och 14 album är rösten densamma, den spricker på de rätta ställena men är numera mer mogen och  eftertänksam – men det som är viktigt är att han skriver starka låtar igen.

Dessa tio låtar på Over With You kretsar runt relationsfrågor som förmodligen har sina rötter på det personliga planet. Men det blir aldrig eget navelskåderi.

Steves melodikänsla visar sig  vara intakt. Baby I Know, Sugerplum Fairy och titelspåret är klara bevismaterial. Instrumenteringen är akustiskt inriktad och cellons ljudbild skapar den rätta stämningen till Steves karaktäristiska röst.

Han blev aldrig någon ny Dylan, det blev ingen annan heller. Men har man den låtskrivarkänsla som här visas upp så räcker det gott med att vara Steve Forbert.

Bengt Berglind