nyaskivor.se

Kathy Mattea ”Calling Me Home” (Sugar Hill/EMI)

Att bryta igenom mediabruset idag kan innebära att en del artister tar till allehanda knep och trix för att bli sedda och kanske hörda. Ofta gäller snabba puckar till toppen eller en total flopp.

Det motsatta kan vara att förlita sig på sin egen kvalité som musiker. Och dessutom lita på att den publik man riktar sin musik till verkligen sätter sig ner och lyssnar. Detta blir dock mer och mer ovanligt.

Albumet Calling Me Home med Kathy Mattea är ett bra exempel på det sistnämnda. Här vilar musiken på en traditionell countrygrund som har sina rötter i folkmusiken.

Kathy förlitar sig denna gång på att tolka andras låtar. Hon sjunger med en mogenhet och livserfarenhet som få andra inom samma genre. Hon har god hjälp med sångstämmorna av kvinnliga kollegor som Emmylou Harris, Allison Krauss och Patty Lovless.

Utöver detta  är det bland annat musiker som fiol- och banjoesset  Stuart Duncan och contrabassisten Byron House som sätter sin prägel på musiken som inramar det vokala.

Det här är musik som är varmt framförd, mogen och välproducerad in i minsta detalj. Den är hållbar och slitsäker.
Varken snabba puckar eller flopp. Bara god kvalité från början till slut.

Bengt Berglind

Kasey Chambers and Shane Nicholson ”Wreck & Ruin” (Welk/EMI)

På var sitt håll är de redan etablerade låtskrivare och musiker inom alternativ country.  Detta äkta par kommer från Australien och Wreck And Ruin är deras andra duettalbum. Kasey har genom åren producerat ett antal album som har varit ganska ojämna. Shane är en nykomling för mina öron.

Som stor vän och anhängare  av duetter, och kanske  speciellt sådana med countrymusiken som grund, vill man gärna hitta guldkorn som till exempel duetterna med Gram Parsons och Emmylou Harris.

Dit når inte många. Knappt någon. Kasey och Shane försöker verkligen. Deras röster passar bra tillsammans och sprider en trygg värme, speciellt i de lugnare låtarna.

Men den stora svagheten på Wreck And Ruin är inte rösterna, musikerna eller Buddy Millers produktion. Det är det stora flertalet av låtarna som är lamt anonyma och försvinner fort ur ens melodimedvetande. Det är inga melodihakar som du glatt visslar eller nynnar på dagen efter.

Kasey och Shane får gärna återkomma med ytterligare ett duettalbum. Men välj då för bövelen bra låtar så ordnar det sig. Det finns ju en stor skara utomordentliga låtskrivare som nog gärna delar med sig av sitt musiköverflöd.

Bengt Berglind

Band Of Horses ”Mirage Rock” (Columbia/Sony)

På detta album har Band Of Horses medvetet satsat på ett popigare och mer lätt tillgängligt sound än tidigare. De har väl aldrig riktigt tillhört americanamusikens släktgren av dysterkvistare, men detta var en överraskning i positiv bemärkelse.

För när många andra band krånglar till det efter fyra-fem album och försvinner in i skivbolagets mörkaste hörn, där de förmultnar och upplöses efter att utveckling istället blev en grym avveckling, så verkar Band Of Horses däremot satsa på att vara ytliga, melodiösa och öronvänliga. Det kräver då att låthantverket är så utmejslat och genomarbetat som det är här på Mirage Rock.

Sångstämmorna är sommarlätta och påminner om americanaförlagor från flydda tider, som gruppen America i Dumpster World, eller Jayhawksinspirerade How To Live. Upptempolåtar som Knock, Knock och Feud har en charmig  naiv sextiotalskänsla över sig. Bland många melodiösa höjdpunkter på Mirage Rock är avslutande balladen Long Vows och stråkindränkta Heartbreak on The 101 definitiva fullpoängare.

Bengt Berglind

Iris DeMent  ”Sing the Delta” (Songlines/Border)

Iris har en röst som man inte kommer ifrån. I vissa stunder kan den vara påträngande,  ja rent av jobbig att ha för nära sig. Det är ingen röst som medvetet stannar i bakgrunden och nöjer sig med det. Den kommer från en mogen kvinna som befinner sig mitt i livet och är djupt förankrad i den amerikanska rootsmusikhistorien.

De samlade ingredienserna av folkmusik, country, gospel och titeln, Sing The Delta, är en ovanligt passande varudeklaration för detta album som är det första på många år med Iris DeMent.

I elva egna sånger som kan betecknas som nutida hymner till livet inramas hennes röst i första hand av det egna pianospelet. Varje strof hon sjunger andas blod, svett, tårar och lite skit under naglarna.

Till god hjälp för att bygga upp och förstärka ljudbilden är en tassande orgel, en svepande steelguitar och ibland en försiktig blåssektion.

