nyaskivor.se

Beachwood Sparks ”The Tarnished Gold” (Sub Pop/Border)

Countryrock är ett begrepp vilket innefattar legender som Gram Parson, Byrds och Poco. I dag finns det värdiga representanter för denna musikinriktning som I See Hawkes from LA, Blue Rodeo och Mad Buffalo.

Beachwoood Sparks skulle nog också passa in i denna exklusiva skara av musikutövare när de nu är tillbaks på banan efter tolv år, med samtliga orginalmedlemmar i studion.

Vad har då hänt med deras sound som en gång beskrevs som Cosmic American Music? Inte mycket. Det är fortfarande oerhört välspelat, vackert och stillsamt som en stillastående solnedgång över LA. Här finns inga råa kanter, volymknapparna är inställda på 5, och sången är lågmäld. Stämsången ligger i väloljade täta lager och inget sticker ut.

Men det som retar mig mest på detta album är att de olika spåren går i varandra som om det vore hack i skivan. Inga snygga övergångar utan oj då en ny låt.

Beachwood Sparks är inget countryrockband. Möjligen ett stilrent och homogent countyPOPband som låter som de i stort sett gjorde för tolv år sedan. Det räcker inte.

Bengt Berglind

Dylan LeBlanc ”Cast The Same Old Shadow” (Rough Trade/Border)

      Release: 17 augusti

Paupers Field var ett debutalbum som många musikkritiker tog till sina hjärtan. Dylan LeBlanc hyllades som det stora vita hoppet. Men även om denne knappt tjugoårige amerikan från sydstaterna har en röst som fick tiden att stanna så fattades de stora låtarna och melodierna.

Nya Cast The Same Old Shadow har lite av samma problem. Röstmässigt är detta album oantastligt. Hans röst är stark och bräcklig på samma gång. Den bär på ett svårmod som i sina bästa stunder är svidande vackert och blottar en skör konstnärssjäl. Kvinnohjärtan kommer att stå i kö för att få smälta som snöbollar på Honululus stränder

Men sen kommer vi till albumets stora svaghet, den som också fanns på ovan nämnda debutalbum. Allt är för lika. Låtarna rullar på i mediumtempo och allt  är solnedgångsvackert och lägereldsanpassat. Gitarrerna är för försiktiga och steelgitarren gråter anpassat lite överallt. Tycker du om den typen av musik på ett helt album, är detta ett mästerverk för dig. Enda undantaget är Brother, där musiken lyfter från den vanliga lunken och Dylan drar på med sina suveräna röstresurser.

Den typen av låtar hade det här albumet behövt fler av. Vi hade också behövt få se mer än en kort glimt av Dylan som en lite tuffare countrysoulsångare. Nu blir det lite för högtravande och svårmodigt i kubik, men den rösten kommer man inte undan.

Bengt Berglind

My Darling Clementine ”How do you Plead?” (Drumfire/Playground)

My Darling Clementine har förmodligen tagit sitt namn efter den engelska folkvisan med samma namn. Michael Weston King är ena halvan av duon. Han är en habil låtskivare som ingått i flera engelska grupper och spelat sig upp och ner och tvärs över ögruppen som soloartist. Hans kvinnliga  partner Lou Delglish är helt okänd för mig, men funkar bra här.

Musiken på detta album är starkt americana- och countryinspirerat. Den har klara melodihakar eftersom Michael skrivit alla låtar och han har alltid varit en pålitlig och fiffig låtmakare. Sen är det ju kul och ibland rent utav vackert med duetterna på How Do You Plead ?

Musiken är klart dansinriktad och skulle sitta som ett smäck på en sommardansbana i landet vi lever i. 100,000 Words, Nothing Left To Say och Going back To Mephis är låtar som många svenska dansband skulle krypa en kilometer på alla fyra efter orkesterbussen för att ha på sin spellista.

Den stora faran är om låtarna översätts till svensk dansbandsromantik för då försvinner ofta låtens struktur och spänning. Så varför inte, och detta är ett hett tips till något hugat dansband med lite dimensioner och känsla för sammanhanget. Kör hela plattan rakt av på engelska och ni kommer att tro på musikens inneboende kraft igen och dansgolvet kommer att bli knökfullt.

Bandet bakom denna duo med engelska veteranerna Martin Belmont och Gereint Watkins i förarsätet bidrar naturligtvis till svänget och känslan. Får jag lov?

