nyaskivor.se

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

She & Him ”A very She & Him Christmas” (Double Six/Playground)

She & Him är en indiegrupp med sångaren, musikern och kompositören M. Ward och skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous mfl.). Duon släppte coveralbumet Volume One 2008 och utkom med Volume Two 2010. Nu har julalbumet A Very She & Him Christmas landat hos oss lagom till första advent.

Denna platta kan trevligt nog kategoriseras i facket “smakfulla julalbum” av den behagligaste sorten, vilket vi får tacka för. Ward och Deschanel  gör finstämda och lågmälda egna  tolkningar av amerikanska julsånger där duons  röster och Wards återhållna och skenbart enkla gitarrspel klart och vackert träder fram i välbalanserade arrangemang.  A Very She & Him Christmas har blivit en stor favorit hos mig den senaste tiden. Rekommenderas.

Henric Ahlgren

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

VildirHeart ”The Core” (VildirHeart)

The Core är Haningebandet VildirHearts första fullängdsalbum. På pappret ser det bra ut. Efter att ha sneglat på albumtiteln och läst presspappren som lovar guld och gröna skogar, genom att beskriva låtarna som ”hjärtskärande poesi och med läckra popmelodier, samt känslosamt pianospel” som ska ”närma sig vårt innersta”, förväntar jag mig en platta som andas isländsk karg romantik.

Det hela inleds med en vacker pianoslinga och sångerskan Maria Dietrichson nakna nästan glaskrossljusa röst i ”I thought we were safe” och jag känner mig hoppfull. Det är faktiskt vackert och stämningsfullt om man har förmågan att filtrera bort dåligt engelskt uttal.

Men sen glider pusselbitarna isär och jag känner mig lite vilse.

Plötsligt är texterna är en salig blandning av engelska och svenska på ett mycket frustrerande vis. Jag har mycket svårt att se någon poäng i att hoppa mellan olika språk i en och samma låt på det här viset, speciellt när låtarna faktiskt funkar helt okej så länge de framförs på engelska. För mig tar språkskutten dessutom lite för mycket fokus från det som faktiskt är fint och bra och någonstans 20 sekunder in i femte låten vill jag stänga av musiken och länga ut skivan genom sovrumsfönstret.

Tankarna på Islands vackra landskap byts snabbt ut mot en fimpig busshållplats i Haninge där någon felblonderad brutta karvat in initialerna på veckans snyggaste kille i bänken för att sedan gå hem och skriva dåliga och destruktiva dikter i sin hemliga bok..

Men jag tror att låtskrivaren Karin Dietrichson kanske har något ändå. Om hon bara kunde bestämma sig för vad det är hon egentligen vill göra. Och sångerskan Maria Dietrichson har nog något på gång hon också, får hennes bräckligt ljusa röst bara mogna lite och möta något annat än småbräckliga melodislingor så tror jag att hon kan bli bra, riktigt bra.

Sara Lindström

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ’Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ’America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
– USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ’Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ’Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ’One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Arctic Monkeys ”Suck It And See” (Domino/Playground)

Engelska indierockarna Arctic Monkeys fjärde album Suck It and See har i hemlandet mottagits som en återkomst till den gamla formen efter förra albumet Humbug (2009) som till sin karaktär var lite av en experimentell utflykt (till öknen, rent bokstavligen – då flera låtare spelades in i en studio i amerikanska Mojaveöknen). Nya albumet gick också direkt upp på förstaplatsen på Englandslistan.

Kanske växer albumet med tiden, men det saknas några riktigt utstickare vid första lyssningarna. Första singeln “Don’t Sit Down Because I Moved Your Chair” är t.ex. ingen kioskvältare direkt. Men albumet är gediget över lag.”

Henric Ahlgren

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind

Nick Parker ”The King of False Alarms” (Hardy/Hemifrån)

Nick Parker har varit med i branschen ganska länge men först nu kommer hans debut som egen artist. Man har känslan av att han har huvudet fullt med idéer och inte kan bestämma sig för vad han vill göra.

Nicks musik kan klassas som indie/folk och han har en ofta lidelsefull stämma som ackompanjeras av cello,violin, gitarr och mandolin och förstås trummor. Allt mycket välarrangerat men med lite väl mycket lidelsefullhet.

Några spår att nämnas är ändå Comfort or convenience och Here with you (ode to the open mic).

På hans hemsida www.nick-parker.co.uk kan man läsa om hur skivan kom till.

Börje Holmén

Does It Offend You, Yeah? ”Don’t Say We Didn’t Warn You” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Does It Offend You, Yeah? är ett band från Reading, England. Don’t Say We Didn’t Warn You är deras andra album efter debutalbumet You Have No Idea What You’re Getting Yourself Into som släpptes 2008. Detta band sägs vara kända för sina liveshower och det kan jag säkert instämma med trots att jag ännu inte sett dem live. Musiken skvallrar ändå om att detta nog kan vara en riktig maffig liveupplevelse.

Efter en första lyssning på detta album kan man mest tycka det låter som ett slags skränig electrorock men under andra lyssningen gillar jag det mer och mer. Under de två första låtarna We Are the Dead och John Hurt kommer jag på något sätt att tänka på ett av mina favoritband The Mars Volta och vid närmare eftertanke är det väl den uppskruvat tungsinnade energin som är likheten. Vissa låtar lutar mer åt hur andra mer traditionella indierockband låter nuförtiden medan andra låtar bjuder på mer urballad electrorock med inslag av hiphop och mer dansanta beats. Instrumentallåten Yeah är bara den i en klass för sig. Man blir inget annat än peppad.

Bästa spår: We Are The Dead, John Hurt, Yeah, The Monkeys Are Coming och Wondering.

Rickard Engström