nyaskivor.se

Johnny Cash ”American Recordings VI: Ain’t No Grave” (Lost Highway/Universal)

Johnny Cash (1932-2003) samarbete, under den sista kreativa fasen av sitt liv, med producenten Rick Rubin på de s.k. American Recordings-inspelningarna mellan 1994-2003 har kommit att utkristallisera sig till något av de märkligaste och mäktigaste projekten i den musikaliska populärkulturens historia. Cash monumentala återkomst i slutet av sin levnad saknar på många sätt motstycke.

På en serie skivor numrerade från I-VI sjunger Cash, på ett ofta lågmält och sparsmakat sätt, egna sånger och framförallt tolkningar av på andra artister, bl.a. en del otippade nutida val – där Cash makalösa version av Nine Inch Nails låt ”Hurt” blivit mest känd. Det övergripande resultatet har utmynnat i en samling unika album som många idag räknar till bland det bästa Cash gjort och där han med tyngden av sin samlade livsvisdom och sitt närmande mot livets slut, sjunger med en anmärkningsvärd och närmast översinnligt själful laddning som om vore han en inkarnation av någon av de mest ikoniska av profeter hämtade ur Bibelns mytologi.

Efter förra postumt utgivna albumet American Recordings V: A Hundred Highways (2006) kommer nu efterföljaren American Recordings VI: Ain’t No Grave, som sägs vara det sista albumet i serien och innehåller framförallt låtar som Cash spelade in veckorna innan sin bortgång. På skivan består merparten, som tidigare, av tolkningar av andras material här bl.a. Kris Kristofferssons ”For the Good Times”och Sheryl Crows ”Redemption Day”. Det återfinns också, liksom som på föregående plattor, flera sånger ur traditionell amerikansk kristen kanon, exempelvis titellåten. Albumet påminner i stora delar i ton och stil om förra A Hundred Highways, och inte minst tematiken på den valda titellåten bär vittnesbörd om att Cash här faktiskt rent bokstavligen ”sjunger på sista versen”. Detta är mycket andäktigt och gripande att höra. Trösterikt nog vilar det ändå något ljust och hoppfullt över avskedet och slutbudskapet.

Och visst är det en sanning Johnny Cash uttrycker när han på titellåten proklamerar: ”Ain’t no grave can hold my body down.”

The Man In Black lever fortfarande i allra högsta grad.

Henric Ahlgren

Dream Evil ”In The Night” (Century Media/EMI)

Som vanligt när Dream Evil är i farten så handlar det om melodiös metal enligt skolboken och alltså inget nytt under solen. Men det är förstås inget som bandets fans hakar upp sig på, för de förväntar sig alltid nostalgiljudande metal i välproducerad förpackning (signerad Studio Fredman) och får det – gång på gång.

Det ska dock sägas att avslutningslåten på In The Night faktiskt är liiite originell (se nedan). Redan tidigt avfyras två av skivans bästa låtar: In The Night och Bang Your Head, som båda har typiska Dream Evil-texter om hur underbart det är med metal. Det är nog bara Dream Evil och Manowar som klarar av att skriva sådana texter och komma undan med hedern i behåll.

Skivans två utropstecken är:
1. Avslutande The Unchosen One med rentav smått progressiva/symfoniska inslag. Se där; en låt som bryter det traditionella mönstret (men den har släktskap med The Chosen Ones och Chosen Twice). Mer av den varan på nästa skiva, tack!
2. Vackra power metal-balladen The Ballad (kul titel) med för bandet typiska textrader som ”we believe in drinking booze and act like swines”.

På minuskontot? Jo, låtar som inte imponerar lika mycket är ganska intetsägande Immortal och Frostbite.

Individuellt kan noteras att sångaren Niklas Isfeldt har den perfekta rösten för ändamålet, i stil med Ralf Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray). Lyssna bara på sista refrängen i Electric, med sångslingor av bästa kvalitet. Örongodis!

För den som hakar upp sig på att bandet ibland kan vara svårt att ta på allvar är inte In The Night att rekommendera. Men för oss andra, som helt enkelt tycker om bra metal, är det bara att lyssna och ryckas med av bandets livsbejakande texter.

