nyaskivor.se

Marty Stuart ”Nashville vol. 1 – Tear The Woodpile Down”  (Sugar Hill/EMI)

Marty berättar att han kom till Nashville som tonåring och har sedan dess acklimatiserat sig väl i det som kallas countrymusikens Mecca. Han andas och utstrålar ren och oförstörd countrykänsla i sin musik.

Marty kanske mest är känd som riktig gunslinger och fena på gitarr som kan lira solon med raktfart. Eller plocka snyggt i countryballaderna. Han visar upp ett varierat spektra i gitarrspelet och kryddar sin musik med ett lyhört och samspelt band i ryggen, som antagit det anspråkslösa namnet ’Fabulos Superlatives’. Sjunger gör han också helt okey och bandet lägger snygga countrystämmor precis som det ska vara.

Kort sagt en bra countryplatta som fungerar bra som humörhöjare eller som du bara kan ha i bakgrunden när du gör ingenting.

Bengt Berglind

Simon Elvnäs ”Words Unspoken” (Simon Elvnäs/Hemifrån)

Simon Elvnäs debuskiva Words Unspoken är inspelad live. Producerad av Glen Scott. Simon är en singer/songwriter och har skrivit allt material själv utom Water is wide som skrivits av Pete Seeger. Han låter lite som Ray LaMontagne och Al Green.

Skivan är ganska vemodig men med en skön känsla rakt igenom och med låtar som Can’t let you touch me now, Naive, Your naked soul och Water is wide med flera är allt på topp. Däremot har jag lite svårare för duetterna som känns lite mer trevande och ansträngda. Detta är en strålande debutskiva.

Börje Holmén

The Gourds ”Old Mad Joy” (Vanguard/Border)

De borde ha hittat sin egen stil efter sjutton år. Men det är klart det kan man säga att de har. För på de fyra sista albumen jag kollat in finns tre-fyra kanonlåtar där de bär arvet från The Band vidare. Sen  måste bandet tänka att vi måste variera oss. De  plockar in en massa olika låtar i en massa olika tempo och många av dem verkar halvfärdiga.

Denna pytt i panna av stilar och tempon bidrar till att man tröttnar fort på bandet. Det finns inga musikaliska ramar att hålla sig i. Nobel Creatures från 2007 var det bästa försöket att hitta en egen stil och karaktär. Sen kom Haymaker och nu Old Mad Joy som är inspelad i Levon Helms studio med Larry Campell i produktionbåset.

Här som tidigare hittar vi tre bra Gourdslåtar, I Want It So Bad, Two Sparrows och Ink and Grief, sen är det som vanligt igen. Musiken vinglar hit och dit utan att hitta rätt. Synd med så bra musiker och så bra sångröster.

Bengt Berglind

Little Green ”Innocent Again” (Paraply/Hemifrån)

Little Green har släppt sitt tredje album. Gruppen består av: Andreas Johannesson, Thomas Pontén, Karl Wassholm och Jonas Holmberg. De har skrivit allt material själva. Med sig på skivan, som är inspelad både i Sverige och USA, har de åtta mer eller mindre namnkunniga gäster.

Det är en lättlystnad blandning av musik men det känns som man har hört det mesta förut, som det som ”lånats” från andra och ligger störande nära originalet. Man kan utan ansträngning höra refrängerna av Sweet Home Alabama, Needles & Pins m.fl. men detta är en skiva som man trots allt blir glad av.

Börje Holmén

Long Ryders ”Native Sons (Deluxe ReIssue)” (Prima/Hemifrån)

Detta är en återutgivning av ett band som var alldeles för bra för sin tid mitt på åttiotalet. Long Ryders lirade då en rak och fartfylld variant på countryrock, eller cowpunk som någon påhittig musikredaktör döpte det till. I bandet fanns  två utmärkta sångare, låtskrivare och instrumentalister – Stephen Mc Carthy och Sid Griffin – plus en tight kompsektion. På denna re-release som innehåller albumet Native Sons plus en del annat material, visar Long Ryders upp sina musikaliska rötter med ekon från Byrds och Poco – båda grundstenar i vad som kallas americana idag.

När man lyssnar på Native Sons  med dagens öron är det frapperande hur bra de låter. Melodierna  sitter som ett smäck , sångstämmorna likaså. Banjos, steelgitarrer och vanliga guror virvlar runt  utan hastighetsgräns.  Sen tror jag att många americanaband i dag skulle vilja ha låtar som Ivory Tower, Still Get By, Run Dusty Run och Tell It To The Judge sin låtlista.

Long Ryders försvann i ökendammet och blev sedan Coal Porters som comebackade med ett finfint bluegrassalbum förra året. Men då var bara Sig Griffin kvar, som också är musikskribent och författare till en bunt musikbiografier.

