nyaskivor.se

Bon Jovi ”Greatest Hits – The Ultimate Collection” (Island/Universal)

31 låtar. Ja, dom som köper den här nya Bon Jovi-samlingsskivan får sannerligen valuta för pengarna. Innehållet? Ja, det är förstås hitlisterockmusik för massorna. Bon Jovi behöver knappast någon presentation, namnet talar för sig själv.

Och skivan lever upp till sin titel, det är svårt att komma på någon låt som saknas. Det skulle i så fall vara fina balladen Never Say Goodbye, men det finns i och för sig ballader på skivan så att det räcker till ändå. Då saknar jag egentligen I’d Die For You mer, för det är en underskattad finfin hårdrocksgoding.

Greatest Hits – The Ultimate Collection är i mångt och mycket en bra party- och/eller mys-med-kärestan-skiva, inget snack om saken. Men för rakt igenom njutbar lyssning rekommenderas istället fantastiska New Jersey, som här representeras av kanonfemlingen Bad Medicine, Born To Be My Baby, Lay Your Hands On Me, Blood On Blood och I’ll Be There For You.

Av låtarna från 00-talet så är det rejält sväng i avslutande This Is Our House. Have A Nice Day (radio)rockar också på helt ok. Men i övrigt är – tyvärr – det nyare materialet slätstruket så att det räcker till…
Men utmärkelsen ”skivans tråkigaste låt” går dock till seg-som-sirap-balladen Always, zzzzzzzzzz…
En del låtar på skivan är värda en klockren 5:a i betyg, medan andra är värda 1,5-3 så därför blir inte betyget högre än 3,5 (med plus i kanten).

Magnus Bergström

Shelby Lynne ”Merry Christmas” (Everso/Playground)

Om du nu ska ska fixa nya julskivor till den kommande helgen så är det det här ett par lysande alternativ. Shelby Lynns Merry Christmas och Kimmie Rodhes Miracles On Christmas Day. Om den senare kan du läsa i en egen recension på Nya Skivor. Shelbys julalbum är kemiskt fritt från en massa jul-lull-lull, körer av allehanda slag och storslagna arrangemang av klåfingriga-nu-ska-vi-ha-jul-igen-producenten.

Här finner du istället hela raden av kända jullåtar som Winter Wonderland, Holy night, Rudolf och Silent Night i avskalade americanaversioner, både stämningsfulla och svängiga så granen barrar av bara farten.

Att höra till exempel Holy Night (Helga Natt) i Shelbys version är gnistrande vackert i vintermörkret. Hinner du inte köpa eller ladda ner denna platta i år, så sätt upp den på nästa års önskelista så har du den ultimata julmusiken fixad redan nu. Detta är ett råd från tomten som vet.

Bengt Berglind

Winterbloom ”Traditions rearranged” (Winterbloom/Hemifrån)

Så här i juletider matas man med de traditionella obligatoriska julsångerna som man har hört till leda. Då blir man desto gladare när man får höra ”något nytt” eller gammalt på ett annorlunda sätt.

Winterbloom är ett kollektiv bestående av: Antje Duvekot, Anne Heaton, Meg Hutchinson och Natalia Zukerman som var för sig är framgångsrika singer-songwriters. Damerna har alla fyra mycket intressanta och välklingande röster som varieras på skivan i och med att dom är leadsinger varsin gång.

Detta är en julskiva jag rekommenderar varmt. Den kommer definitivt att spelas hemma alla fall.

Börje Holmén

MGMT ”Congratualations” (Columbia/Sony)

Amerikanska MGMT bildades 2002, kallades då The Management, och var ursprungligen mer utpräglat elektroniskt experimentella för att därefter ännu mer dra åt det renodlade pophållet med anstrykningar av psykedelia och har jämförts med Flaming Lips. Förra plattan Oracular Spectacular debuterade på plats 12 på engelska listan och utnämndes av tidningen Rolling Stone till det senaste årtiondets 18:e bästa album i världen.
Poppsykedeliska 60-talsreferenser som The Zombies och deras mästerverk Odyssey & Oracle dyker upp i huvudet när jag lyssnar på MGMT:s nya album Congratulations. Lite här och där tycker man också att The Small Faces tränger fram som ett stilfullt eko från svunnen tid. MGMT har som sagt ett fantastiskt fint esoteriskt och luftigt tidlöst sound som alltså påminner om det bästa av 60-talets populärmusikaliska utforskningar.

