nyaskivor.se

John Pinamonti ”End of Smith” (Hemifrån)

Ibland undrar jag hur många det finns där ute i verkligheten. Ja, som John Pinamonti, alltså. Habila låtskrivare, sångare och gitarrister som kanske är lokala hjältar och förebilder som sliter häcken av sig med att nå ut med sin musikaliska kreativitet.

John Pinamonti är en Brooklyn-baserad artist som i och med End Of Smith är framme vid sin sjätte CD. Och det hörs att det finns en trygghet och erfarenhet i hans musik som är relativ lågmäld, men med en skärpa i de berättande texterna om händelser och observationer som känns levande och självupplevda. Musiken som hjälper till att lyfta fram texterna är pop och rockbaserad med ett luftigt sound där Johns eget gitarrspel är uttrycksfullt och småsnitsigt. Vokalt tänker jag på Mark Knopfler i sina bästa stunder som sångare och kanske Chris Rea. End oF Smith är en småtrevlig historia om du vill slå dig ner i floridastolen med något kallt och immigt i glaset.

Bengt Berglind

Steve Conte & The Crazy Truth ”Steve Conte & The Crazy Truth” (Varese/Border)

Med sina musikaliska rötter i Jimi Hendrix och Jeff Beck samt att han till vardags spelar gitarr i New York Dolls som är ett av mina favoritband från 1970-talet; plus att han skriver filmmusik till den numera populära genren Japansk Anime;  att han har lyssnat på tidiga Chuck Berry och Keith Richards gör det inte mindre intressant heller. Han har under årens lopp spelat tillsammans med rockens stora namn. Steve Contes glödheta rock´n roll lämnar ingen som diggar The Hellacopters eller för den delen Jon Spencer oberörd.

Det är bluesinfluerad rock´n roll rakt igenom. Här krånglar men inte till det utan kör på invant koncept med gitarr-riff och poser. Precis som det skall vara inom rock´n rollen. Det handlar mer om att se cool ut och än att spela bra. Här gör man båda delarna. Ett rutinerat gäng som samlats för att spela musik de brinner för. Det är inte helt fel att bjudas på en rykande het rock ´n roll- gryta med alla ingredienser så här i höstmörkret!

Mattias Ransfeldt

Miley Cyrus ”The Time of our lives” (Universal)

”Achy Breaky Heart”-Billy Ray Cyrus dotter. Så hon har musiken med sig från barnsben kan man säga. Både hon och hennes pappa är med i den populära serien Hannah Montana på Disney Channel.  Som handlar om en vanlig tonåring som lever ett helt vanligt tonårsliv på dagarna och på kvällarna är hon popstjärna.

I min värld är det här en typisk ”Idol”-platta. En produkt. Modern tuggummipop som är helt ofarlig och, sticker inte ut för fem öre och säger inte mycket över huvudtaget.  Hon vill gå i Britney Spears, Kelly Clarkson och Avril Lavignes fotspår men hamnar på Amy Diamonds nivå istället. Platsar helt klart på ”Hits for kidz”-skivorna. Vad som gör mig mest förbryllad är att under 2007-2008 tjänade den här flicksnärtan 25 miljoner dollar.

Mattias Ransfeldt

Morrissey ”Swords” (Polydor/Universal)

Engelske sångaren och låtskrivaren Steven Patrick Morrissey är idag en av nutidens största popikoner trots att hans ursprungsroll som frontfigur i popbandet The Smiths upphörde redan under andra halvan av 1980-talet. Som soloartist har Morrissey sedan dess gjort en slingrande karriär, är nu större än någonsin och har blivit ett fenomen som närmast saknar motstycke. Få nu levande artister har en mer hängiven beundrarskara världen runt och få har haft ett så stort kulturellt inflytande. Morrissey är outsidern och underdogen som alla andra outsiders och underdogs kan projicera sina liv på. Detta i kombination med en slagkraftig förmåga att på ett lätt blasérat och mondänt vis trycka pekfingret på livets smärtpunkter har fått Morrissey att bli en slags den moderna tidens Oscar Wilde i popmusik-version. Morrissey är den sortens unika artist som inspirerar författare att få impulser att skriva romaner och andra artister att skapa låtar eller bygga hela karriärer. Inte många har som sådan samma position som Morrissey idag.

Swords är en samling med 18 singel-b-sidor från de tre senaste studioalbumen You Are the Quarry (2004), Ringleader of the Tormentors (2006) och Years of Refusal (2009). Tre album som blivit något av en nytändning för Morrissey, efter ett tidigare uppehåll på sju år från att göra plattor. Att låtaskrivarådran inte har sinat är tydligt med det digra material som presenteras på Swords. (En låt är dock en cover på Bowies ”Drive-In Saturday” från dennes platta Aladdine Sane, 1973.) Som brukligt med b-sidessamlingar varierar låtarna i art och betydelse. Det är dock inte så mycket som sticker ut tempomässigt, det mesta ligger i midtempo och samlat som enhet tenderar materialet att sakna viss dynamik. Men visst finns det låtar som skulle funka som hyfsat bärande i sig, även på ett studioalbum – som t.ex. ”Good Looking Man About Town”, The Never Played Symphonies” och ”Christian Dior”.

