Små lätta moln
- Michael Bormann ”Different” (AOR Heaven/Sound Pollution)
Michael Bormann är en tysk sångare som har ett förflutet i Jaded Heart. Historien kanske borde nog ha stannat där . Melodisk rock är normalt ett ämne som är värt att ägna tid åt. Jag har genom årtionden åtnjutit det mesta i dess väg. Bormann sjunger dock på ett tillgjort, tafatt sätt som gör att man blir bragd ur fattningen. Det är så mjukt och mjäkigt att hälften kunde vara nog.
Öppningsspåret ’Life Is Miracle’ känns som om en uppercut som träffar rätt i solarplexus. När man vaknar upp hoppas man att det var en synvilla. Dom takterna vill man inte höra, var man än är i världen.
’To The Top’ är en rak höger som lämnar en blåtira på ena ögat. Man är tvungen att hänga på repet för att över huvud taget klara av den smällen. Låg pondus med näst intill ingen självkritik.
Jag ger ett riktat knockoutslag mot Bormanns panna och vrålar ut min förtvivlan. Var är känslan ? Var är själen ? Var är det tyska undret ?
’Who Really Wants To Get Older’ är så erbarmlig att coachen äntligen kastar in handduken. Tack för att man får gå mot ringhörnan och längta någon annanstans.
’My Favorite Time’ gör att stolen slutligen dras fram och allting gudskelov är över. Lågvattenmärket är satt och handskarna knyts upp. De tomma luftslagen är ett minne blott, men har man otur så kanske man får se en repris på storbildsskärmen.
Om detta är A.O.R-himlen, så vill jag inte vara där utan hellre brinna i helvetet.
För att rensa luften griper jag efter den ultimata räddningen. Mitt värdefulla så kärt bibehållna exemplar av Captain Beefheart’s ’Troat Mask Replica’, som med lätta fingrar vördsamt läggs på skivtallriken och vips är den frid tillbaka som är så viktig för balansen i kropp och själ.
’No Way Out’ och sedermera på modersmålet ’Was Mir Fehlt”, blir avskedssången där Michael tar farväl för denna gången. Skönt att slutet kom när man ändå var på väg hem trött och besviken. Det enda som snurrar i tankarna är följdfrågorna som kommer likt ett brev på posten – Wie gehts ? Scheisse ? och naturligtvis Alles verloren !?
I slutpläderingen är det enda korrekta att citera den store tyske författaren Goethe från dennes ’Weimar den unge Werthers lidande’ – ”Ingenting är så förskräckligt och förödande som en handlingskraftig okunnighet”.
Thomas Claesson