Ja, musiken låter som en flyktig solig sommardag där bitterljuv melankoli och möjligtvis något annat mer hotfullare finns tydligt på lut bakom hörnet, men allt ändå bara känns härligt, ledigt, bekymmerslöst och man ligger och stirrar upp på de fåtalet små lätta stackmoln som svävar förbi på den klarblå himlen. Congratulations har potential att bli en s.k. minor classic, rätt och slätt.

 Henric Ahlgren

Norah Jones ”The Fall” (Blue Note/EMI)

I mitt jobb som föreläsare stöter jag ofta på människor som står inför olika förändringar i sina liv. Jag vet inte hur det är med dig men de flesta av oss är nog lite avogt inställda till de där faserna där vi måste lämna våra gamla kära hjulspår. Hur jobbigt och hemskt det än kan vara så är det många, många, människor som senare berättat att det var det bästa som hänt i deras liv. Hm, hur blev det så, undrar jag då? Well, svaret på den frågan får vi ta i något annat forum, någon annan gång.

Att Norah Jones har genomgått en stor förändring i sitt liv, är rätt klart. Jag har varken fakta eller intresse av bakomliggande orsaker, utan riktar all min nyfikna energi på hennes senaste skiva; ”The Fall”. En skiva som en del har kallat ”rockigare”, men i min värld blir en skiva inte rockigare för att det är ett mer drivande (om än soft) trumkomp, mer elgitarrer eller lite ”slapback-delay” på sången. Nåväl, oavsett vilken åsikt du och jag har av den tolkningen, så är min uppfattning att det här är bra. Det är riktigt bra.

På något vis har hon gjort en skiva som har betydligt starkare variationer mellan låtarna än tidigare. Skivan känns hela tiden fräsch och spännande.

Så antingen du vill krypa upp i soffan och mysa med en kopp te under julfällen eller fördjupa dig om hennes syn på denna fas i sitt liv är detta en klockren skiva för dig.

Ett säkert kort i julhandeln är inte alltid samma sak som kvalité, men här har du en chans att ge bort en riktigt bra platta och samtidigt göra tomten en tjänst.

Hasse Carlsson

PS Tomten hälsar att det är okej att du köper den till dig själv med DS

Snow Patrol ”Up To Now” (Polydor/Universal)

Snow Patrol är ett band som faktiskt funnits längre än man kanske tror. Ända sedan mitten av 90-talet har de nordbrittiska/irländska pojkarna skapat musik, men det var först 2003 med albumet Final Straw som de slog igenom för en större publik och sedan dess så har det bara fortsatt uppåt. Eyes Open som kom 2006 blev en enorm succé och fick bra draghjälp av låten ”Chasing Cars” som blev en lite otippad hit efter att den används i en snyftscen i sjukhusdramat ”Grey’s Anatomy”.

När Snow Patrols karriär då ska sammanfattas så är det inte konstigt att många av låtarna går i samma stil; tyvärr blir det lite tråkigt när flertalet av låtarna använder sig av liknande uppbyggnad. Malande trummor, piano och gitarrer i allt stigande styrka som mynnar ut i ett crescendo och sen är låten slut. Det är synd att Snow Patrol har ramlat in i en sådan fälla. Därför är deras briljanta version av Beyoncés hit ”Crazy In Love” mycket välkommen som ett överraskande steg från Modell 1A.

Det blir i längden lite tröttsamt att lyssna på Up To Now, det uppstår lätt en något monoton känsla om hela albumet lyssnas igenom på en och samma gång. Musiken är i grunden bra och sångaren Gary Lightbody (ja, han heter så…) har både bra textmaterial och sångröst. Låt för låt så är samlingen alldeles utsökt att avnjuta, men när man slänger ihop allt på en och samma gång på ett dubbelalbum så blir det lite för mycket.

Sebastian Ferm

John Mayer ”Battle studies” (Columbia/Sony)

För vänner av lagom tillrättalagd, finslipad, välproducerad radiopop är John Mayers ”Battle Studies” en guldgruva. Ibland kan denna variant av musik bara flyta förbi som bakgrundsmusik i klädaffären eller hemma. Men tar du dig tid; och det tycker jag du ska göra med denna platta och riktigt lyssna in den, så kommer du att upptäcka att det är de små, små detaljerna som gör Battle Studies till ett gediget pophantverk. Tillsammans med garvade studiomusiker som basisten Pino Palladino, Ian McLagan på keyboards, gitarristerna Waddy Wachtel och Robbie Mc Intosh så mejslar John Mayer och producenten/trummisen Steve Jordan fram ett sound som växer efter hand.

