nyaskivor.se

Mama Kin ”In the city” (Leon Music/Sound Pollution)

                                                Release: 23 okt

Året var 2001 när de fyra medlemarna i Mama Kin bestämde sig för att starta ett band. Och ska man tro på historierna kring Karlstadbandet så hade de efter bara några veckor släppt sin första demo.

Mama Kin kör en annorlunda blandning av sleaze och poprock, och det räcker väl för att få hela Mötley Crüe-generationen att skruva på sig i sina för små skinnbyxor; men faktum är att Karlstadgänget klarar sig, kanske på gränsen, men utan att slakta en hel generation med hårspray, Jack Daniels och glamrock.

Enligt bandets egen utsago så ska de ”fokusera mer på sången och inte på minutlånga solos och överdrivna riff”, men det kanske låter bättre än vad det är. För i all ärlighet så är de bästa låtarna här de där Elias faktist får lite mera fokus på sina riff. Sången blir väldigt lätt en aning för mycket och texterna håller inte samma standard som melodin.

Men…tar man sig tid, ger dem chansen och tänker på att det egentligen rör sig om ett undergroundband på uppgång så är ju faktiskt detta riktigt bra. Melodiskt, en liten, liten dos skönsång plus en nära på helgrym sleaze(pop)rockkänsla – och det svänger ju! För det är just svänget och den där glimten i ögat som höjer betyget till godkänt. Betyget ”en trea light” är ju inte fy skam i det här läg(r)et – men jobba på sången och texterna så blir det nog ett plus i kanten nästa gång.

Richard Sjökvist

Nisse Hellberg ”En modern man” (Warner)

Wilmer Pitt bildades samma år som Elvis Presley gick bort, alltså andra halvan av 1977. De blev mer kända under sitt nya namn Wilmer X och fick god resumé i klubbvärlden; var ett tajt och bra liveband som man ofta kunde se i den svenska folkparksidyll som rådde under 80-talet. De fick ett genombrott med ”Teknikens under” 1988, men genom sin hit från 1991 ”Vem får nu se alla tårar” slog de igenom riktigt ordentligt och blev folkliga.

Nisse Hellberg har gjort ett antal soloskivor men det är först nu som jag tycker att det blir RIKTIGT intressant.

Jag satt på ett hotellrum i Göteborg på min födelsedag nu i oktober och hotell-TV:n stod på i bakgrunden. Samtidigt som jag gjorde mig redo för den berömda hotellfrukosten framförde Nisse två låtar från ”En modern man”. Nu blev det genast spännande. Ståbas och rockabilly-feeling rakt igenom dessa två låtar gjorde mig imponerad. Det kändes fräscht och nytt, på samma gång som det handlar om rockabilly – som tillhör vårt kulturarv från Presleys tidiga karriär, då Bill Black fortfarande spelade ståbas och kompade Elvis höftrörelser. Det kändes trovärdigt samtidigt som jag förstår att Nisse flirtar lite med ironin i just ”En modern man” och spelar countryinspirerad rockabilly.

På något sätt faller nu alla bitarna på plats när det gäller Nisse Hellberg. Så här bra har han inte varit sedan Wilmer X storhetstid! Det blir en tidlös resa och för mig som håller rockabillyn och rock´n rollen varmt om hjärtat så är det här en väldigt bra födelsedagspresent, att få äran att sitta och lyssna på riktigt bra musik. Sent om cider kom en av årets bästa svenska skivor!

Mattias Ransfeldt

Asha Ali ”Hurricane” (3no/Warner)

Asha Ali’s andra fullängdare handlar om uppbrott och precis som uppbrott kan vara spretar låtarna stilmässigt åt många olika håll. Detta är ett väldigt personligt album och man kan verkligen känna det avgrundsdjupa och desperation i många av låtarna.

Pressreleasen som följer med börjar så här:
”Det börjar här. Jag skriver ”Hurricane” som ett sista desperat försök att vädja till honom men han får aldrig höra den, han vill inte, han kan inte.”

