nyaskivor.se

Clarence Bucaro ” ’til Spring” (Hemifrån)

När en ny artist ska beskrivas i media så händer det ofta att hon eller han blir jämförs med andra giganter i branschen. Så också i detta fall. Clarence Bucaro nämns i New York Times recension som den felande länken mellan en ung och hungrig Van Morrison och Jackson Browne. Kanske är tidningen inte helt ute och cyklar med denna jämförelse för det finns flera likheter med de bådas musikskapande att ta fasta på här; utan att beskylla Clarence Bucaro för att ha kopierat på något sätt.

Det som skiljer agnarna från vetet, och som tar musiken till en helt ny nivå, är rösten som är ett kapitel för sig. Den har en känslig sårbarhet som både berör och bedårar och bevisas bäst på inledande ’til Spring Wind Blows Again eller On The Map. Musikerna, med Neal Casel och Anders Osborne i täten, bildar en liten tät enhet som aldrig drar iväg och endast trycker på när det ska tryckas på.  Bara en sådan enkel sak som att låta orgeln gå i och ta refrängen unisont med sången på ett av spåren, Caught In A Dream Turning Real. Det är alltså de små detaljerna gör gör det, för att citera P. Ramel.

Albumet ’til Spring kom faktiskt redan 2008 och har redan två efterföljare i New Orelans (2009) och Wall Of World (2010). Dessa är vad jag vet  inte släppta i Skandinavien än. Om Clarence Bucaro har fortsatt att utvecklas så får man nog leta upp dessa plastbitar innehållande osedvanligt bra musik.

Bengt Berglind

Chris Cook ”Remembering” (Tree O Records/Hemifrån)

Chris Cook skriver allt material själv på sin tredje skiva. Det här är en musikalisk blandning av blues, jazz, country mm vilket gör det svårare att etikettera men desto lättare att lyssna på.

På skivan medverkar inte mindre än tretton musikanter och Chris sjunger, spelar gitarr och munspel. Allt känns välarrangerat och vackert presenterat.  

Chris Cook får mej att tänka på John Hiatt både i genre och musikaliskt. Skall man nämna några specifika låtar så tycker jag att huvudspåret ”Remembering” i sin jazziga framtoning är en strålande inledning på en skiva med hög nivå. De två nästföljande spåren ”Heartless Road” och The Boy I Used To Know är också riktigt bra men det finns flera guldkorn ytterligare.

Börje Holmén

Jesse Sykes & The Sweet Hereafter ”Marble Son” (Fargo/Playground)

                                              I butik: 4 april

Oh My Girl-albumet  för några år sedan med amerikanska sångerskan och bandledaren Jesse Sykes var en mindre sensation i mina örongångar. En skiva som var fyllt med ovanligt rockig americana, bra låtar och en gitarrist som spelade varierat, stämningsfult och ibland med stor pondus. Ett par album senare är det inte lika fräscht som då.

Visserligen är inledningsspåret en grym uppvisning i hur hela albumet borde tagit sig ut med sin psykedeliska americana. Lite som ett ungt Jefferson Airplane skulle ha låtit 2011. Men sedan avstannar det hela snabbt. Många av de resterande spåren är uppbyggda på samma sätt, med en lugn inledning som doftar engelsk folkmusik eller kanske  något som liknar gruppen Midlakes senaste album.

Jesse Sykes och hennes band är suveräna musiker som tar det hela på för stort allvar denna gång. Musiken, sången och arrangemangen är täta, snygga och musikaliskt oantastliga. I vissa fall kan jag lätt falla för detta. Men inte idag, inte nu. För det blir lätt tråkigt. Musik ska ha puls och ett groove. Kollar jag ner på foten som brukar indikera om det småsvänger något i musiken så sover den sin stilla törnrosasömn. Inte bra, för jag borde gilla det här.

Alla  musikingredienserna var på plats men det blev ingen kommunikation den här gången. Sorry Jesse !

