nyaskivor.se

Cocoon ”Where the Oceans End” (V2/Cosmos)

Cocoon, som är ett slags folkpopband från Frankrike, har verkligen lyckats med sitt andra album Where the Oceans End. Låtarna byggs oftast upp av intressant gitarrarpeggiospel, ljuva stråkmattor och smakfull stämsång mellan de två sångarna Mark Daumail och Morgane Imbeaud. Det är vackert, soft och stundtals mäktigt och låtarna lockar en att reflektera och fantisera över allt möjligt. Värt att nämna är även det fantasifullt utformade artwork som pryder omslaget.

Redan när sången kommer igång i första låten så slår det mig att detta låter nästan exakt som Sufjan Stevens. Men allteftersom skivan går så känns det som att Cocoon har hittat ett sound som de skall vara stolta över. Det låter riktigt bra. De må ha likheter med andra band men detta album har ett sound och en helhet som många band har svårt att uppnå.

Bästa spår: Sushi, Dee Doo och Oh My God

Rickard Engström

Yuck ”Yuck” (V2/Cosmos)

Londonbaserade indierockbandet Yuck bjuder, på sitt självbetitlade debutalbum, på 12 gitarrdrivna låtar. Det är fart, attityd och driv men det finns även mer lugna låtar in emellan.

Yucks sound kan liknas vid Sonic Youth, Dinosaur JR, Grandaddy och Wilco. Det som står ut mest är de sköna melodierna hos leadgitarren (som främst visar sig i låtarna Operation, Shook Down och Get Away) samt den ösigt, peppande känslan som låtarna är indränkta in. Det sista spåret Rubber avslutar albumet med ett sju minuter högljutt och härligt noise som jag tror ger en aning om deras energi under livespelningar. Kort och gott så kan detta album vara ett mycket bra soundtrack för sommaren.

Bästa spår: Operation

Rickard Engström

The Head And The Heart ”The Head And The Heart” (Heavenly/Cosmos)

The Head And The Heart, ett 6-mannaband från Seattle, har släppt sitt självbetitlade debutalbum. Deras musik faller under någon slags folk-pop/rock. Det är glatt och melankoliskt på samma gång. Det beror på lyssnaren hur man vill tolka det för varje lyssning. Det första jag tänker på är att det känns tralligt. Sedan slår det mig även hur välpassande musiken känns när man kör långt med bil. Låtarna bygger mycket runt den tydligt mixade sången. Lägg därtill en massa stämsång, piano, trummor, tamburin, stråkar m.m. så får man en bild av deras sound. Man vet dock ganska snabbt vad man får. Men samtidigt som det känns som att man redan har hört låtarna så finns det nog med intressanta låtar för att göra albumet värt att lyssna på flera gånger.

Bästa spår: Rivers and Roads (vars video är mycket värd att kolla in), Winter Song.

Rickard Engström

tUnE-yArDs ”WHOKILL” (4AD/Playground)

Om man kort skall beskriva tUnE-yArDs skiva WHOKILL så är det en riktig injektion av glädje och party-pepp med ett knippe låtar som fokuserar på sången och streetigt, goa beats. Hjärnan bakom detta band är Merril Garbus från New England, USA. Hon skapar låtarna genom trum-loops, ukelele, saxofonsektioner mha av el-bassiten Nate Brenner. Men i fokus ligger hennes sång som används på ett mycket experimentellt sätt men ändå så jordnära och äkta.

Bästa spår: My Country, Gangsta, You Yes You, Killa

Rickard Engström

 The Weakerthans ”Live at the Burton Cummings Theatre” CD/DVD (Epitaph/Cosmos)

Jag har alltid tyckt att livealbum är ganska ointressanta. Det är omöjligt att fånga en känsla från en konsert på skiva. Ofta blir det bara lite tråkigare versioner av låtar som redan gjorts bra i studio. Därför tänker jag mest fokusera på DVD:n som medföljer denna digipak.

The Weakerthans är ett kanadensiskt indierockband som frontas av John K. Samson, som en gång i tiden var medlem i punkbandet Propagandhi.

På skivan och dvd:n finns en konsert inspelad i deras hemstad Winnipeg. Det märks direkt i första låten att detta är riktigt duktiga musiker, och ljudet låter kanonbra. Bilden är dock lite tråkigare, och bild och ljud hänger inte alltid ihop klockrent, som så ofta på musik-DVD:er.

Det är lite stelt i början av konserten men ungefär halvvägs, under ”Plea from a cat namned virtute”, så märks det att bandet börjar bli varmt i kläderna.

Det är en bra mix av låtar och inslag av olika instrument som pedal steel, fiol, och trumpeter.

Sammanfattningsvis ett roligt släpp för de som redan gillar The Weakerthans, och för andra kan det fungera som en lite roligare variant av best of-skiva, eftersom man blandar bra mellan bandets tidigare släpp – även om det är låtarna från deras skiva Reconstruction Site från 2003 som tänder till mest.

Marcus Johansson

Low Anthem ”Smart Flesh” (Bella Union/Playground)

Om du gillar vinande distade elguror på volym 12, tryckluftsborrar och brutal hårdmetalsång i 190 knyck kan du sluta läsa här. Vill du däremot  ha en framtid med harmoni, lugn och tro på musiken som en läkande form kan du fortsätta att ta del av resten av denna så kallade recension.