Det är svårt att lyssna på låten ”Hurricane” utan att själv tänka tillbaka på sina egna uppbrott. Låten känns bekymmersfri rent musikaliskt och svävar fram lätt med en air av soulpop, men texten osar ångest och ett sista desperat försök som man intalar sig att detta ska nog lyckas fast man vet innerst inne att allt redan är över och förbi. ”All I Want” är en lyckad kombination av Kate Bush egensinne och klassisk pop. ”Mr Drummer” börjar pratsjungandes och när utmärkte Adam Olenius från Shout Out Louds kommer in på sång förstärks låten oerhört och dynamiken i låten förändras. I ”One Last Dance” kan jag höra eko av Dido’s ensliga strofer. ”The Time Is Now” känner nog de flesta igen från SAAB:s reklam. Risken med den här typen av skilsmässoskivor är att dom blir för introverta och att man som lyssnare inte orkar med all svärta och sorg. Men Asha Ali lyckas balansera upp detta med en hel del lättja i musiken som smetar ut svärtan en aning.

Det finns inget av de 12 spåren som faller ur ramen och heller inget som höjer sig skyhögt över det andra. Därför blir det ”bara” godkänt med plus och jag ser redan fram emot Asha Ali’s nästa album med spänning. Jag tror att Asha Ali har ett större album inom sig, som kan landa klockrent, med mer harmoni mellan text och melodi.

Torsten Ferm

Jeanette Lindström ”Attitude & orbit control” (Diesel/Playground)

                                      Release: 21 okt

”En gammal själ i en ung sångerskas kropp”, har Quincy Jones yttrat om hennes röst. Inget dåligt betyg från en av jazzens stora.

På nya albumet Attitude & Orbit Control står självfallet Jeanette Lindströms smått unika, mogna och fina uttryck i centrum och uppbackas av mycket följsamt och bra, men sparsmakat och ibland på gränsen till minimalt komp. Producerat har Jeanette Lindström gjort själv tillsammans med Magnus Öström från EST, som även trakterar trummor plus mycket mera på plattan. Legenden Robert Wyatt gästar på fem av spåren med trumpet och karaktärsrik sång. Rymdinfluenserna är påtagliga i såväl text som musik och lär ha inspirerats av ett besök på Rymdbolaget i Solna. En titel som Spacewalk talar för sig själv. De sfäriska, långsamma och tankeväckande musikaliska passagerna är många och skänker påtaglig närvaro.

We would är en stilla, suggestiv jazzkomposition där Lindströms röst verkligen kommer till sin rätt. Skivans verkliga höjdpunkt är Blue Room Yellow Tree som Jeanette Lindström inleder a capella en vers, sen följer piano och därpå övriga instrument. Oerhört vackert spår där alla inblandade briljerar. All we have is now är en cover på Flaming Lips låt som enkel och mycket fin popballad. Det är också fallet med skivan som helhet: närmandet till popen har ökat väsentligt jämfört med Jeanette Lindströms tidigare alster, vilket i och för sig inte försämrar kvalitén i det hon och bandet åstadkommer. Flaming Lips-spåret är enda covern. I övrigt består plattan av egenhändigt skrivet material.

Mats Johansson

De Lyckliga Kompisarna ”Hugos sång EP” (Wild Kingdom/Sound Pollution)

Året är 1993, De Lyckliga Kompisarna ger ut sin andra skiva ”Tomat” med låten ”Ishockeyfrisyr”. Jag går i årskurs 3 och alla går runt på skolgården och nynnar på nämnda låt om hockeyfrillor. Moderaterna med Calle Bildt i spetsen regerar och svenska trallpunken, som på många sätt påminner om en svensk version av den amerikanska skatepunkvågen, har sin storhetstid.

Idag däremot skriver vi år 2009 i våra kalendrar och det har kommit att bli en liten revival för svenskspråkig punk med band som bland annat ”En Svensk Tiger”, ”Florence Valentin”, ”Masshysteri” och ”Tysta Mari”. I regeringen sitter det återigen moderater under ledning av Fredrik Reinfeldt, Martin Hällgren drar in ny luft i sina lungor och väcker liv i sitt gamla ”DLK”. Men när det gäller DLK så kan man tyvärr citera dem själv från låten ”O Sogni Di Tumba”: ”Det var bättre förr”.

Visst finns det ljuspunkter i De Lyckliga Kompisarna anno 2009, jag gillar de tonårs förskönade texterna, och det är ju ganska trevligt när musiken och texterna tillsammans blir ju så där lagomt störande trallvänliga. Men tyvärr är det dessa saker som jag samtidigt stör mig över och de stör mig mer än vad de lockar mig till att lyssna ytterligare en gång. Antingen är det jag som har växt upp och behöver mer för att känna mig underhållen av musik, man kanske måste vara som mest femton bast för det här, eller så är det DLK:s koncept som inte håller sig lika bra in i 2000-talet. Antagligen är det, det sistnämnda som är korrekt.

