nyaskivor.se

Otis Gibbs ”Joe Hill’s Ashes” (Rootsy/Warner)

Otis Gibbs är inte någon nybörjare. Joe Hill’s Ashes är hans sjunde album. Han skriver allt material själv och spelar gitarr i sitt sexmannaband.

När man läser om skivan på Ginza får man intrycket att det är utpräglad fokmusikdominerad musik med rötterna i Woody Guthrie och Joe Hill. Det stämmer bra vad gäller hans texter men inte i musikgenren där det istället handlar väldigt mycket om country.

Texterna handlar om arbetarklassen i USA något som väl inte är särskilt vanligt idag vilket gör skivan spännande och lyssningsvärd. När jag har lyssnat ett antal gånger för att ta till mig texterna bättre så märker jag att även melodierna harmonierar.

Börje Holmén

Nicky Swann ”Matches & Dispatches” (Indys/Hemifrån)

Nicky Swann är en singer-songwriter som har skrivit allt material på den nya skivan så när som Beatles-låten ”I Want To Hold Your Hand”. Hon har en skön själfull röst och blandar friskt mellan musikgenerna.

När hon startade som soloartist var hon inte nöjd med de gitarrister som kom och provspelade så hon tog på sej rollen som gitarrist själv. Något hon behärskar riktigt bra.

Skivan är en blandning av ballader, country, folk, blues och jazz. Det är en blandning som kräver en hel del lyssning för att smältas som en helhet på en och samma skiva. Jag uppskattar den därför mer efter ett antal lyssningar och då klarar jag även de partier som från början verkade lite ytliga och tråkiga. Bäst tycker jag hon lyckas med låtarna ”One Step Up” och ”Little Bird”.

Nicky är en artist som öser ur så många källor att man ser fram emot hennes nästa skiva.

Börje Holmén

Patrick Bloom ”Ghost Of Radio” (Indys/Hemifrån)

Han verkar vara en lugn och härlig kille den där Bloom. Det är i alla fall det intrycket jag har fått efter att ha lyssnat igenom hans senaste och andra album ”Ghosts Of Radio”, samt hans debut ”Moses”. Genren det handlar om är folk/sydstatsrock, eller ”Roots-rock” helt enkelt. Det är den förstnämnda skivan som jag skall tycka till om här och det har inte varit helt enkelt.

Det är lugn och mogen musik som spelats ur mina högtalare i några dagar nu medans jag har försökt få klarhet i vad jag egentligen tycker. Efter första genomlyssningen tyckte jag att det lät trevligt och jag tycker fortfarande skivan är just trevlig rättigenom. Den väcker inga direkta känslor eller utmärker sig på andra sätt, Men det ”gör ingenting” då den är oerhört skön att lyssna på. Det är vad jag skulle kalla för en sommarskiva för den äldre publiken. Bitvis lekfull och gladlynt som i ”Idle Signs of Summer” och ”Oh My Soul” för att sedan bli allvarlig och ta tag i ämnet döden i låten ”Baltimore”.

Albumet har fått sitt namn efter bandet som spelar tillsammans med honom på skivan, vilka alltså är Gosts Of Radio. Utöver bandet så har han även ett gäng gästartister med här vilka medverkar på en eller flera låtar.

Att sätta ett rättvist betyg på ”Ghosts Of Radio” har inte varit helt enkelt. Att jag gillar alla spåren på albumet och det faktum att det känns rakt igenom proffsigt gör i sig att skivan förtjänar ett bra betyg. Jag känner dock inte helt och fullt för skivan, jag vill gilla den mer än vad jag gör men det går helt enkelt inte. Jag har dock funnit några favoriter i ”Idle Sings of Summer” och ”Prophets Town” och jag rekommenderar verkligen detta till alla er därute som verkligen gillar den här typen av lugnare och mognare folk-rock. Jag ser även fram emot att höra mer av Patrick Bloom i framtiden då han är en helt fantastisk musiker.

Tobias Blixt

Chip Taylor ”James Wesley Days” (Rootsy/Warner)

I höstas kom det tre samlingsalbum med Chip Taylor. Först hans tidiga produktioner på en dubbelsamling kallad Yonkers NY. Sedan The New Bye And Bye med  flitiga duettkompisen Carrie Rodriquez, och här till sist John Wesley Days: Best of Chip Taylor 99-10. Vilket album du sedan väljer är en smaksak. JWD ger en mycket bra bild av Chip som artist, dels på egen hand men kanske ändå mer som duettpartner. Carrie Rodriquez finns med på hela tio spår. Lucinda Williams, John Prine , Gay Clark, PP Arnold och Jill Johnson tillhör skaran av Chips duettpartners.