Low Athems andra album Smart Flesh fortsätter att utveckla gruppens minimalistiska musikaliska sida. Inspelad i en nedlagd pastafabrik har kvartetten försökt att utveckla och utnyttja de tomma rummens akustik  och lyfta fram den i sin musik. Det sker ofta på ett mycket försiktigt sätt, kanske med sköra röster och ett instrument som i Love And Altar. Samma framgångsrecept används i  Matter Of Time där tramporgel och munspel lägger sina stämningar bakom en sorgsen röst. Instrumentala Wire behåller den lugna ytan, medan Boeing 373 och Hey All You Hippies bevisar att Low Anthem har en stökigare sida i sitt musikskapande. Men detta är en kort  ljudlig utvikning och snart har lugnet lagt sig och vardagen lunkar på ackompanjerad av Low Anthem. Ett slags alternativt The Band för 2011 och framåt.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Renmin Park (The Nomad series vol 1)” (Proper/Rootsy)

Vad jag känner till så har det väl inte skrivits många rader om Kanadensiska veteranbandet Cowboy Junkies i svenska medier. Vilken tur då att nyaskivor.se finns så ni få veta lite om bandets existens. Cowboy Junkies som om något kan kallas alternetive rock med rötter i folkmusik, country och blues. Under kommande arton månader ämnar CJ släppa fyra album under samlingsnamnet The Nomad Series. Renmin Park är först  raden och musiken här är starkt inspirerad av Michael Timmins vistelse i Kina under fyra månader. Det är han tillsammans med systern Margot som är den musikaliska ryggraden i CJ.

Michael skriver majoriteten av musik och text. Margot bidrar starkt till bandets sound med sin  soulbestänkta uttrycksfulla röst. Då pratar vi inte om  traditionell soulmusik, utan en soulkänsla som under stundom finns att hitta i den irländska och engelska folkmusiken.

I Cannot Sit Sadly By Your Side som egentligen är en kinesisk melodi är konstigt nog ett utmärkt exempel på detta och på Margot Timmins storhet som vokalist. Titelspåret och Stranger Here är fler. Men om du vill kolla in Cowboy Junkies i sitt absolut klassiska och rätta element sök då upp debutalbumet Trinity Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Där hittar du musik som ger begreppet laidback ett ansikte, men också en själ.

Sen kan vi alla se fram mot hela nomadserien med Cowboy Junkies.

Bengt Berglind

The Decemberists ”The King Is Dead” (Rough Trade/Border)

                            Spotify

Akustiska och tolvsträngade gitarrer, mandoliner, steelgitarrer, fioler, wurlitzerpiano, stämsång och kanonlåtar. Det kan förmodligen inte bli mycket bättre än så här.

Om du tycker att det ovan är överord så är det bara början. För Decemberists har med nya albumet The King Is Dead lagt ribban på klar världsmästarnivå om du gillar musik från Neil Youngs Harvestperiod, engelsk folkrock med Fairportkänsla och REMs bästa melodibyggen. Colin Maloy som leder denna kvintett har en osviklig känsla för melodier, det vet vi sedan tidigare, och det bevisar han åter igen. Tio kanonlåtar av tio möjliga måste rendera i en stor fet femma.

Som extra krydda har gruppen fått superförstärkning i studion av americanavännerna Gillian Welsh, Dave Rawlings, Laura Veirs och Peter Buck från REM.

Att utse 2011 bästa album redan nu kan vara i kaxigaste laget. Så ödmjuk som jag är så tippar jag att den i alla fall lätt platsar bland de fem bästa. Köp !

Bengt Berglind

Antony & The Johnsons ”Swanlights” (Rough Trade/Border)

Jag blir inte klok på den här plattan. I vissa stunder kan jag luta mig tillbaks och låter mig förföras av Anthony Hagertys vokala akrobatik. Andra stunder far jag upp ur soffan och känner mig provocerad och trycker på hoppa över, eller stopp. Genom musikåren har det hänt  att jag reagerat på samma sätt, Velvet Undergrounds kvinnliga vokalist Nico är ett exempel och Tom Waits i sina introverta stunder är ett annat. På samma gång lockas jag till denna typ av artister. Hur förklarar man det för sig själv och andra ?

När det nu gäller Swanlights fortsätter jag att vara kluven. Lättast att ta åt sig musiken är när den är upphakad mot en gitarrfigur eller i samspel med svala soulblåsinfluenser. Duetten med Björk fungerar också bra i mina hörselgångar. I de mer skissartade spåren som känner jag mig enbart vilsen och behöver ha någon att hålla i hand.  Ändå är rösten som bär detta album besynnerlig, vacker och  lite skrämmande.

Bengt Berglind

Reza ”Moonless” (French Toast/Hemifrån)

Reza Hatami är helt okänd för mig men jag tycker att musikupplägget påminner mycket om Jesse Sykes And The Sweet Hereafter, något som jag verkligen gillar. Däremot har jag svårt för Rezas sångsätt det att pratgnola fram texten till skillnad från Jesses fantastiskt vackra sång. På låten Desert Land får han hjälp av H. Burns vilket är ett lyft.

Av skivkonvolutet framgår att ”Moonless”  är inspelad i Paris mellan augusti och december 2008. Reza har skrivit allt material själv sånär som Grey Window där han har haft hjälp av Stéphane Francés. Kort sagt spännande musikarrangemang med tråkigare sång.

Kanske detta är en skiva som vinner i längden när melodierna fastnar i skallen.

Börje Holmén