Magnus Bergström

Sophie Zelmani ”I’m the Rain” (Epic/Sony)

Trots sin lågmälda och mjuka framtoning både musikaliskt och som person är Sophie Zelmani, i mitt tycke, en av våra mest distinkta och kraftfullaste artister. För mig låter Zelmani lite som jag inbillar mig att en kvinnlig ängel skulle låta om hon fick för sig att anta jordisk form, bli singer-songwriter och spela in skivor. Ja, det vilar något tidlöst över Zelmani som gör att jag tror att hon kommer att leva kvar länge och slutligen får ta plats i samma pantheon som t.ex. vår älskade Monica Zetterlund. För så bra är Zelmani.

Förra albumet The Ocean And Me (2008) var en underbar skiva och ett balsam för själen att lyssna på. Nya skivan I’m the Rain låter ungefär som titeln annonserar: som ett ljuvt och stilla regn – förslagsvis ett vårregn. Kan behövas efter denna vinter.

Henric Ahlgren

Dark Tranquillity ”We Are The Void” (Century Media/EMI)

Det är när man hör skivor som den här som man är stolt över att vara född i Sverige.
I hela 21 år har Dark Tranquillity och deras melodiösa death metal haft en stor och viktig del i det så kallade Göteborgssoundet. Bandet har nått stora framgångar men rent allmänt anses ändå att dom borde vara ännu populärare (se In Flames).

På nya given We Are The Void är dom elektroniska ljuden påtagliga, men samtidigt bjuds på flera låtar som är både snabbare och hårdare än vad som varit fallet dom senaste åren. Motsägelsefullt? Javisst, men likväl lyckas bandet styra skutan i hamn på ett bra sätt.

Rivstarten med ösiga Shadow In Our Blood är en av skivans bästa stunder. Men min absoluta favoritlåt är In My Absence, ja det är rentav en av alla tiders bästa Dark Tranquillity-låtar. Suverän låt med suveränt gitarrspel av Niklas Sundin och Martin Henriksson. At The Point Of Ignition maler på i effektiv stil och lämnar lyssnarens öron mörbultade. Aggressiva I Am The Void med sångaren Mikael Stanne i högform är imponerande. Avslutar skivan på bästa sätt gör smått episka gothdoftande Iridium.

Individuellt måste självklart Mikael Stanne nämnas; hans röst är utan tvekan en av dom absolut bästa i hela death metal-genren. Han levererar alltid.

Att det trots ovanstående beröm inte blir toppbetyg beror på att några av låtarna är skrivna enligt typisk ”DT-mall” och därmed inte tillför så mycket.

Och trots ett nytt, bra skivsläpp så är det live som bandet verkligen kommer till sin rätt, vilket livedokumentationen Where Death Is Most Alive är ett lysande exempel på.

Så vad väntar du på…? Köp genast We Are The Void OCH biljett till passande konsert/festival med Dark Tranquillity.

Magnus Bergström

Tomas Andersson Wij ”Spår” (Ebeneser recordings/Bonnier Amigo)

Det är plockande gitarrer och helt vanliga Tomas Andersson Wij-texter. Ska jag välja mellan David Urwitz och denne herre så väljer jag herr Urwitz.

Bästa spåret är ”Svenska zombies”. Jag kan tänka mig att Kent skulle kunna låta så om de körde lite mer avskalat, men det är ju inte min favoritgrupp direkt, så det är inget bra betyg att bli jämförd med just Kent. Inte i min bok.

Det är skönt och avskalat och producenten Tobias Fröberg har gjort ett bra jobb. Tomas har också gjort ett bra jobb med låtarna, men bra räcker inte här. Det blir lätt tråkigt och ointressant efter några lyssningar. Att han i ”Spår” sjunger om Lesjöfors är väl en behållning i sig.

Mattias Ransfeldt

Jay Sean ”All or nothing” (Universal)

Kamaljeet Singh Jooti med artistnamnet Jay Sean från Hounslow utanför London tänjer inga gränser musikaliskt med sitt tredje album All or nothing. Däremot är det det första att släppas på den amerikanska marknaden, pushat av heta etiketten Cash money records.

Sett till musiken, är det oförändrat samma r´n´b-pop som på de två tidigare plattorna: profillöst, ospännande och lätt att glömma. Direkt dåligt är det inte, ändå. Här finns catchy tralldängor enligt hitfabrikens formulär 1 a och Jay Seans väna, ljusa sockerstämband triggar säkerligen igång ett otal kärleksträngtande tonårsflickhjärtan.

