nyaskivor.se

Perfect View ”Hold Your Dreams” (Avenue Of Allies/Sound Pollution)

Ärligt talat, jag trodde nästan inte den här typen av musik var populär längre. Att det ens finns band som gör sådan här musik gör mig lite överraskad. Det är smörigt, 80-tal, mesiga gitarriff och synthljud hämtade från jag vet inte vart. Sångaren har en okej pipa men det hjälper inte när han är med i detta band. Bandet påminner lite grand om diverse 80-talsband som hade en aning progressiva element, och tyvärr så är det så att de bara tagit det dåliga från den progressiva genren och nästan förlöjligat det.

Jag försöker desperat komma på någonting bra att säga om det här bandet. Men det känns som att det absolut inte går. Det är ingen låt som är helt igenom bra, det finns något riff i någon låt som går att gilla, men helheten i de flesta låtar är under all kritik. Jag konstaterar helt enkelt att detta inte är något för mig, ½/5 blir betyget.

Martin Engström

Kings Of Leon ”Come around sundown” (RCA/Sony)

Come around sundown är Kings of Leons femte, och kanske bästa skiva tillsammans. Från första skivan Youth and Young Manhood har de utvecklats – som sig bör – väldigt mycket. Bröderna Caleb, Jared och Nathan Followill med sin kusin Matthew har blivit ett band i världsklass, vilket märktes redan på fjärde skivan Only by the Night, då deras stora genombrott skedde.

Skivan är fylld av lugn melodisk rock med influenser från allt mellan country och 50-tal. De olika influenserna gör varje låt till en upplevelse i sig, men ingen låt spårar ur utan det hörs att det är Kings of Leon som gör musiken. Jag tror inte det går att misslyckas med de förutsättningar bandet har. Raspet i rösten, små musikaliska knep och de öppna, ärliga texterna.

Det finns inte en enda låt på skivan som inte är värd att lyssna på. Alla låtar är riktigt bra både text, musik och sångmässigt. Det är en jämn skiva med mycket hög kvalitet. Jag identifierar inga hitar som Sex on Fire och Use Somebody, men det tror jag å andra sidan inte hade gjort skivan bättre. Den är så bra som den kan bli och jag skulle rekommendera mina vänner att köpa skivan. Mina favoriter på skivan är Mi Amigo och Beach Side.

Sophia Lönnergård

Blandade artister ’I Like It Better Here – Music From Home” (Hemifrån)

Ibland kan det vara skönt att slänga på en samlingsplatta med olika artister för att uppleva variationen i musiken.Men är det en tributplatta till en speciell artist kan man lätt få spel om någon hyllande artist faller ur ramen i sitt konstnärsskap . På denna samling kommer det inte att hända. I Like It Better är en samling sing- songwriters där majoriteten kommer från USA,. Två svenska sångare är också representerade. Samlingen  på  sjutton spår andas den sing och songwritertradition som växte fram under sjuttiotalet och där affischnamnen bland annat var James Taylor, Jackson Browne  och Cat Stevens. Många av de sångare som finns med på denna samlingsplatta har arbeta tillsammans med mer kända naman som Glen Frey, Neil Young och Jackson Browne.

På inledande This Is My Country som är en svidande kommentar  till USA:s inblandning i olika krig gästas Joel Rafael på scenen av Graham Nash och David Crosby.

Jeff Larsons vackra This Morning in Amsterdam gästas av Gerry Buckley från America  och Greg Coplands 27 Red House RD är några andra bra spår på denna samling. Men det som är kul med denna typ av samling är ju att det dyker upp nya namn med nya  okända röster. Detr är då man blir påminnd om hur viktig och stor musiken är, och vilken kraft den har, både hos den som skapar den och den som lyssnar.

I Like It Better  är en helt ok americansamling att ta med i bilen, telefonen eller i Ipoden. För det kan ju vara skönt att vara borta, om du kan ta med något du gillar Hemifrån.

Bengt Berglind

The Playtones ”Rock’n’roll Christmas party” (Lionheart/Universal)

Deras debut Rock ‘n’ roll dance party var det mest sålda i år. Nu kommer julalbumet “Rock ‘n’ roll Christmas party” som redan har passerat gränsen för guld. Jag vet inte men det blir lite pajasrock över det. Vet egentligen inte om det är på allvar eller om det är ett nytt Lars-Kristerz. Känns som modernisering av Toy Dolls. Leksakspunk var det då. Här blir det sandlåderockabilly med buggvänliga hits och för mycket tjo och tjim över det hela. Men om folk köper det så får man väl rätta in sig i ledet. Men jag förstår det inte.

Mattias Ransfeldt

Sanna/Shirley/Sonja ”Vår jul” (Lionheart/Universal)

Här är uppföljaren till 2008 års mest sålda svenska album Our Christmas. Då var det på engelska, nu på svenska. Girlpower med tre löjligt folkkära starka röster.