Förra studioplattan Continuum var fylld av mycket bra låtar med ett stänk blue eyed soulkänsla. De tre inledande spåren Heartbreak Warfare, All we ever do is say goodbye och Half of my heart på Battle Studies förmedlar detsamma. Hitvarning utfärdas i första hand när det gäller den sistnämnda låten. Taylor Swift gästsjunger två rader och tillför ingenting i mina öron. I Whosays låter John Mayer stundtals som en ung Paul Simon med plockande akustiskgitarrer och tramporgel signerad  Ian McLagan. Blue eyed soulkänslan fungerar fint i  Perfectly Lonely som gungar fram i mediumtempo med John Mayers egna claptonlight instick på guran.

Bluespuritaner kanske sätter tolvtakter i halsen och hoppar över plattans uppdaterade version av Robert Johnsons bluesklassiker. Men det är ingen fara på taket för de avslutande spåren på Battle Studies är patenterade små poppärlor som kommer att följa dig i radion, på Spotify eller i din favoritgalleria under vintern och kommande vår.

Bengt Berglind

Inner Circle ”State of the world” (Warner)

Nej, några bad boys of reggae är inte Inner Circle. Snarare beskedliga, på gränsen till slätstrukna, mammas pojkar. Lättviktsreggaen de åstadkommer är flyktig som en het sommardag på beachen. Skillnaden mellan Inner Circles musik och sommardagen är väl att man hellre minns den senare.

I rättvisans namn har de ju ändå gett oss ett och annat bestående örhänge. Exempelvis nämnda Bad Boys, men även Sweat. Båda från 80-talet.

Nysläppta State of da World lär säkerligen även den lämna några spår efter sig på topplistor och samlingsalbum. Det är ingen direkt dålig platta, men ack så profillös, andefattig och stillastående. Trots draghjälp från bl a Damian Marley, Reid, Rock-A-Trench och heta rapparen Flo Rida.

Mats Johansson

Jay Farrar & Ben Gibbard ”One Fast Move or I´m gone (Kerouac’s Big Sur)” (Atlantic/Warner)

One Fast Move or I´m gone: Kerouac’s Big Sur är en skiva av Jay Farrar (Son Volt) och Ben Gibbard (Death Cab for Cutie) och texterna är baserade på prosa från Jack Kerouacs roman Big Sur (1962). Skivan är resultatet av ett samarbete mellan Gibbard och Farrar med syfte att skriva musiken till den av Curt Worden regisserade dokumentärfilmen med samma namn som plattan.

Det här är modern americana när den är som bäst. Farrar och Gibbard har skapat en magnifikt intim skiva med en luftighet och en lågmäld intensitet som är en värdig tribut till Kerouac.

Henric Ahlgren

Ghost Brigade ”Isolation Songs” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Allright! Finsk ”emo-ish” metal utan någon mer ingående presentation av genren.

Skivan Isolation Songs innehåller tio stycken spår, och samtliga dessa är väldigt avskalade. Första låten t ex, innehåller bara tre olika partier.

Bandet blandar känslosam ren sång med hårda partier med mid-range growl. En blandning som fungerar för många band som kommer från Göteborgsområdet. Ghost Brigade lyckas blanda detta bra, oftast, men ibland känns det bara fel. Låtarna i övrigt är ganska lugna överlag; väldigt bra producerade, sjysst ljudbild och lagom längd. Några undantag finns, som det första spåret, som är lite mer än bara ”okej”, men ändå blir det ingen fullträff på något sätt.

Ghost Brigade, för att sammanfatta soundet lite lätt, låter som en blandning av Katatonia och övrig lättare dödsmetall, fast inte lika bra.

Overall: Ghost Brigade är OK, inte så mycket mer. Skivan blir ganska tråkig efter en halv genomlyssning. Dock är det väl genomfört. Gillar ni sådan här typ av musik, så visst – Go for it. Jag själv skulle inte trycka in den i min skivsamling.

Peter Henningsson