Posts Tagged ‘v.5’

Rätta essensen

Bullet Highway pirates (Black Lodge/Sound Pollution)
Bullet ”Highway pirates” (Black Lodge/Sound Pollution)

betyg 4                    I butik: 4 februari

Bullet ogillas, till och med sågas av somliga. Än sägs de planka Accept, än AC/DC. Visserligen har sångare Hofer en bitigt rivig pipa i Udo-klass och visst svänger det ordentligt om musiken, men AC/DC??!

Nej, det Bullet förvaltar och gör så friskt vågat och inte sällan med alldeles förbluffande fantastiskt resultat, är arvet efter NWOBHM.
Bite the Bullett som kom häromåret var en smått fenomenal skapelse som snabbt och rättmätigt fann en hel del lyssnare. Inför släppet av uppföljaren Highway Pirates har de småländska vildbasarna somt och samt att leva upp till.

Och det börjar onekligen bra. Öppningen, titelspåret Highway Pirates, är en pärla med ett lika enkelt som genialt riff och en kort, slagkraftig refräng. Tempot i den upprätthålls inte riktigt i följande mer bluesiga Back on the road, men den är jämbördig i intensitet. Tredjespåret är en mix av de två föregående spårens goda kvalitéer och jag undrar var detta ska bära hän. Blood run hot kommer sen och jag kan sluta undra: Bullett infriar förväntningarna med råge. Fortsättningen bekräftar fakta att vi i Sverige idag har ett band som med den äran förmår producera rock´n´roll i dess rätta essens. Det verkar enkelt, men vi får det bevisat gång efter annan hur svårt det kan vara att få till det. Bullet gör det inte svårt. Vi kan skatta oss lyckliga åt det.

Mats Johansson

Tags:

01

02 2011

Fångad mellan Dream Theater och Symphony X

Seventh Wonder Great Escape (Lion Music/Border)
Seventh Wonder ”Great Escape” (Lion Music/Border)

betyg 3

Svenska Seventh Wonder(SW) är ett proggband som spelar mäktiga låtar i stil med band som Dream Theater och Symphony X. SW har inte gjort något större intryck på sin omgivning, men samtidigt brukar det vara så i denna genre. Det krävs skickliga musiker och otrolig musikalisk talang för att ens kunna spela inom kategorin, något jag anser att Seventh Wonder klarar med bravur. Men hur är det med sången?

Ja, det stora problemet med band i denna kategori brukar vara att sången inte riktigt håller måttet och att det blir för mycket experiment av det hela. Jag anser att nya albumet ”The Great Escape” håller måttet, men man balanserar på en skör tråd oroväckande mycket! Det blir stundtals nästan lite melodifestival och smörvarning för sångare Karevik, som måste arbetas bort. Konstiga partier finns det gott om, varenda låt är en resa i sig.

Om man älskar Dream Theater bör man kolla upp svenska SW. Jag personligen tycker att kategorin är överflödig med undantag för Symphony X, som är perfektion inom området med otroliga teman och tyngd. Men det finns något här som gör att patrioten inom mig ler och bara måste slå ett slag för ett tekniskt väl utfört album.

Låtarna avtar på skivan ungefär som om inspirationen dog ut succesivt. De första fyra spåren i form av ”Wiseman”, ”Alley Cat”, ”The Angelmaker” och ”King of Whitewater” är riktigt bra, med undantag för att Alley Cat kräver några lyssningar samt att Angelmaker är riktigt långsam att dra igång.

Ett tema med SW är likt en tre timmars långfilm, man tar god tid på sig att komma till de bra bitarna.

Jag har dock svårt att verkligen njuta av skivan eftersom jag inte får någon form av kontext eller känsla för låtarna. ”The Great Escape” som ligger på mäktiga trettio minuter är ett spår som blir bortglömt i princip. Jämför med ”The Oddyssey” av Symphony X så är den faktiskt riktigt dålig.

I låten ”The Angelmaker” är det enda gången jag kan ta till mig texten och verkligen njuta av dramat som utspelar sig.

Jag tycker SW klarar sig väl i genren, men de har en bit kvar för att få till det lilla extra. Mera finputs och att göra skivan enklare är nog lösningen. Det är åtminstone vad jag kräver för högre betyg!