De blandar julklassiker med ett knippe nyskrivna julsånger. Den har sålt som smör i solsken och det är bara att acceptera att det är det här folk vill ha.

Mattias Ransfeldt

Helen Sjöholm sjunger Billy Joel ”Euforia” (Universal)

Det är prestige från början till slut. Helen sjunger Tomas Anderson Wijs svenska versioner av Billy Joels prettolåtar. Men jag saknar inlevelse och känsla. Känns som det är ifrån mall 1A. Bara för att det görs på svenska så behöver det inte göras torrt och lamt.  Helen Sjöholms röst är ämnad för något bättre och större.

Euforia heter egentligen Summer Highland Falls
Ärlighet heter egentligen Honesty
Låt det va heter egentligen Don’t Ask Me Why
Flodens botten heter egentligen The River of Dreams
Barpianisten heter egentligen Piano Man
Varje sår söker ett sår heter egentligen And So It Goes
Kvinnan för dig heter egentligen She’s Always a Woman
New York, ja det blir samma sak det.
Ljudet av ett regn heter egentligen Falling of the Rain
Leila blir All for Leyna
Sångerna blir Lullabye, Goodnight My Angel

Mattias Ransfeldt

Hellsingland Underground “Madness And Grace” (Killed by records/Sound Pollution)

Att återvända från Stockholm och bosätta sig i hemstaden Ljusdal verkar vara ett vinnande koncept för Charlie Granberg som med sina andra skiva driver Hellsingland Underground mot nya höjder. I dessa trakter finns tydligen den källåder som så effektivt flyttar USA:s söder till Sverige:s norr. Den självbetitlade debutskivan banade vägen och nu är förvandlingsfasen fullbordad.
 
De fundamentala country –och sydstatsgenerna ligger alltjämt som ett skyddande lapptäcke över de musikaliska vindlingarna. Hellsingland Underground skyfflar in spade efter spade med kol i det pustande ångloket, som vildsint stånkar sig fram längs det böljande landskapet. I “Forever Damned” känner man svetten rinna längs sin lekamen, men lyckligtvis är bara överkroppen täckt av  tillika jämna delar sot och synd. Dubbla gitarrer kyler ner kroppsvärmen vad det lider och förståndet intar sansade proportioner.
 
Charlie Granberg (sång / munspel) gör upp med sitt förflutna från de vidsträckta Hälsingeskogarna. Barndomens kamrater och före detta flickvänner får sig alla en släng av sleven, då sarkasmen bubblar längs textraderna. Karga barndomar, deformerade själar, grymheter, mänskligt oförstånd och gruvlig oförmåga. Allt samlat på ett bräde utsmyckat med musikaliska kringelkrokar längs den långa färden. Titlar som “Madness & Grace, “Vera” och “Church Bells Through The Valley” ger med all önskvärd tydlighet uttryck för detta.
 
I mitten på skivan smyger “Diabolic Greetings From The Woods” fram som en katt bland hermelinerna. Vi bevittnar ett instrumentalt epos kryddat med slingor av inhemsk folkmusikrock där själva grundplåten härstammar från början av det ljuva 70-talet (vilket är mycket uppskattat). Rytmsektionen lägger ut en tung suggestivt pulserande takt där de övriga instrumenten följsamt flikar in med alla tänkbara skiftningar. Mathias Stenson briljerar på sitt piano likt en nydanande Jan Johansson återuppstådd i modern tappning. Det var länge sedan ett så starkt instrumentalt spår såg dagens ljus.
 
Det är dags för Hellsingland Underground att erövra den stora världen utanför Hälsingland och Sverige. Att visa dom “over there” att Sverige inte är Schweiz, att inte isbjörnar strövar omkring i obygden och att det inte finns blondiner i vart enda gathörn. Sätt Hälsingland på sydstatskartan. Ta tillfället i akt och visa att det finns duktiga musiker med visioner och en strävan mot fullkomlighet även i vårt avlånga karga land. Res nu, innan den andra perfekta vinter är över oss. Mandom, mod och morske män – lämna era hemman – visa Uncle Sam vart skåpet skall stå. “Folks be aware and don’t you dare to miss it”.
 
Thomas Claesson

Lissie ”Catching a tiger” (Sony)

28-åriga Lissie fullängdsdebuterar här med ”Catching a tiger”, hon har tidigare släppt en EP som kom förra året. Hon levererar smart och egensinnig trevlig gitarrbaserad popmusik som står mer i skuld till gammal pop än till den nyare popen. Detta till trots känns Lissies musik både modern och intressant. Att Lissie själv skrivit alla 12 låtarna själv eller tillsammans med andra märks i att låtarna både känns ärliga och personliga.