Då många av dagens så kallade stjärnartister satsar på yta och lever efter soullåtdevisen, -“Beauty Only Skin Deep” så känns det betryggande att Iris De Ment gör det hon gör, och gör det till en hjärtesak för oss alla som vill lyssna.
Ett av årets album, utan tvekan !

Bengt Berglind

Alberta Cross ”Songs Of Patience” (Ark/Border)

Jag och brittiska bandet Alberta Cross har en historia sedan tidigare. I mitten av 00-talet hade jag en lång period när jag lyssnade mycket, väldigt mycket på americana och alt.country. Jag köpte på mig en hel del väldigt billigt över tradera. I en av högarna med plattor fyndade via tradera fanns Alberta Cross första mini-album. Den plattan, the thief and the heartbreaker, kom 2007 och det kan inte ha varit långt efter det jag fick tag i den. Den var grymt bra, vill jag minnas. Men efter det har jag på något sätt glömt bort det fina bandet från London. När jag nu för inte allt för längesen fick en lista med nyinkomna plattor till nyaskivor såg jag deras nya och andra riktiga fullängdare. Kände jag mig tvungen att göra ett besök hos en gammal älskling och deras fina värld av fina, lättsamma och luft- och lustfyllda ljud.

Den nya ”Songs of Patience” är ett välgjort album som andas av just de tidigare ordens beskrivning. Det är underbar och ganska underfundig rockmusik med influenser av americana och alternative country och i viss mån en del popmusik. Det här bandet andas något som skulle omedelbart skulle hyllas i engelskmusikpress, men kan personligen inte komma ihåg att jag någonsin sett att de blivit hyllade där på något sätt. Men om de inte blivit det känns det bara som en tidsfråga innan det sker. För den här skivan är bra, riktigt bra. En ren stillsam njutning att umgås med.

Och för att åkerknyta till det som tidigare nämnts på nyaskivor.se, hur ska man någonsin kunna förbi objektiv när man recenserar och skriver om musik? För det mesta ni läser i en recension är ju de känslor som musiken väcker i öronen, kroppen och själen på den som lyssnar och skriver. När musik väldigt enkelt rör om i känslorna så hur skulle vi kunna vara objektiva? Skulle vi vara helt objektiva varje gång skulle alla skivor få samma medelbetyg. För varje skiva är som den är varken mer eller mindre. Sen kan personen som ska recensera den tycka att det är bättre eller sämre än mittbetyget och det beror ju helt på vilka känslor den väcker. Och mot känslor är det svårt att vara objektiv. Eller hur?

Har du orkat läsa så här långt förstår du säkert åt vilket håll det bråkar. Ja du har naturligtvist helt rätt. Det blir ett betyg som är långt från mittbetyget. Det är ju som början avslöjar något av en kärleksförklaring till en gammal kärlek. Det här en riktigt fin skiva, tröttna kan man säkert göra på den. Men just nu förstår jag inte riktigt hur.

Lars Svantesson

Tift Merritt ”Traveling Alone” (Yep Roc/Border)

Emmylou Harris sitter fortfarande ohotat på tronen. Men är det någon som kan hota Emmylou och kalla sig kronprinsessa så går mitt tips till Tift Merritt. Hon har sedan debuten Bramble Rose och efterföljande Tambourine  konsekvent arbetat på att förfina sitt låtskriveri .

Några album och år senare är vi framme vid nysläppta Traveling Alone. Albumet är ett utmärkt exempel på att hårt arbete, tålamod och talang är en bra kombination. Tifts röst är under ständig utveckling, den är stark, klar och lyser klarast i balladerna Feeeling Of Beuaty och Marks.

I snabbare låtar som har en rockigare och souligare inramning som Still Not Home och Spring håller Tift Merrit  även där en hög nivå, mycket på grund av att hon inte är någon nybörjare och duvunge i musiksvängen.

I den lilla musikerkrets som omfamnar Tifts röst och musik på Traveling Alone finns gitarristfavoriten Marc Ribot, steelgitarristen Eric Heywood, multiinstrumentalisten Andrew Bird och John Convertino från Calexico.

Albumet är inspelad i stort sett live i studion med Decemberists producent Tucker Marine som ledsagare.
Denna inramning till Tift Merritts röst och låtskrivartalang borgar för mycket hög musikkvalité.

Bengt Berglind

The Coal Porters ”Find The One” (Prima/Border/Hemifrån)

     Release: 24 september

På en medföljande videosnutt  till detta moderna bluegrassalbum berättar Coal Porters ledargestalt Sid Griffin hur gruppens trummis för några år sedan tog en ovanligt lång paus. Bandet  fortsatte utan slagverk att utforska den del av rootsmusiken som kallas bluegrass. Det utmärkta albumet Durango landade 2010 och med färska Find The One är det det nu dags för nästa steg i att utforska det traditionella bluegrasslandet med nya idéer och fräscha vägval.