Så stöter du på Long Ryders eller Coal Porters så ta en koll om du gillar amerikansk rootsmusik.

Bengt Berglind

Band Of Heathens ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” (Blue Rose/Border)

Vad är det ena och vad är det andra? Är detta album americana eller är det countryrock, eller kanske alternativ country? Blir du också trött på alla försök att beskiva musik med olika hippa termer. Jazzmusikern Lars Gullin lär ha myntat uttrycket att det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Det kanske är så enkelt – eller svårt.

Men nu åter till vad detta ska handla om, nämligen Band Of Heathens som har sina rötter i Austin, Texas och består egentligen av tre soloartister som har slagit sina notställ samman. Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordon Quist sjunger alla och skriver låtar var för sig och tillsammans. Deras låtar flyter ofta fram i ett behagligt mediumtempo med småtrevlig stämsång och hyfsade melodier. Ljudbilden förstärks ofta med ett framskjutet piano som sätter sin prägel på det hela. Detta är ovanligt, men alldeles förträffligt för variationens skull.

Om vi nu ska kategorisera, så är detta vad jag skulle kalla countryrock. Musik som har sina rötter i band som Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers, eller nutida Mad Buffalo och I See Hawkes In LA.

Musiken på ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” bär också influenser av Stones countryflirtar Wild Horses och Dead Flowers. The Other Broadway och I Ain’t Running och Gravity är däremot klara avsteg från kostigen och slänger blickarna åt  både blueeyed soul och lite tyngre rock. Should Have Known, Enough och Polaroid är däremot tryggare och mer traditionella. De är också  klart bättre som låtar. Band Of Heathens har kapaciteten, rätta känslan men ändå får de inte till det. Förmodligen är de ett utomordentligt liveband på hemmaplan i Austin.

Bengt Berglind

Jeffrey Foucault ”Cold Satellite” (Continental/Border)

På detta album infinner sig samma känsla som jag  fick efter att lyssnat igenom förra utgåvan Horse Latitude. Det känns så rätt men ändå så fel. Jeffery sjunger övertygande som vanligt – mörkt, beslöjat och intensivt. Det brukar jag gilla. Gitarrer och trummor låter också  rätt enligt min mall för denna musikaliska inriktning som kan kallas nyare amerikanska singer/songwriters. Det brukar jag också gilla.

Detta är musik som borde passa bra för mörka lugna skymningskvällar, eller om man smyger in en eller annan av albumets spår i ett film eller TV-soundtrack. Då skulle jag nog räta på ryggen i soffan och öppna öronen vidöppet.
För som en ensam låt  från detta album då och då skulle det säkert fungera bättre än ett helt album med Jeffrey Foucault gånger tolv i rad. Här kan man verkligen fråga sig om albumformatet inte spårat ur och mist sitt inflytande på musiklyssnandet i dag. Men vad kommer nu? Blandband på kassett kanske?

Hans bästa album är och förblir  tolkningen av John Prine som kom för ett par år sedan. Då fann Jeffrey rätt låtar och rätt uttrycksätt. Då kändes det rätt och blev rätt.

Bengt Berglind

John Doe And The Sadies ”Country Club” (Yep Roc/Border)

Det lär ha varit både nattliga löften, heta önskningar och smärre hot som ligger bakom detta samarbete mellan ex Knitters-rockaren John Doe och countyrock-combon The Sadies. Så vilken tur för oss att det blev av till sist; för detta samarbete sitter som en smäck från första till sista spåret på Country Club. Kanske beror detta till stor del på att man har plockat ihop en rejäl hög counryklassiker, skrivit några egna bra låtar och spelat in dem med Bakerfield Honky-tonksoundet som gemensam nämnare och förebild.

Man har bjudit in några gästmusiker och sångare, men var annars överens om att inte fylla ut soundet med varken stråkar, körer och blåsarrangemang. Detta är ett klart vinnande recept för detta samarbete.

John Doe sjunger dessa klassiker med en klarhet och övertygelse som är få förunnat och som jag inte trodde honom om. Det låter så rätt, lätt och medfött.

Kris Kristoffersons ”Help Me Make It…”, Hank Snows ”Presley’s A Fool Such As I” och Cashs ’’I Still Miss Someone” är utmärkta exempel på detta. Sen ska vi inte glömma The Sadies och alla gästmusiker som kryddar denna ljuvliga countryanrättning lite utöver det vanliga. De lyckas till och med blåsa nytt liv i en låt som ”Detroit City”. Starkt jobbat !

Bengt Berglind

Chip Taylor and The  New Ukrainians ”F**k  All The Perfect People” (Rootsy/Warner)

Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i  spotlighten.

På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.

Bengt Berglind