Ricky Löfqvist

Tags:

31

01 2011

Lämnar inget avtryck efter sig

http://www.myspace.com/theanimalfiveplease
The Animal Five Je ne sais quack (Så länge skutan kan gå)

betyg215

Skränig popig rock´n roll är vad det är. Men de lämnar inget avtryck efter sig. Inga fotspår i snön. Visst det svänger lite om det och det funkar med handklappsrock´n roll och det är okej men mer är det inte. Jag kommer liksom inte lyssna nåt mer på skivan efter det här och det är ju lite tråkigt, men det är lite profillöst helt sonika.

Mattias Ransfeldt

Tags:

07

02 2010

Underdogen som förtjänar mer cred än de får

Nordman Korsväg (Universal)
Nordman ”Korsväg” (Universal)

betyg4107

Det är medryckande rakt igenom. Att jag gjorde mig lustig på Lotta Engbergs bekostnad när hon släppte sin julskiva och sen hylla Nordman, hur går det ihop tänker du? Ja det gör det. I min bok går det ihop. Bra musik är bra musik. Sen vad det står på kepsen är inte lika viktigt för mig. Bra musik skall lyftas fram, hyllas och framhävas. Visst betyder nyckelharpemannen Mats  Wester mycket för Nordman. Det gör också frontfiguren Håkan Hemlin. Han drog sig tillbaka och kom tillbaka ännu starkare, och ännu raspigare. Respekt mannen! Respekt.

De slog igenom på 1990-talet, med ”Vandraren”, de har gjort Melodifestivalen, de har lagt av och kommit tillbaka. Antar att de har kommit för att stanna. Svensk musik behöver en underdog och det är Nordman. De har kört sin grej sedan starten och det beundrar jag. Folkmusik med inslag av pop, som svänger sjuhelvetes mycket. Duons sjätte album kan vara ett av de starkaste de gjort någonsin. Frågan är om de blir bättre än så här?! Fantastiska texter och ett grymt sväng. Behöver inte vara svårare än så. Nordman är underdogen som förtjänar mer cred än de får.

Mattias Ransfeldt

Tags:

06

02 2010

Kungligt ös

Royal Republic We Are the Royal (Bonnier Amigo)
Royal Republic ”We Are the Royal” (Bonnier Amigo)

betyg4107

Gruppnamnet Royal Republic är ett så kallat ”oxymoron”, det vill säga ett klassiskt och ofta effektivt stilgrepp, gärna använt i populärkultur, och där man sammanför två termer som står i motsatsförhållande till varandra. I det här fallet alltså två grundläggande samhällspolitiska begrepp med viss laddning.

Men musiken som Malmöbandet spelar på sin debutplatta We Are the Royal bär dock i grunden inte på några sådana intrikata inre spänningar som namnet eventuellt kan antyda. Det här är hederlig ösig högenergisk rock som kan föra tankarna en del till The Hives, men även har eget utstakade sköna vibrationer.

Låten ”All Because of You” har redan spelats i radion och de finns flera sånger till i ungefär samma kaliber att hämta, som t.ex. ”Tommy Gun” och ”I Must Be Out of My Mind”. Plattan är överhuvudtaget en härlig musikalisk vitamininjektion att få sig till livs i den allmänt sega vinterkoman som omgärdar oss i detta nu. Låtarna är föredömligt korta i gammal fin popestetisk tradition och klockar i de flesta fall in på under tre minuter.

We Are the Royal är en skiva som låter mycket lovande och det är bara att önska de republikanska kungligheterna lycka till med de fortsatta äventyren.

Henric Ahlgren

Tags:

05

02 2010

Förvånansvärd fräschör

LL Cool J All World 2 (Def Jam/Universal)
LL Cool J ”All World 2″ (Def Jam/Universal)

betyg396

All world 2 är förstås ”uppföljaren” till samlingen All world som kom häromåret och det är väl inte på något vis förmätet av den legendariske hiphopartisten att komma med ännu en best of, även om det är en aning anmärkningsvärt att några låtar fanns med redan på första samlingen.

