Ett vuxnare Paramore
- Paramore ”Brand new eyes” (Atlantic/Warner)
Det känns som att Paramore har vuxit upp till sin tredje platta. De har skaffat sig ytterligare en gitarrist, genomlidit rykten om splittring och ställt in Europaturneér. Har det gynnat deras musik?
Som vanligt hörs Hayley Williams röst och attityd ordentligt i alla låtar på nya Brand New Eyes, vare sig det är en soft, akustisk ballad eller någon av de betydligt ”tyngre” låtarna som Brick By Boring Brick och singeln Ignorance.
Många, däribland jag, har trott att soundet på deras senaste album skulle gå i samma stil som Decode, soundtracket till Twilight, men så är inte fallet. I stora drag håller sig Paramore inom ramarna av vad de gjort innan, men lyckas ändå inte uppnå riktigt samma monstergenomslag som de hade med föregående skiva, Riot! från 2007. Det finns ett par låtar, däribland Where The Lines Overlap, som är helt olika deras tidigare låtar och som inte lämnar särskilt stort intryck, och det förlorar de på i längden.
Min teori är att de flesta band tänker att de inte behöver anstränga sig efter en succé. Att man kan spela in en platta med några riktigt bra och några halvdana låtar och glida igenom resten på en räkmacka, bara för att de kan leva vidare på genombrottet från förra skivan. Däremot har ju Paramore mognat, så om de får in det i sin musik och fortsätter i samma takt kan de gå längre än vad de redan gjort. Dock kommer bandet fortfarande med texter som är annorlunda och personliga jämfört med andra liknade band, och det höjer betyget avsevärt.
Tyvärr kan jag inte bestämma mig för om Brand New Eyes är bra eller något sämre. Givetvis blir låtarna bättre och bättre för varje lyssning, men för alla band är andra plattan nästan (inte alltid, NÄSTAN) alltid bäst.
Linnéa Egerlind
