nyaskivor.se

Jeffrey Foucault ”Horse Latitudes” (Signature/Border)

Jeffrey har en uttrycksfull röst som verkligen gör att man lyssnar, när man hör den i något annat sammanhang  än i albumform. Den både smeker och  kan verkligen trycka på när det så behövs i denna mörkare variant av småtuff americana. Då är väl allt som det ska vara, kan man tycka. Men någonstans under ett helt albumlyssnande så tappar jag intresset och musik och röst slutar att beröra. Vilket inte är som det ska vara. Detta är inget nytt och inget att hänga upp sig på, för vissa artister passar bättre att avnjutas i små portioner.

Mitt råd till dig blir därför att ska du kolla in Jeffrey Foucaults musik så ta lite i taget. Men det finns undantag från denna regel och då gäller det hans tributalbum till John Prine som kom för några år sedan, Shoot The Moon Right Between The Eyes.

Här på detta album, med Johns suveräna låtar är Jeffrey på hemmaplan och hela albumet fungerar som en total musikalisk helhet.
Men sammanfattningsvis är ändå Jeffrey Foucault en klart intressant musiker i den nyare americanastilen, som lånar fritt  från en mer dämpad mörkare rockmusik och sorgkantad country. Så söker du ett alternativ i detta musikfack kan lösningen vara nya Horse Latitudes.

Bengt Berglind

Alison Krauss ”Paper Airplane” (Rounder/Border)

Snacka om att trilla ner i gamla utnötta Nashvillehjulspår igen. Det såg ju så bra ut vg samarbetet med Robert Plant för några år sedan. Då fick Alison ny musikalisk inspiration i stämbanden och hennes röst utforskade nya vokala utmarker i T-Bone Burnetts känsliga men ändå lite robusta produktion.

På Paper Airplane har hon gått tillbaks till sina gamla älsklingar i bandet Union Station. Sången är som vanligt oklanderlig, och detta gäller även henns  medmusiker. Det trumlösa bandet producerar en städad strömlinjeformad version av Nashvillebluegrass, och svänger ordenligt det gör det mellan varven, det kan man inte komma ifrån.

Speciellt tänker jag då ett par sköna dobroinpass som inte går att låta bli att tycka väldigt mycket om. 

Men när de manliga bandmedlemmarna tar till det vokala uttrycket trycker jag  med lätthet på hoppa-förbi-knappen.

Guldkornet på Paper Airplane är dock Alisons version av Richard Thompsons magiska ballad Dimming Of The Day. Hög kvalité håller också spår som Sinkin’ Stone och Lay Your Burden Down.

Som det ser ut i dagens musikläge  med Paper Airplane så väljer Alison tryggheten framför den stora utmaningen. Men å andra sidan gör vi nog det lite till mans emellanåt.

Bengt Berglind

Kimmie Rhodes ”Dreams Of Flying” (Sunbird/Border)

Att välja musik efter humör, tid på dygnet och olika årstider är det väl inte bara jag som gör. Som ett exempel skulle jag aldrig lyssna på en tjurskallig enveten jazzplatta på söndagsförmiddagen. Då passar det bättre med Kris Kristoffersons Austin Tapes eller Kimmie Rhodes senaste album Dreams Of Flying. Det vill säga musik som inte upprör eller engagerar för mycket, men är melodiös och välspelad. Kimmie Rhodes som vid det här laget producerat över 15 album och är en etablerad låtskrivare som så gott som alltid håller en hög nivå i låtsnickeriets ädla konst. Hennes julskiva från förra året var som balsam för en trött själ i vintermörkret. På americanfronten lyfter jag gärna fram hennes West Texas Heaven där hon duettar smakfullt med manliga countryikoner som Willie, Townes och Waylon.