All world 2 spänner över så gott som hela karriären, men betoningen ligger av naturliga skäl på 80- och 90-talet, då LL Cool J var som störst med ett i början avsevärt inflytande på den då unga genren hiphop. Han debuterade 1985, endast 17 år gammal, och stod för en av skivbolaget Def Jams första braksuccéer.

En del 20 till 25-årigt material är idag rätt så bedagat med lätt sunkigt sound och kackiga beats, men till övervägande del håller materialet en faktiskt lite förvånansvärd fräschör.
Bäst är Jack the ripper med sitt funkiga beat, Dear Yvette med den oförglömligt hojtiga refrängen och 4,3,2,1.

Mats Johansson

Tags:

05

02 2010

Experimentell enmansorkester med rötterna i det förflutna

Pat Metheny Orchestrion (Nonesuch/Warner)
Pat Metheny ”Orchestrion” (Nonesuch/Warner)

betyg4107

Jazz- och  fusiongitarristen Pat Metheny har vid det här laget haft en karriär som sträcker sig över 35 år. Metheny tillhör den kategori med musikanter som hela tiden integritetsfyllt levererar musik med beundransvärd gedigen kvalitet och har gjort så inom ramarna för många konstellationer under åren. Mest känd bland de breda massorna har Metheny dock kanske blivit med soundtracket till filmen The Falcon and the Snowman (1985) från vilken låten ”This is not America” med David Bowie på sång blev en stor hit.

Sitt senaste soloprojekt har Metheny döpt till ”Orchestrion” och det är också titeln på den nya platta som projektet utmynnat i. En orchestrion är en maskin som mekaniskt kan spela flera olika instrument för att låta som en orkester. Dessa orchestrions var populära fram till 1920-talet, då radions och skivspelarnas tid inträdde på allvar.

Det är Methenys fascination för dessa orchestrions som har drivit fram hans nya projekt, där plattan är en del i det hela. Men framförallt kommer Metheny att ge sig ut på en fyra månader lång turné i USA och Europa under februari till maj, där han på scen kommer att ensam spela live, uppbackad av sin orchestrion. Som sig bör i vår dataålder styrs Methenys orchestrion av digital programvara, istället för den gamla goda tidens ångdrift eller pumphydraulik.

Live kan Methenys enmansorkester bli en intressant upplevelse, men på platta spelar bruket av en orchestrion kanske mindre roll. Någon mekanisk känsla tar ej heller över på skivan. Orchestrion är ett okomplicerat och bra instrumentalalbum, som domineras av en lågmäld mjuk ton och där Methenys smakfullt sansade improvisationer står i centrum.

Henric Ahlgren

Tags:

04

02 2010

Lite för lika sig själva

Fanfarlo Reservoir (Atlantic/Warner)
Fanfarlo ”Reservoir” (Atlantic/Warner)

betyg396

Fanfarlos skiva Reservoir börjar med låten I’m a Pilot och den fångar mig direkt. Den kommer inte plötsligt och slår mig med häpnad utan fångar långsamt in mig och håller mig kvar med ett mjukt grepp. I’m a Pilots klappande rytm, lena melodi och lätta toner gör tillsammans en låt som fungerar oerhört lugnande. Öppningslåten lämnar mig imponerad men det är också den enda jag kan urskilja som en egen låt när de sista tonerna av skivan klingat ut. Enhetligt? Javisst, men kanske lite för lika.

Fanfarlo är ett Londonbaserat band och detta är deras debutplatta. Det går inte att komma ifrån att den är mycket bra gjord och väldigt välspelad. Med mycket användning av körsång gör de fin mjukpop och skapar en mysig atmosfär. Dock känns det mer som att man har lyssnat på tre eller fyra upprepade låtar när man har lyssnat igenom hela skivan. Det är absolut inget fel på dem men de låter alltför lika sig själva. Det finns ändå sånger som skiljer sig från mängden, till exempel den lite snabbare låten Luna. Videon till The Walls Are Coming In på YouTube gör att helheten blir mer underhållande och jag får en känsla av att jag skulle uppskatta Fanfarlo mer om jag såg dem live.