Det är en jämnbra platta men det är några låtar som står ut lite mer än de övriga och det är singeln ”When I’m alone”, ”Bully”, ”Loosen the knot” och  skivans absoluta höjdpunkt är låten ”Cuckoo” som jag helt enkelt förälskat mig i.

“Catching a tiger” borde tilltala alla som gillar bra popmusik. Den här skivan kommer att lysa upp i höst- och vintermörkret och jag väntar mig en minst lika bra uppföljare.

 Lars Svantesson

Christina Aguilera ”Bionic” (RCA/Sony)

Som synes av rubriken ovan är inte det här en skiva för den (sex)känslige… Det är nästan så att undertecknad tycker att det blir för mycket sexsnack emellanåt, och då har jag ändå vuxit upp med texter signerade sexsugna herrar som Paul Stanley (Kiss) och David Coverdale (Whitesnake)…

Titelspåret Bionic är lite väl långsam för att vara inledningslåt men får ändå godkänt tack vare en medryckande refräng. Not Myself Tonight och Woohoo är bästa dansgolvslåtarna med skönt sväng.

Sistnämnda låt har skivans fräckaste text, för vad annat kan man säga om dessa textrader:

You know you really wanna (hey). Wanna taste my (woohoo). You know you wanna get a peak. Wanna see my (woohoo).
You know you wanna put your lips. Where my hips are (woohoo). Kiss all my (woohoo). All over my (woohoo).

ll the boys think it’s cake. When they taste my (woohoo). You don’t even need a plate. Just your face, ha (woohoo). Licky, licky, yum yum (woohoo).

Vill man dessutom höra sexiga stön står Desbudate i en klass för sig. Christina kan konsten att låta tänd om man säger så…
Större delen av skivans andra halva består av piano/jazz/soul-ballader, av vilka Lift Me Up (skriven av Linda Perry) sticker ut allra mest.

En av höjdpunkterna är avskalade och innerliga balladen All I Need, som handlar om det viktigaste som finns: familjen. Det är i låtar som den här som Christinas omfångsrika röst får chansen att briljera.

När man är på väg att somna till av allt pianoklinkande så avslutas skivan med en pigg danspop-trippel: I Hate Boys, My Girls och Vanity. Det är inget fel på dansgolvspotentialen i dessa och dom fungerar som en väckarklocka. Det känns lite konstigt att plötsligt ryckas upp från det tillbakalutade, men det blir ändå plus i kanten för att det är en kul idé.

Apropå ingenting vill jag varna för skivans sämsta låt: Elastic Love. Den låter som ett irriterande ljudtest…

Sammantaget får jag lite för mycket känsla av ”blandgodis” när jag lyssnar på Bionic. Det vill säga Christina vill visa allt hon är kapabel till, vilket resulterar i för många stilar på en gång. Men det går förstås inte att bortse ifrån att det är välproducerat och att hon har rösten i behåll. Dessutom är dom låtar som är bra riktigt bra.

Och har man som Christina sålt över 30 miljoner skivor (!) så har man väl egentligen ”frikort” till att göra precis vad som helst på skiva…

Magnus Bergström

Justin Rutledge ”The Early Widows” (ADA/Warner)

Skivan ”The Early Widows” hade legat ett bra tag i min hög innan jag vågade på mig en första avlyssning. Anledningen till att den blivit liggande så pass länge var att omslaget inte direkt tilltalade mig. När jag väl hör Justin Rutledge upptäcker jag mitt enorma misstag att bedöma skivan på dess omslag. Kanadensaren Rutledge levererar en perfekt americana som närmast skulle kunna jämföras med en mix av Ryan Adams första soloskiva ”Heartbreaker” och Adams countryrockband Whiskeytown.

Bäst görs sig skivan i lurarna när man är ute och reser långa sträckor, den var helt fantastisk på ett tåg genom ett kallt, kargt och regnigt svenskt höstlandskap precis när det börjat mörkna. Men skivan är frukantsvärt vacker även i ett vardagsrum. Skivans tio låtar är alla intressanta och självklart lysande på egen hand. De flesta av låtarna klockar in på cirka 5 minuter eller längre vilket gör att skivans skönhet stannar kvar hos dig ännu längre. Jag gillar detta väldigt skarpt – helt klart en av årets allra bästa skivor och den bästa americana-skivan så här långt.

För någon vecka sen (precis efter jag första gången lyssnade på denna skivan) sprang jag på en av Rutledge tidigare plattor i en begagnataffär, helt självklart köp ansåg jag. Nu har den dock legat i högen och inte lockat till lyssning eftersom omslaget inte riktigt tilltalar till mig. Jag kanske borde sluta ”judge the book by its cover”…

Lars Svantesson