Höstens favoritskiva för mig
- Ian Brown ”My Way” (Polydor/Universal)
Ian Brown har, efter sin tid som sångare i det legendariska men kortlivade brittbandet Stone Roses i slutet av 1980-talet, släppt soloskivor med jämna mellanrum och byggt upp en stabil fanbas framförallt i hemlandet England. Nu är Brown tillbaka med ytterligare en soloplatta – My Way, detta i samma veva som Stone Roses debutalbum firar tjugoårsjubileum och hyllas genom en remastrad återutgivning med extramaterial. Brown deklarerar dock tydligt inte minst genom albumtiteln på sin nya soloplatta, att han nuförtiden går sin egen väg, har sin oavhängighet gentemot det förflutna och är trött på det ständiga tjatet om återföreningar.
Själv har jag tidigare inte tagit någon större notis om Browns solokarriär, vilket delvis beror på att jag förut aldrig heller varit någon fantast när det kommer till Stone Roses (jag lyssnad mest på hårdrock när bandet ifråga var som störst). Dock har det skett förändringar. Stone Roses har jag börjat närma mig det senaste året, med behållning. Och Ian Browns nya soloskiva började jag lyssna på när den släpptes på Spotify för några veckor sedan. Helt otippat har My Way faktiskt blivit höstens favoritskiva för mig.
My Way är en förbaskat bra platta, rakt igenom gedigen, med eget suggestivt sound och egen nisch. Det kan vara lite svårt att beskriva musiken med några enkla ord. Det gamla Manchester-soundet ur vilket Stone Roses och Ian Brown är sprungna, finns med i ljudbilden. Musiken är till stora delar dans- och beatorienterad samtidigt som det finns en sorts svävande rockkänsla över nästa alla spår – detta trots en så gott som obefintlighet när det kommer till gitarrer, det mesta är klaviaturbaserat med elektroniska förtecken. Läser man intervjuer med Ian Brown så namedroppar han rapartister när han talar om musik han lyssnar på mest, och detta är något som också finns med och påverkar Browns eget sound, det drar åt det pratsjungande hållet. Brown har egentligen inte någon särskilt stark röst, men den har istället en närmast hypnotisk kvalitet med mycket attityd som gör att man sugs in. Själv tänker jag en hel del på Primal Screams dansorienterade och moderna klassiker Screamadelica (1991), när jag lyssnar på My Way. Brown rör sig alltså lite i samma territorium som Primal Scream, korsar elektronisk klubbmusik med rockkänsla och gör det på ett bra och gränsöverskridande eget sätt.
Det är väldigt glädjande och inspirerande med artister som med åren inte vilar på gamla meriter utan fortfarande är nyfikna och strävar efter att utvecklas och vill fortsätta skapa saker med kvalitet. Jag höjer därför en pint för Ian Brown. Kanonlåtar: ”Vanity kills”, ”For the Glory”, “Marathon Man”, “So High”.
Henric Ahlgren