Dreams of Flyning är modern americana som kanske är lite för tillbakalutad, detta gäller speciellt Kimmies sätt att sjunga. Hon tar aldrig i, hon pockar aldrig på ordentlig uppmärksamhet. Men det är snyggt,välspelat och i längden lite, lite tråkigt. Sen finns det en blek cover på Donovans folksångarepos Catch The Wind där duetten med Joe Ely är en mindre katastrof. Men som sagt, snyggt är det och en söndagsförmiddag med DNs många bilagor och en dubbel espresso på verandan då kan även Kimmie Rhodes platsa med Dreams Of Flying i bakgrunden.

Bengt Berglind

Kasey Chambers ”Little Bird” (Sugar Hill/EMI)

Hon är en i denna långa rad av utomordentliga americanasmittade sångerskor som levererar album efter album med hög kvalité. Wayward Angel och The Captain är två bra exempel. Kasey Chambers är egentligen från början australienska men verkar mest hålla till i USA dessa dagar.

Hon är utrustad med en stark klar röst som ibland blir i gällaste laget, då orkar jag inte mer. Men annars är detta album som vanligt fullt av hyfsade låtar som heller inte sticker ut ur mängden. Det blir lite för mycket av allt, trots att bandet bakom Kasey hela tiden levererar komp av hög klass. Bring Back My Heart är däremot en mjuk lite jazzig visa med försiktigt blås. Då lyssnar jag för första gången med båda öronen. När det sedan i Invisible Girl ska rockas loss med ett långt onödigt gitarrcoda, då vill jag inte längre vara med.

Kasey Chambers borde nog söka sig nya musikaliska vägar och utmaningar om det ska hända något nytt.

Little Bird är lite för högoktanig på alla håll och kanter. Dagens tips blir: Tagga ner !

Bengt Berglind

John Fullbright ”Live At The Blue Door” (CRS/Border)

Jag har alltid haft ett gott öra till unga män med gitarr och munspelsställ runt halsen. Ska man nu skylla detta obskyra nörderi på något, så var det en grynig svart-vit musikvideo för många månader sedan med en ung man som vandrade över ett dimmigt fält framkvävande någonting med Blowing in the Wind. Dylan alltså.

Nu kommer det en till i den långa raden. John Fullbright är en yngling, strax över tjugotre – en säker och begåvad singer/songwriter som imponerar. Främst genom en uttrycksfull röst, säkert gitarrspel och riktigt hyfsade låtar. Ändå är detta livealbum en aptitretare på det som komma skall. Hans stora debutalbum som borde dyka upp på ett stort bolag är väl förmodligen i faggorna. Hoppas då för allt smör i Småland att han inte faller i händerna på någon klåfingrig demonproducent som producerar bort denne talang som stundtals påminner om en ung John Prine eller Steve Earle. Don Was, Joe Henry eller Buddy Miller borde få chansen i produktionsstolen om någon frågar mig.

Men den risken är väl mindre än mimimal. Så håll utkik i framtiden efter John Fullbright, eller kolla in detta fräscha demodebutlivealbum Live At The Blue Door.

Bengt Berglind

Jenee Halstead ”The River Grace” (CRS/Border)

De är många där i tjejfacket inom den så kallade americanmusiken. Men jag måste nog tillstå att på tronen sitter Emmylou Harris fortfarande säkert utan konkurrens. Sen är de många om budet. Gillian Welch, Tift Merrit, Shelby Lynn och min favorit för tillfället Diana Jones.

Så har vi då denna recensions huvudperson Jenee Helstead som på intet sätt faller ur ramen för hur det ska låta. Sången är det inget problem med. Inte heller med musikinramningen till hennes låtar. Det är själva låtarna som inte håller. De fångar inte mitt öra. Jag har verkligen försökt. Gå runt i rummet och göra annat och lyssna. Sitta koncentrerad och lyssna. Promenera med hundar och lyssna. Nu är Jenee på intet vis ensam i denna skara som på senare tid växt alldeles för fort. Den skara artister som absolut ska skriva eget material, när det finns en guldgruva av bra låtar skrivna av andra som bara ligger och väntar bakom inspelningstudion. Varför inte börja där så kanske det blir bättre med tiden.

Detta album kom ut i USA 2008 så det finns förmodligen ntt material  som så småningom når skivdiskarna här. Då ger jag gärna Jenee Halstead en ny chans.