Bengt Berglind

The Civil Wars ”Barton Hallow” (Columbia/Sony)

Joy Williams och John Paul White är Civil Wars. Deras musik ligger nära den som lyssnar och känns hudnära och intim. Den känns också svartvit eller svagt septiafärgad och deras röster smälter och flätar sig ofta samman på ett sätt som påminner om Emmylou Harris och Gram Parsons magiska duetter.

Musiken som är helt trumlös har djupa rötter i den amerikanska folkmusiktraditionen, men lånar in olika element från blues, svampmusiken eller popen. Som i en lugn svärtad version av Billy Jean. Eller en suverän tolkning av Leonard Cohens Dance With Me To The End Of Love.  Detta debutalbum som var nominerad till Grammy kommer säkert att finns med  på många listor när detta musikår sammanfattas. Om termen americana någon gång ska användas för att beskriva musiken på ett album till 100 % så är det dags nu. Skaffa. Lyssna.

Bengt Berglind

Joe Nolan ”Goodbye Cinderella” (Rootsy/Warner)

Denne 21-årige kanadensare har en röst som smyger sig sakta på. Den är inte stark men den fastnar och det är svårt att fokusera på den tidning som skulle läsas samtidigt som Goodbye Cinderella spelas.

Låtarna tassar sig fram i en loj släpig laidback lunk. Men det småsvänger skönt. Det kan vara talking-blues, country, modern folkmusik eller bara en snygg ballad. Allt har en inneboende kvalité och varm känsla som man sveps in i vare sig man vill eller inte.

Sedan blir det inte sämre av att tillsammans med Joe Nolan i studion finns pianisten Spooner Oldham, Colin Linden på gitarr och Charlie Mc Coys munspel. Dessa studiolegender bäddar perfekt för Joes röst och det som imponerar är
samspelet på detta album. För ett album är det. Ett album som hänger och håller ihop musikaliskt till en enhet.
Tio starka sköna låtar på trettioåtta minuter.

Bengt Berglind

Rachel Herrington & The Knock Outs (Continental/Border)

Efter att ha levererat tre album med folkmusikinspirerad americana har nu Rachel Herrington tagig steget rakt in i mer renodlad country och honky-tonk. På dessa tre album blandade hon traditionella folkvisor, gospel, countrysoul och eget material. Med Rachel på hennes fjärde utgåva finns numera en trio kvinnliga medmusikanter, med småtuffa namnet The Knock Outs.

Detta numera helkvinnliga band bjuder på femtiotalsballader, lite rå barcountry och westernswing. För det mesta stilsäkert och väl sammanhållet vilket  till stor del beror på att Rachels röst klarar av både skiftande tempon och olika stämningslägen med bravur. Sen har hon den där rätta countrytwangen i rösten som till exempel Loretta Lynn. Vilket inte är fy skam och få countryvokalister förunnat.

Det är inte någon himlastormande sensationscountry Rachel Herrington och hennes medsystrar bjuder på. Men live skulle denna funktionella brukscountry säkert fungera och sitta säkert som en överårig cowboy i sadeln. Senare i år gästar bandet Europa och Skandinavien. Dyker de upp på en festival nära dig och om du gillar country så måste du nog kolla in Rachel Herrington And The Knock Outs. Allt annat är tjänstefel.

Bengt Berglind

Lyle Lovett ”Release Me” (Curb/Warner)

Ett tag var jag trött på denne man och hans småsnuviga röst. Hans album hade då snurrat ständigt under några år och då kan det uppstå en viss musikmättnad. Någonting som du också varit med om, eller ?

Efter att har gjort ett längre uppehåll i vårt musikaliska förhållande känns det riktigt tryggt igen att lyssna in Lyle Lovett. Ingenting har egentligen förändrats i hans musik. Country, storbandsswing, sköna ballader och duetter i en salig svängig mix.

Release Me, låten som skapade Engelbert Humperdincks karriär levereras med bra och lagom countryfeeling.  KD Lang  fungerar utmärkt som duettpartner.

Evergreenduetten Baby It´s Cold Outside, som alla verkar vilja göra genom åren – från Charlie Norman till Ray Charles och Willie Nelson, sjungs här intimt avslappnat tillsammans med vokalpartnern Kat Edmondson. 