Bengt Berglind

Elizabeth Cook ”Welder” (Proper/Cosmos/Rootsy)

Efter att frivilligt ha bevittnat delar av den årliga CMA-galan i Nashville är det lätt att tappa tron på countrymusikens framtid i det stora landet i väst. Det är samma namn och samma hattar som år efter år  framför en unken vuxenpop som inte har mycket att göra med country över huvudtaget.

Elizabeth Cooks senaste Don Was-producerade album Welder är däremot ett utmärkt exempel på att det finns massor av bra och uttrycksfull nyare country. Hon har ett bett i rösten som för tankarna till Loretta, Dolly och andra kvinnliga giganter i samma branch. Bäst blir det när hon drar ner tempot och sänker rösten som i Not California, Mama’s funeral och Follow The Like Smoke. Men det räcker inte. El Camino är nytänkande country med en kul text och personliga mörka Heroin Addict Sister visar på Elizabeth Cooks eminenta låtskrivartalang.

I melodiösa Girlfriend Tonite gråter en ensam steelguitar smakfullt och i avslutande Til Then finns ett kort gitarrsolo som tillsammans med Elizabeth Cooks röst lindrar och läker ett brustet countryhjärta som inte vet hur man stänger av teven.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Blessed” (Mercury/Universal)

Musikvåren är hetare än på länge med skivsläpp av bland andra Decemberists och Low Anthem. Som om inte detta vore nog så bidrar Lucinda Williams med nya utmärkta albumet Blessed till de annalkande vårkänslorna.

Efter mörka East West och ojämna Little Honey tar nu Lucinda en gruvlig revanch på sig själv med aktuella albumet Blessed. Tillbaka är de melodi och låtbyggen vi känner igen från klassiska albumen Essence och Car Wheels On A Gravelroad.

Anslaget är tillbakalutat och präglas starkt av hur Lucinda använder sin raspiga sydstatsröst för att skapa den rätta  underliggande stämningen i musiken. Hon lyckas med detta hela albumet igenom vare sig det gäller underbara ballader som I Don´t Know How You’re,  Living, Born To Be Loved  och Copenhagen, eller när det rockas loss med besked i Seeing Back med Elvis Costello på en formidabelt gitarrcoda. Övriga som bidrar till detta kanonalbum är bland andra gitarristerna Greg Leisz och Val McCallum, trummisen Bruce Norton och B3 orgelskötare Rami Jaffee.

Men jag måste återkomma till Lucinda Williams röst som mejslar fram en skörhet och inneboende styrka på samma gång genom att både brista, bryta och visa en inneboende skörhet. Detta visar med all tydlighet att det måste finnas ett stort och varmt musiklaiskt hjärta hos Lucinda Willams. Vilket vi redan visste, eller hur ?

Bengt Berglind

Bravo Johnson ”Come Taste The Sun” (Stone Junction/Hemifrån)

På Bravo Johnsons nya album har han blivit ännu mera av en musikalisk kameleont där han fortfarande hämtar mycket från Neil Young men nu spretar iväg på ett sätt som vad Beck brukar göra. Han är i facket singer-songwriter som nu har varierat sig in i lite tuffare tongångar som t ex Easy. Bravo har som vanligt skrivit allt material själv. Tyvärr är guldkornen färre även om det finns några höjdare även denna gång. Skivan ställer större krav på lyssnaren för att denne skall kunna ta till sig plattan fullt ut och inte bara zappa mellan låtarna.

Bravo Johnson ”The Crooked And The Straight” (Stone Junction/Hemifrån)

Bravo Johnsons första kom redan 2008. Det här är en mycket bra skiva med härliga influenser av bla. Tom Petty, Bob Dylan, Neil Young. Kanske väl likt dessa ibland. Men det är ju så att när man hör en ny artist tycker man att dennes röst påminner mycket om andra  men efter ytterligare några lyssningar får artisten en egen karaktär. Bravo Johnson har skrivit allt material själv och han håller sig i rock-ballad-fåran som väl i och för sig är lättsmälta grejer för de flesta. Det saknas inte guldkorn här.