Bengt Berglind

Jude Johnstone ”Quiet Girl” (BoJak/Hemifrån)

Jude Jonston är ännu en amerikanska inom singersongwriter-facket. Hon har släppt fyra CD under dom senaste åtta åren och så detta hennes femte släpp. Jude skriver sitt material själv och har en säregen röst som är svår att jämföra med andra.

När jag för första gången hörde Jude blev jag helt tagen av hennes fantastiska stämma på inledningsspåret Quiet Girl. Men när jag hörde hur ojämn skivan var med väl många transportsträckor falnade entusiasmen betänkligt. Det finns trots det ännu fler riktigt, riktigt bra låtar såsom: Josephina, I Pray For Rain och Angel At The Door. Men vilket öppningsspår ! De här oerhört fängslande numren är såpass starka att de på egen hand lyckas höja betyget till en fyra.

Börje Holmén

Steve Earle ”I’ll Never Get Out Of This World Alive” (New West/Playground)

Det är en lysande titel som Steve Earle har lånat från Hank Williams för detta nya album. Det är också titeln på den roman som han debuterar med i år. Dessutom är det en bra låt. Steve är också aktuell genom andra säsongen med tv-succéserien Treme som utspelar sig i New Orleans.

På album nummer fjorton har han också en goda smaken att plocka in producenten T-Bone Burnett som tillfört många positiva saker till detta album. Ljudet är lite murrigt. Steves sång är lite murrig och snuvig men det hela passar Steve Earle som en helamerikansk baseballhandske och detta album är det bästa han gjort på länge. Mycket beror det på att Steve har hittat tillbaks till melodierna och att han berättar historier igen. Om producenten T-Bone Burnett har ett finger med i spelet vet man ju inte men jag har en stark känsla av detta.

Musiken som i detta fall har sina rötter i folkmusik, blues och country passar honom så mycket bättre än när han på ett par album skulle rocka fett och inget hände med någonting…

Lyssna på inledande småsvängiga Waiting For The Sky, balladerna Every Part Of Me , Lonley At The Free och träskbluesen Meeet Me In The Allyway så kommer du att finna att Steve Earle är på rätt spår igen. Sonen Justin som kom med ett utmärkt album förra året gästar här, tillsammans med frun och duettpartnern Allison Moorer. Steve is back, alive and kickin’!

Bengt Berglind

Kieran Kane ”Somewhere Beyond The Roses” (Compass Records/Border/Rootsy)

När en musiker går utanför de så kallade givna ramarna men ändå håller sig innanför dem och det blir ett utmärkt resultat, då är det bara att hissa flaggan, i detta fall stjärnbaneret, buga och bocka. Kieran Kane är en veteran som producerat skön och avslappnad americana innan det begreppet fanns på kartan. I min skivhylla står det en liten bunt Kaneproduktioner som överlevt årens utrensningar för att de har ett sound som håller i alla väder och musikväxlingar.

På Somewhere… har Kieran som vanligt skrivit en samling sånger som berättar sin historier på ett varmt och uttrycksfullt sätt i en ganska traditionell rootsmusikvärld. I ”Why Can’t You” använder Kieran en tidig bluesberättarform. ”Anybody’s game” kunde vara en mörk kortfilm. ”More To It Than This” samt ”Hands Across The Water” är lugna vackra melodier som bärs fram av Kierans avslappnade röst.

Nu kommer vi till det här med de givna ramarna. Denna gång har Kieran plockat om i musikparken så en baritonsaxen har ersatt basen och banjon sköter det mesta i komp och soloväg +någon typ av elektroniskt slagverk som målar upp bakgrundsljuden. Inte en steelguitar eller fiol i sikte. Vän av traditionell americana som undertecknad borde rynka på näsan och fördöma det hela. Men det funkar på ett förbluffande bra sätt; vilket jag tror beror på att albumets grundmaterial, låtarna, är starka och därigenom formbara. Köp och testa.

Bengt Berglind