I´m a Pilot är en sång jag kan lyssna på många gånger och om och om igen låta vagga in mig i en trygg och trivsam värld. Reservoir är en soft skiva att ha på i bakgrunden och ger ett behagligt ljud att ha i öronen. Men det är tyvärr inget jag riktigt vill lyssna till.

Rebecka Bergh

Tags:

03

02 2010

En ganska härlig musikupptäckt

devin-townsend-addicted.jpg
Devin Townsend Project ”Addicted” (Inside Out/EMI)

betyg3526

Jag har aldrig hört talas om denna man och att han är verksam med sina soloprojekt. Jag har dock hört namnet på hans förra band Strapping Young Lad. Så det var väldigt intressant att dra igång skivan när jag fick den. Devin Townsend har till nya Addicted valt musiker som han anser passade till det som han ville få fram med skivan. Det första jag lade märke till var hur enkelt och bra skivomslaget var. Det behöver inte vara massa monster eller en vy av naturen, det duger med tre kritor.

Själva musiken då? Jo, det är faktiskt ganska bra. En blandning av electronica a la Nine Inch Nails, Rammstein samt enkelheten och känslan i musiken hos dessa band + en gnutta Rob Zombie. Jag får också vibbar av Korn i någon låt. I övrigt så är det väldigt intressant med den kvinnliga sången (Anneke van Giersbergen) som ger en helt ny dimension till det hela. Devin sjunger väldigt bra han också, growl som funkar bra i framförallt ”Addicted!” och ”Universe In A Ball!”. Blandat med hans rena sång så blir det väldigt bra.

En av de starkaste låtarna är ”Supercrush!” där Anneke verkligen får sin roll och gör det otroligt bra. Henne blandat med Devin i refrängen är riktigt bra, ett gåshudmoment. Det följer sedan många riktigt bra låtar, de som dock inte håller måttet är ”Bend It Like Bender!” (väldigt konstig låt som inte passar in på skivan alls), ”Ih-Ah!”(en lugnare låt som känns lite väl radiovänlig, men Devin visar återigen upp sin röstkapacitet).

Efter några bra inledande låtar så dalar det dock lite, helheten blir inte superbra, låtarna sätter sig inte riktigt på hjärnan för mig. Jag kräver låtar som sticker ut mer, och är mer annorlunda än det som redan finns inom metal. Men det var för mig ändå en ganska härlig musikupptäckt och jag tänker kolla upp hans tidigare verk, möjligtvis också se vad Strapping Young Lad är för något.

Med två dåliga låtar, fem riktigt bra låtar och 3 helt okej låtar så får den här skivan ett högt betyg för att vara mig, 3½ / 5 djävulshorn.

Martin Engström

Tags:

02

02 2010

Utsökt urval av musik till Shutter Island

Shutter Island
”Shutter Island” soundtrack (Rhino/Warner)

betyg4107                             I butik: 9 februari

Martin Scorsese är på väg till biograferna med sin efterlängtade filmatisering av Dennis Lehanes succéthriller Shutter Island (Patient 67, i svensk titel) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. I nuläget är världspremiären spikad till filmfestivalen i Berlin under februari. Samtidigt med filmen släpps ett soundtrack med 2 fullmatade cd-skivor och 19 låtar.

Som så många gånger tidigare, när det gäller Scorceses filmer, är musikalisk ansvarig och producent för soundtracket Robbie Robertson (känd som frontfigur och gitarrist i legendariska amerikanska gruppen The Band).

Robertson har själv sagt att soundtracket till Shutter Island är den kanske vackraste kompilationen musik som han sammanställt till en film. Och det kan nog vara en korrekt reflektion. Det här är verkligen ett utsökt soundtrack som kan tilltala de mest kräsna finsmakare av filmmusik.

Musikurvalet består framförallt av hypersuggestiv modern klassisk konstmusik från namn som John Cage, Marshall Ingram och Morton Feldman med flera. Till detta läggs som stämningsskapare och tidsmarkörer i filmen också några sånger sjungna av bl.a. Dinah Washington (”This Bitter Earth”) och Johnnie Ray (”Cry”).

Henric Ahlgren

Tags:

01

02 2010