Sedan albumet Durango har gruppen bytt ut några medlemmar, men kärntrion Sid Griffin, violinisten Carla Fray och gitarristen Neil Robert Herd är fortfarande i bra form med täta sångstämmor och instrumenthantering av hög klass.

De har också skrivit stora delar av det utmärkta låtmaterialet som står med en fot i bluegrasshistorien och den andra mitt i nutiden. Bästa exemplet på detta här är Hush U Babe/Burnham Thorp med gästande Richard Thompson på gitarr.

På Durango valde de att göra en stillsam cover av Nisse Ungs Like A Hurricane. Nu har turen kommit till Bowies Heroes och Stones Paint It Black. Gruppen övertygar verkligen i dessa rockklassiker som de klär i sin egen skrud.

Imponerande, och ett stort fett plus att det svänger som attan om dessa korsfarare bland bluegrassrötterna.

Bengt Berglind

Joey+Rory ”His and Hers” (Sugar Hill/Hemifrån)

Musik kan kännas och fungera på tusende sätt. Ett av dem är att den kan vara vardagsnära, familjär och kanske lite grå i kanten. Men fungerar bra ändå.

Så fungerar det på albumet His And Hers när Tennesseebaserade äkta paret Joey och Rory Feek styrt kosan till Nashville. Med i studion finns en stor samling kompetenta countrymusiker med basisten Dennis Crouch och violinisten Stuart Duncan i spetsen som förgyller helheten med sitt musicerande.

Låtmaterialet är hälften egenkomponerat av Rory Feek och håller en bra hög nivå albumet igenom. Detta gäller också Joeys eminenta röst som fullkomligt blöder av skör och äkta countrykänsla, särskilt i balladerna. When I’m Gone av Sandy Emory Lawrence och Rorys Waitin’ For Somone är bra exempel på detta.

Sen ska poängteras att Rory sjunger utmärkt vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett fräscht countryalbum du bör kolla in. Men det är också ett album att bära med sig och umgås med i den musikaliska vardagen. Det är faktiskt inte så illa.

Bengt Berglind

O’Death ”Outside” (City Slang/Playground)

Det här är både intressant och väldigt bra. Vad får man om man mixar indie med americana och slänger in lite Tom Waitsiskt ”oväsen” och galenskap? Lyssnar man O’death’s senaste skiva Outside känns resultatet ganska självklart. En annan referens som känns aktuell är Jim White, som också gjort flera riktigt bra album inom den något mer experimentella delen av americana genren. Kontrollerat finstämt kaos som vävs samman till magiska små sånger. Varken mer eller mindre. Och som vävs samman till en fin helhet på ett album som kräver sina genomlyssningar och sin lyssnare.

O’death är för dig precis som mig som tycker Tom Waits är bra men känns alldeles för svår och komplicerad för att få grep på. O’death passar säkert utmärkt för dig som älskar Waits också.

Det här är bandets fjärde fullängdare, var av några av de tidigare har varit självutgivna. Bara det faktum tyder på att det här är högkvalitativt eftersom bolagen inte vågat satsa på det från början för det är smalt och svårgreppbart. Helt klart är att jag blir sugen på att höra bandets tidigare skivor, för så bra och inspirerande är Outside.

Slut dina ögon och lyssna så ser du med ganska stor säkerhet ett vidsträckt nordamerikanskt landskap utan städer och människor så långt ögat kan se. Det enda i bebyggelse du ser är antagligen en öde liten spökstad. Du känner en liten sval bris som blåser, upp lite torrt grus, över det i övriga varma sydliga landskapet. Gå sedan in på Wikipedia och läs om bandet och slås av förvåning när det visar sig att de är från Brooklyn, New York. Det kan man verkligen inte tro när man hör musiken. För musiken skriker landsbygd och känns inte alls stadsaktig.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Don Williams ”And So It Goes” (Welk/EMI)

Eric Clapton är en kollega som har ett gott öra till Don Williams låtskrivartalang och sätt att sjunga. Som vanligt när det gäller Don Williams är detta countrymusik utan vassa kanter eller häftiga temposkiftningar.

Tempot är laidback och smeker sig fram, välproducerat in i minsta detalj. Hans varma röst påminner om en varm tröja som kommer och omfamnar dig varken du vill eller inte. Melodikänslan finns där och sakta växer det som från början lät lite jämntjockt och trögt sig starkare och melodislingorna får karaktär.

And It Goes är första albumet sedan 2004 och får väl ses som en comebackplatta av denne sympatiske låtskivarveteran.

Med i studion finns välkända kollegor som Allison Krauss som duettpartner i I Just Come For The Music. Vince Gill och Keith Urban är andra som bidrar med sina röster och gitarrer.

Söker du skön och avslappnad countrymusik som trygghetsfaktor när natten omfamnar dig kommer detta album att falla dig på läppen.

Ett fullgott alternativ som jag fördrar dygnet runt är Mad Buffalos senaste Red And Blue.

Bengt Berglind