Jesse Winchesters Isn´t It So levereras storslaget i en storbandssoulversion, Chuck Berrys rockdänga Brown Eyed Handsom Man är nedtonad till max, och plötsligt har den blivit en riktigt bra låt. Känsliga hjärteballader varvas  med rökig midnattsblues, countrytwang och albumet avslutas mäktigt med hymnliknande  Keep Us Steadfest .
Lyle Lovett har gjort en stark comeback i och med Release Me. Ibland är det skönt att ta en paus i ett förhållande.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”KIN: Songs by Mary Karr & Rodney Crowell” (Vanguard/EMI)

Kanske har Rodney Crowell drabbats av skrivkramp eller så förlitar han sig på devisen ’ombyte förnöjer’. För på detta småtrevliga album med den småvitsiga titeln KIN har han inte bara delat på låtsmederiet utan också bjudit in musikaliska vänner och bekanta att medverka.

Norah Jones, Vince Gill, Lucinda Williams, Rosanne Cash och allas duettälskling Emmulou Harris står i kö till studion och får Rodney att blomma upp på nytt. De senare soloalbumen han givit ut har varit ovanligt bleka och grå.

Hans nya samarbetspartner Mary Karr är journalist, författare men kanske mest känd i USA som poet. Hur deras samarbete har sett ut kan man väl bara ana, men det tycks som det nu flyter på bra igen med Rodneys utmärkta melodikänsla som bottenfundament i många av albumets låtar. Vill du kolla in en riktig Rodneypärla rekommenderar jag den underbara balladen Til I Gain Control Again som han skrev tidigt i sin karriär. Albummässigt är fortfarande The Huston Kid från 2001 oöverträffad.

På aktuella KIN myllrar det igen av bra låtar och välfungerande texter. Med titlar som If The Law Don´t Want You (med Norah Jones), God Missing You (med Lucinda Williams) och Sister, Sister (med Rosanne Cash) bevisar Rodney Crowell att han, With A Little Help From His Friends, är tillbaks på banan.

Bengt Berglind

Bonnie Raitt ”Slipstream” (Proper/Playground)

Det är några år mellan albumen numera för Bonnie Raitt. Förra albumet Souls Alike (2004) nådde inte upp till underbara Don Was-producerade Nick Of Time (1989) på långa vägar. Därför är det skönt att nya Slipstream visar upp vilken stilren och säker artist Bonnie Raitt bitvis fortfarande är efter många långa år i musikbranchen.

Först och främst sjunger Bonnie med en känsla och övertygelse speciellt i de spår som har en bra melodislinga att sätta tonsillerna i. Paul Bradys Right Down The Line och Joseph Lee Henrys You Can´t Fail Me Now tillsammans med de relativt okända Dylanspåren Millions Mile och Standing In The Doorway är exempel på detta vokala hantverk. Naturligtvis luftar också Bonnie Raitt sitt eminenta slidespelgitarrspel plattan igenom och i öppningslåten Used To Rule The World lirar Mike Finnigan Hammod B3 lyckligt och synthfritt.

Svagheterna på Slipstream uppenbarar sig då Bonnie och det veterantyngda studiomusikerbandet ska bluesrocka till det.Visserligen svänger det till här och där, men det blir inget av det hela. Ett jam utan session. Kanske skulle Bonnie låtit Joe Henry producerat hela Slipstream, nu finns han vid kontrollbordet vid fyra tillfällen. Men som sagt Bonnies röst räddar Slipstream. Hade hon samlat på sig och valt ut bättre låtar kunde det blivit en rasande stilig comeback av en veteran som skulle ha förtjänat detta med råge.

Bengt Berglind

Phyllis Sinclair ”Dreams of the Washerwomen” (Phyllis Sinclair/Hemifrån)

Phyllis Sinclair började skriva sångtexter på 70-talet och sedan gjorde hon  ett långt uppehåll till in på 2000-talet.

Nu har amerikanskan släppt sitt tredje album och det låter någonstans mellan Joan Baez och Joni Mitchell.

När jag första gången spelade skivans första spår Washerwomans Lament slogs jag av att den mycket väl kunde vara skriven av Woody Guthrie där det tidlösa innehållet berättas på ett enkelt, följsamt och medryckande sätt. Att alla låtarna inte håller samma fantastiska klass, eller ens måttet, är å andra sidan tråkigt. Det finns iochförsig ytterligare ett par ljusglimtar som The Temptess ( Follow Me Down) och Finding Ontario (60´s Scoop Song) men tyvärr är det nog de enda tre jag orkar med.

Börje Holmén