Men Chip Taylor ensam vid micken går heller inte av för hackor, som när han i soulcountryfärgade If I Stop Lovin’ You bjuder på intimitet och en fängslande känsla som sångare, som färgats av alla år som liveartist.

I Black and Blue America och New Song Of Freedom är han en utmärkt egensinnig historieberättare mitt i den amerikanska drömmen. På duettfronten måste jag än en gång påminna om samarbetet med Carrie Rodriquez  som är bedårande på alla sätt. Kolla in The New Bye And Bye. Sedan är det bara att önska att Chip Taylor och Lucinda Williams gör ett album tillsammans, för Could I Live With This, en av deras två duetter på detta dubbelalbum med 37 spår, är himmelsk. Jill Johnson är bra hon också men här snackar vi klasskillnad. Stor skillnad. Så nu är det bara att gå till din lokale skivhandlare  (jo, jag vet det finns inga kvar, men…..) och  säga som vi gör i Värmland ibland , – Chip ! Chip !

Bengt Berglind

Amos Lee ”Mission Bell” (Blue Note/EMI)

Detta album är nummer fyra för Amos Lee. Han fortsätter att utvecklas och övertyga. Främst genom sin röst och sitt sätt att sjunga, men också att han skriver bra låtar. Jazz, pop, folkrock eller soul – alla stilar passar hans smidiga stämma. Sen blir det naturligtvis inte sämre när han har lierar sig med producenten Joey Burns och musiker inom Calaxico-kollektivet. Bara kolla in El Camino där mexicaliblåset smyger in och färgar musiken  med sin ökenstämning.

Amos verkar fullständig trygg i händerna på Joey Burns och har på Mission Bell bjudit in en skön samling duettpartners. Sam Bean/Iron&Whin/i Violin, Priscilla Ahn gästar i Stay With Me, Lucinda Williams i snygga Clear Blue Eyes och på slutet av albumet smyger Willie Nelson in med sin karaktäristiska röst.

Ledordet för detta album är soulfärgad country och resultatet är förbluffande bra. Det spelar ingen roll om musiken är popinfluerad som i Flower 8, gospelstukad i Jesus eller ljudparksljudande mörka Out of the cold.

Amos Lee sjunger själfyllt med stort självförtroende, insikt och säkerhet. Sedan måste jag skriva Calaxico en gång till.

Bengt Berglind

Drive-By Truckers ”Go-go Boots” (Pias/Border)

                               I butik: 11 februari

Detta sydstatsband har inte legat på latsidan i studion precis. Vid sidan av sin rika produktion har de också kompat soulcomebackande Betty LaVette och Booker T  på soloalbumet Potato Hole. Kanske är det en viss grad av utbrändhet som nu har drabbat DBT på nya albumet, som spelades in samtidigt som förra årets The Big To-Do.

För även om det stundtals glimtar till på detta mer tillbakalutade album som andas mer country och soul än tidigare, så är det lite för tunt med fyra – fem bra låtar. Jag tänker då i första hand på Dancing Rickey och Eddie Hintons Where’s Eddy med den souldränkta basisten Sharon Tucker vid sångmicken. Den andra Hintoncovern Everybody Needs Love, Used To Be A Cop och Go Go Boots håller även dom hög sydstatsklass i nivå med deras kreativa höjdpunkt Brighter Than Creation’s Dark från 2009. När det inte funkar för DBTs så haltar den vanligtvis så säkra rytmmaskinen, och det som brukar vara väloljad småkokande sydstatsrock låter rutinmässigt, skissartat och segt. Kanske dags för en kreativ paus och ladda batterierna. Under tiden detta sker kan du kolla in nämnde Eddie Hinton, en blue-eyedsoulartist av rang.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Renmin Park (The Nomad series vol 1)” (Proper/Rootsy)

Vad jag känner till så har det väl inte skrivits många rader om Kanadensiska veteranbandet Cowboy Junkies i svenska medier. Vilken tur då att nyaskivor.se finns så ni få veta lite om bandets existens. Cowboy Junkies som om något kan kallas alternetive rock med rötter i folkmusik, country och blues. Under kommande arton månader ämnar CJ släppa fyra album under samlingsnamnet The Nomad Series. Renmin Park är först  raden och musiken här är starkt inspirerad av Michael Timmins vistelse i Kina under fyra månader. Det är han tillsammans med systern Margot som är den musikaliska ryggraden i CJ.