Fotnot: Det här exemplaret är en enkel CD men enligt All Music Guide ska det vara 2 skivor. Finns dock ingen info om dubbeln på Bravos egen sida. Lite mystiskt, liksom hans skivomslag som inte säger mycket, men man kan höra korta smakprov på AMG.

Börje Holmén

Angel Band ”Bless My Sole” (Appleseed/Border)

Även om denna recension ska och bör i huvudsak handla om Angel Band, så är det svårt att undvika Dixie Chicks; för det finns likheter och det finns skillnader. Bland likheterna kan nämnas att de båda grupperna frontas av tre kvinnor och stämsång i kubik, samt att countryfeelingen aldrig är långt borta. Producenten Lloyd Maines finns med hos dem båda och borgar för denna kvalité.

Angel Band är en ny angenäm bekantskap för mig och består av Kathleen Weber, Amy Paige och Nancy Josephson som också skriver de flesta låtarna på albumet. Då Dixie Chicks mer och mer jobbar med att framställa musikaliskt finsnickeri så satsar Angelband mer på att ta ut svängarna och sneglar mot både gospel, blues och annan rootsinfluerad  ”amerikanskmusik”. Alla tre tjejerna  i den vokala frontlinjen har starka röster utan att tumma på stämsången.

Hope Is On The Way som skrevs i samband med Barack Obamas klassiska installationstal som president fastnar fort i melodibanken. Kanske är även nästa spår Same Boat tillägnad honom fast mer med tanke hur han har det idag i sin presidentroll. Folkmusikdoftande Didn’ t See It Comin’, lugna King Of Nothing och texmexkryddade Boots of Gualdalupe är alla starka låtar som växer. Detta gäller också  mörka själfyllda Black Tar Sway och Beatlescovern Don’t let Me Down. Så även om Dixie Chicks numera har reducerats till duon Courtyard Hounds och låter helt Ok, så är det Angel Band som regerar denna musikgenre.

Bengt Berglind

Otis Gibbs ”Joe Hill’s Ashes” (Rootsy/Warner)

Otis Gibbs är inte någon nybörjare. Joe Hill’s Ashes är hans sjunde album. Han skriver allt material själv och spelar gitarr i sitt sexmannaband.

När man läser om skivan på Ginza får man intrycket att det är utpräglad fokmusikdominerad musik med rötterna i Woody Guthrie och Joe Hill. Det stämmer bra vad gäller hans texter men inte i musikgenren där det istället handlar väldigt mycket om country.

Texterna handlar om arbetarklassen i USA något som väl inte är särskilt vanligt idag vilket gör skivan spännande och lyssningsvärd. När jag har lyssnat ett antal gånger för att ta till mig texterna bättre så märker jag att även melodierna harmonierar.

Börje Holmén

Nicky Swann ”Matches & Dispatches” (Indys/Hemifrån)

Nicky Swann är en singer-songwriter som har skrivit allt material på den nya skivan så när som Beatles-låten ”I Want To Hold Your Hand”. Hon har en skön själfull röst och blandar friskt mellan musikgenerna.

När hon startade som soloartist var hon inte nöjd med de gitarrister som kom och provspelade så hon tog på sej rollen som gitarrist själv. Något hon behärskar riktigt bra.

Skivan är en blandning av ballader, country, folk, blues och jazz. Det är en blandning som kräver en hel del lyssning för att smältas som en helhet på en och samma skiva. Jag uppskattar den därför mer efter ett antal lyssningar och då klarar jag även de partier som från början verkade lite ytliga och tråkiga. Bäst tycker jag hon lyckas med låtarna ”One Step Up” och ”Little Bird”.

Nicky är en artist som öser ur så många källor att man ser fram emot hennes nästa skiva.

Börje Holmén