Henric Ahlgren

Old Californio ”Westering Again” (Hemifrån)

Där country möter folk och rockmusik där hittar vi det kaliforniska bandet Old Californio. Bandet är helt klart influerat av musik från 1970-talet – jag tycker mig höra influenser från bland annat Manassas, Poco, Beach Boys, Byrds, Neil Young, The Who och Grateful Dead. På livescenen skulle jag inte alls bli förvånad om bandet drar ut sina låtar till jamsessions, för även på skivan känns det som att det är dit de vill utan att få utrymme för just detta.

Trots att de verkar ha goda förebilder och influenser lyckas inte Old Californio komma upp i samma division som de band som jag tidigare nämnt. Samtidigt kan jag inte påstå att de gör bort sig heller – de lyckas bra med att göra en riktigt trevlig skiva med bra countryrock. Jag tror att bandet har framtiden för sig och kan säkert komma upp i samma kaliber som tidigare nämnda storheter.

Lars Svantesson

Robbie Williams ”Reality Killed Video Star” (Virgin/EMI)

Vissa medier har kallat detta en comeback. Det är tre år sedan ”Rudebox” kom och det var sannerligen inget typiskt Robbie Williams-album. Med ”Reality Killed Video Star” är han tillbaks på banan. Producent är Trevor Horn och därav albumtiteln som travesterar på gruppen Buggles, där Trevor Horn var en av medlemmarna, och one-hit wondern ”Video Killed The Radio Star” (1979). En av popvärldens största stjärnor någonsin tillsammans med en av popvärldens monsterproducenter kan väl inte bli fel; eller kan det?

Ballader finns det gott om och det är såklart tillfredsställande för fansen då det är den typen av låtar,  t ex ”Angels”, ”Come Undone” och  ”Advertising Space” de flesta nog förknippar med Robbie Williams. Absolut inget fel i det; jag tycker RW nästan alltid hamnar på rätt sida om smörigheten. Det är ju ingen svärmorsdröm vi pratar om, snarare popens egen Dr. Jekyll & Mr. Hyde.

Inledande ”Morning Sun” har hämtat en del influenser från The Beatles pop-psykedeliska period. Första-singeln ”Bodies” är en typisk RW-låt vars refräng sjungs ut inbäddad med vackra stråkarrangemang. Fast just den låten är väldigt tråkig. ”Last Days of Disco” kunde lika gärna vara Pet Shop Boys och det ska läsas i positiv bemärkelse, för Pet Shop Boys är en av de riktigt stora pop/synth-grupperna världen skådat med en otrolig låtskatt. Bästa låt är ”Deceptacon”, som ger en lätt psykedelisk känsla både musikaliskt och textmässigt.

Som en summering måste jag säga att Robbie Williams har växt till sig på detta album och en del är nog Trevor Horns förtjänst, som här har skapat en magnifik ljudbild.

Torsten Ferm

Mean Streak ”Metal Slave” (Black Lodge/Sound Pollution)

Mean Streak är svenskar och beskriver sig själv som NWOBHM; och jag är nog beredd att hålla med på vissa punkter, där man hör tydliga influenser från tidiga IRON MAIDEN. Just andra spåret, Battle Within, har tydliga Maiden-vibbar men även en liten touch av GAMMA RAY.
Mean Streak är roliga att lyssna på. Kompetenta musiker och duktiga låtskrivare. Vill speciellt lyfta på hatten för båda gitarristerna! Mycket trevligt.

När man kommer längre in i skivan så öppnar det sig som en liten UDO-portal där Mean Streak kliver in. Jag vet inte om detta är medvetet, men UDO hade varit stolt. Helt klara tyskofil-influenser finns. Detta, likväl, mycket trevligt. I låten ”Sin City Lights” tycker jag mig höra en liten HELLOWEEN-touch på det hela.

Det finns inte så mycket mer att säga om Mean Streaks Metal Slave. Det var faktiskt riktigt intressant att höra lite kvalitativ HÅRDROCK för en gångs skull.

Overall: Mean Streak kommer i alla fall att snurra i min skivspelare. Jag gillade detta. Jag skulle nog beskriva detta mer som New Wave Of Brit-deutsch-sueco Heavy Metal. Vill ni ha bra hårdrock utan för mycket krusiduller är Mean Streak – Metal Slave helt klart något för er!