Michael skriver majoriteten av musik och text. Margot bidrar starkt till bandets sound med sin  soulbestänkta uttrycksfulla röst. Då pratar vi inte om  traditionell soulmusik, utan en soulkänsla som under stundom finns att hitta i den irländska och engelska folkmusiken.

I Cannot Sit Sadly By Your Side som egentligen är en kinesisk melodi är konstigt nog ett utmärkt exempel på detta och på Margot Timmins storhet som vokalist. Titelspåret och Stranger Here är fler. Men om du vill kolla in Cowboy Junkies i sitt absolut klassiska och rätta element sök då upp debutalbumet Trinity Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Där hittar du musik som ger begreppet laidback ett ansikte, men också en själ.

Sen kan vi alla se fram mot hela nomadserien med Cowboy Junkies.

Bengt Berglind

Annika Fehling ”Fireflies” (Rootsy/Warner)

Likt Jill Jonsson har hon åkt till Nashville för att spela in med lokala musiker. Hon har varit med i Melodifestivalen, startade som jazzsångerska och har de senaste 20 åren givit ut halvdana skivor. Det är egentligen inte nå’t fel på kvalitén men hennes musik saknar rötter och grund. Den flyger förbi likt en citronfjäril i sommarvinden, den är fin de där sekunderna den passerar saftglaset, jordgubbarna och glassen på terrassen. Men sen är fjärilen borta. Hennes musik sätter sig inte kvar när skivan slutar snurra. Hon har ingen feeling…

Mattias Ransfeldt

Evan Westerlund ”Still Crazy” (Rootsy/Warner)

Evan Westerlund har gjort som så många andra – åkt till staterna för att få rätta feelingen. Att spela country idag är inte lätt, det blir rätt ofta ”dansbandscountry” av det hela. Inte många klarar av det men Evan kommer undan helskinnad.

Det är näst intill med bravur. Det låter inte svensk country över det och det är jag tacksam för. Det skulle lika gärna blivit Lasse Stefanz goes country. Framför allt låter det inte skånsk country, det är jag också tacksam för. Det är nästintill Alan Jackson-klass på “Still Crazy”.

Mattias Ransfeldt

Gregg Allman ”Low Country Blues” (Rounder/Universal)

Undrar hur detta comebackalbum signerat T Bone Burnett hade låtit utan hans rytmsektion med Dennis Crouch på ståbas och Jay Bellrose på trummor?

Låt oss absolut inte förringa Dr. Johns ständigt närvarande porlande pianospel och gitarristen Doyle Brahalls känsliga gitarrslingor, men det är i första hand basljudet som sätter rytmagendan här och skapar en mycket speciell känsla när Gregg Allman gräver djupt i bluesens skattkammare. Hans röst är inte lika elastisk som tidigare. Stämbanden bär sargade spår av ett hårt liv on the road, ett antal piller och några liter whiskey. Men stundtals bränner det till, som i  Skip James Devil Got My Women, blåsindränkta Blind Man och inledande Floating Bridge. Då behöver inte Gregg Allman ta i ända nerifrån stövelskaften med sin röst. Den bara finns där och bär själfylld och bluesig som förr.

När jag lyssnar på denna ärrade veteran som fortfarande turnerar med Allman Brothers Band, går en tankesväng till hans bortgångne bror Duane Allman som fortfarande framstår som gitarristernas gitarrist med sitt flyhänta känsliga blues- och slidespel när det begav sig.

Producenten T Bone Burnett har säkert en stor del i att Low Country Blues klarar sig utan några större klavertramp. Hans produktion här och med Elton John/Leon Russell, John Mellenkamp och Robert Plant på senare tid säger en hel del om den mannens fingertoppskänsla och känsliga öron i studion.

Gregg Allman tar en risk, men är värd all den själfulla musikerheder han visar upp på Low Country Blues.

Bengt Berglind