Som gäster märks exempelvis Lil Wayne och Sean Paul.

Mats Johansson

Jörgen Kjellgren ”Noir Syndrom” (Cosmos Recordings/Bonnier Amigo)

Ur askan av Oh Laura reser sig Jörgen Kjellgren. Hans soloalbum har rent utav fantastiska texter och de går i moll. Kjellgren är en ny favorit bland artister som sjunger på svenska. Nu är han bland mina topp fem. David Urwitz och Christer Lindén är också viktiga namn att nämna på min lista. Skivan växer hela tiden, den har sorg, utanförskap, Frankie Lane och Edie Brickell. Det räcker gott och väl för mig.

Kjellgrens solodebut är rena rama berättarstugan. I love it!

Mattias Ransfeldt

Joel Rafael ”Songs of Woody Guthrie Vol 1 & 2” (Inside Recordings/ADA Nordic/Warner)

Vad har Billy Bragg, Wilco och Joel Rafael gemensamt? De har alla fått förtroendet av Nora Guthrie (Woodys dotter) att skriva musik till några av all den Woody Guthrie-lyrik som aldrig fick musik av Woody själv. Wilco och Billy Bragg gjorde det tillsammans med bravur på två skivor (”Mermaid Avenue” och ”Mermaid Avenue vol.2”) som släpptes 1998 och 2000. Dessa två album innehöll bara låtar som inte tidigare varit utgivna. Joel Rafael däremot har på sina två album med Woody Guthrie-tolkningar blandat gamla klassiker med mindre kända gamla låtar och helt nya tidigare outgivna låtar.

Den första skivan ”Woodeye” kom 2003 och uppföljaren ”Woodyboye” släpptes 2005. Nu är dessa två samlade på i en snygg digipackbox med titeln ”The Songs Of Woody Guthrie Vol. 1 & 2”. Musikaliskt ger Joel Rafael och hans band Woodys låtar stor rättvisa och gör dem större och fylligare än vad de var i original genom att använda sig av fler instrument än bara gitarr och sång. Genom valet av låtar på skivorna visar Joel på Woody Guthries storhet och enorma bredd. Här finns låtar om bland annat kärlek, politik, religion och medmänsklighet. Den enda av alla Woodys sidor som Joel inte har med är Guthries något barnsligare sida med låtar för den yngre publiken.

Den första skivan är bra och den andra är ännu bättre. Den första är främst inriktad på Woodys största låtar medan den senare är mer inriktad på tidigare okända låtar (även om båda volymerna innehåller lite av allt). Detta är en kanondubbel som alla americanaälskare bara måste ha i sin skivsamling.

Lars Svantesson

All time low ”MTV unplugged” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Hade ingen aning om att MTV fortfarande höll igång sin unplugged-serie. Trodde dom bara visade dokusåpor och reklam för diverse mobiltillbehör nuförtiden. I vilket fall som helst så består All Time Low’s senaste begivenhet av just en MTV unplugged-spelning. För de som inte har en aning om vilka All Time Low är, eller vilken typ av musik de lirar så är det ett gäng amerikanska grabbar som spelar väldigt amerikansk musik. Det är college punk/pop/rock som gäller i samma skola som Simple Plan.

Hur funkar det utan massor med distade gitarrer då? Jodå det funkar helt okej, men det märks stundtals att de inte riktigt är vana att spela så ”naket”. En del små fel letar sig in här och där, och sången samt stämsången lämnar bitvis en del att önska. Enligt mig är A T L’s stora styrka låtarna. Det är hittigt värre och dom har ordentligt klistriga refränger. Trodde nog inte att jag skulle lyssna särskilt många gånger på den här skivan men den har faktiskt snurrat åtskilliga gånger i min spelare.

Som en liten bonus får man även med konserten på DVD och det kanske kan va en nåt för dom inbitna fansen.

Hade jag fått önska nåt hade det varit att man skulle bjudit på lite fler låtar än de 6 som finns på skivan. Sen tycker jag mycket mer kraft kunde lagts på att få till roligare akustiska arrangemang. Kanske tagit in stråkar på någon låt eller lite piano. Som det är nu så har de helt enkelt bara slagit av stärkarna och gett en tamburin till trummisen.

Anders Larsson