Peter Henningsson

Melody Gardot ”My One and Only Thrill” (Universal)

Melody Gardots nya platta My One and Only Thrill är en sådan där självklar skiva där allting känns rätt och man blir med ens bekväm och bekant med den, som om man hört på den hela sitt liv. Detta stavas tidlöshet. Låtarna, de utsökta orkesterarrangemangen och Gardots vackra röst har en tidlös kvalitet som inte går att ifrågasätta. Gardot är född 1985, men själva hennes röst är betydligt äldre och mognare än så. Mycket av materialet skriver Gardot för övrigt själv på egen hand. Det här är storstilad jazz, blues, pop, svepande orkestermusik och lounge med en genomgående stämpel av evergreen och blå melankoli. Svansföringen är hög och stolt. Gardot har beskrivits som en korsning av Norah Jones, Joni Mitchell och Eva Cassidy. Själv tänker jag också på odödliga röster som Dinah Washington och Nat King Cole eller varför inte Chet Baker, de gånger han lade trumpeten åt sidan och sjöng alldeles makalöst och hudlöst.

Historiken kring Gardot är som hämtad ur en film. Hon blev påkörd av en bil när hon var ute och cyklade. Under en period där hon var allvarligt invalidiserad, hjälpte musiken henne att återhämta sig igen. Hon har dock fortfarande skador på närminnet och är extra känslig för ljud och ljus. Det senare innebär att hon alltid bär solglasögon. Vilket adderar till mystiken. Melody Gardot har vad man kallar ”staying power”.

Henric Ahlgren

Lady Gaga ”The Fame monster” (Interscope/Universal)

Det var för lite drygt ett år sen den som den numera världskända Lady GaGa släppte sitt debutalbum, The Fame, och låtar som ”Just Dance”, ”Pokerface”, ”Lovegame” och ”Eh Eh (Nothing Else I Can Say)” blev stora hits runtom. Nu släpper hon sin uppföljare, som egentligen är en nyutgåva av The Fame med 8 nya låtar (+ en extra?) och dessa nya låtar lystrar till albumnamnet ”The Fame Monster”.

Vid det har laget har väl ingen missat ”Bad Romance”, som är den inledande låten på skivan. Återigen slår hon igång skivan med en stor hit (The Fame började med Just Dance). På The Fame hade hon artister som Space Cowboy, Flo Rida och Colby Odonis som gästartister. Här är det ingen mindre än självaste Beyoncé som gör ett gästnummer på låten ”Telephone”.

De nya låtarna är inte så lika The Fame egentligen. De är mer i ”Bad Romance” stuk. Om The Fame var en liten flicka så är The Fame Monster en kaxig kvinna i 20 års åldern. Det är inte jättevarierat, utan det är hennes catchy melodier och kaxiga texter som sticker ut. Dock är låten ”Teeth” ett undantag. Jag vet inte ens hur jag ska förklara låten. Den är lite… galopperande? Den är inte dålig, tvärtom.

På den svenska utgåvan av The Fame fanns ett bonustrack, ”Disco Heaven” (Amerikanska utgåvan hade ”Again, Again”) och denna låt inkluderas på denna utgåva, samt ”Retro Disco Freak”. Vad hon tänkte med när hon tog med den vet jag inte; det var kanske inte det smartaste draget.

Men…detta ett väldigt bra album, och jag tror att de flesta kan komma att uppskatta det!

Bäst: Monster   Sämst: Retro Disco Freak

Sara Köhler

Lita Ford ”Wicked Wonderland” (Ear/Playground)

Oj då! De mycket fräcka texterna i inledande ”Crave” får mig att höja på ögonbrynen (inget annat!) och det är svårt att tro att Lita levt på en söderhavsö i många år innan comebacken (senaste skivan ”Black” släpptes 1995). Nej, snarare känns det som att hon aldrig lämnat Hollywood och dess rock- och strippklubbar.

Självbiografiska ”Piece” med mängder av textmässiga referenser till tidigare Ford-låtar (exempelvis ”dangerous curves and a deadly kiss”) har ett skönt gung och en refräng som sitter efter första lyssningen.

Dessvärre dras skivan med en hel del ljudeffekter som Lita kunde ha struntat i, för det är när hon rockar på klassiskt vis som det låter bra. Försöken till en modernare ljudbild med diverse effekter (exempelvis i ”Scream” och ”Inside”) känns bara ansträngda. Då hjälper det inte ens med bett i texterna. Och trummaskin? Det går fetbort! Nej, det låter betydligt bättre när hon släpper fram levande trummor och riviga gitarrer som i ”Love”.

Sammantaget är det en bättre comeback än vad jag väntat mig, men tidigare nämnda ljudeffekter lämnar en fadd eftersmak.

Något som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det går att hitta flera likheter med Madonna vilket är både positivt (attityden och sexigheten) och negativt (försöken att vara ”modern”).

Jag känner mig helt klart splittrad när det är dags att betygsätta ”Wicked Wonderland”. Men ok, det rör det sig om bra melodiös hårdrock när Lita håller sig till det hon gör bäst. Och att komma med ett såpass piggt livstecken efter alla år utanför rampljuset ger förstås ett stort plus i kanten.

Dock har jag en önskan inför framtida livekonserter i Sverige (?) och det är att bandet repar ordentligt (så att det inte låter lika otight som på årets Sweden Rock Festival).

Magnus Bergström