Ursäkta Martin Hällgren, men hur kan man som låtskrivare i ett punkband komma på idén att skriva låtar om Epatraktorer? Hur kan man komma på tanken att försköna en grej som att åka raggarrunda i en Epatraktor och dessutom verka tro att man kan komma undan med det utan att någon reagerar? Punkarna i småhålorna där Epatraktorerna är en stor grej vill med största sannolikhet inte ha något med dem att göra och punkarna i storstäderna inte ens kunde bry sig om en sådan företeelse. Nu får vi hoppas att de riktiga punkarna fortsätter att vägra raggarna bensin.

Nä du, Martin Hällgren, nu sätter jag mig och lyssnar på Masshysteri istället – punkrock som träffar rakt in i märgen och inte känns som återupplivad av respirator. ”Det var bättre förr”.

Lars Svantesson

Peter Lemarc ”Klassiker” (MNW/Bonnier Amigo)

Denna dubbel-cd skildrar Lemarc mellan 1987-2007. Det som är mest utmärkande med denna artist är de nästan dagboksliknade texterna. Man tror verkligen på allt som Peter Lemarc sjunger om. Det som är bra är fantastiskt bra, nästan euforiskt. Det som är mindre bra blir ändå bra. Med andra ord en artist med en otroligt hög lägstanivå. Jag har gjort många upptäckter när jag lyssnat igenom denna samling låtar. Jag har reviderat min tidigare uppfattning om denne artist, som ganska intetsägande i många stycken. Albumet ”Det som håller oss vid liv” (2003) har dock varit en stor, stor favorit och jag har tolkat detta som ett icke-typiskt Lemarc-album. Men upptäcker nu att så inte är fallet. Alltså har jag inte gett de andra albumen den tid (om någon alls) de förtjänat. Det är min förlust att jag inte varit helt i fas med Lemarc. Jag misstänker att jag tidigare hört för mycket eko av Van Morrison men såna reflektioner växer man ifrån. Idag stör det mig inte alls.

Det är en tidsresa som börjar med ganska maffiga produktioner á la 80-tal i början av samlingen. Till min förvåning håller det även idag. Visst låter det en aning kliniskt och kanske ett och annat eko för mycket (”Det finns inga mirakel”) men texterna gör att detta ändå kommer i bakgrunden. Längre fram i låtlistan låter musik och produktion lika tidslös som Peter Lemarc är. En av hans största styrkor är att text och musik harmoniserar, sjunger han om förälskelse hörs det i musiken.

Samlingsskivor kan många gånger vara ganska tråkiga och opersonliga, men så icke i detta fallet. Jag har sällan hört en sådan komplett och lyhörd sammanställning.

Torsten Ferm

Paloma Faith ”Do you want the truth or something beautiful” (Epic/Sony)

 Först kom Joss Stone och Amy Winehouse som efterföljdes av Duffy. Och nu kommer nästa engelska med soulig retroröst – Paloma Faith. Efter att ha läst en artikel om Paloma i Metro där de jämförde henne med Amy Winehouse och Duffy, blev jag intresserad att höra hennes platta, eftersom jag gillar Amy och Duffy sedan tidigare. Förvisso kan jag förstå kopplingarna till både Amy och Duffy, men jag upplever att Paloma tar det hela ett par steg till och försöker göra något eget och mindre uppenbart än de två andra. När jag hör Paloma känns det nästan som det vore en mix av Pink och Duffy. Blanda Duffys röst med Pinks aggressioner och ambitioner att skapa något eget så får du Paloma Faith.
 
I spåren av Duffys succé känns det inte speciellt konstigt att det kommer ytterligare en ny sångfågel med retroröst som skivbolaget lanserar som nästa brittiska superstjärna. På grund av detta var jag ytterst tveksam om denna skiva skulle hålla klassen som mer eller mindre utlovades i pressreleasen. Nu när skivan har snurrat i cd-spelaren flertalet gånger får jag lov att medge att den till viss del håller utlovat mått.
 
Skivans höjdpunkter är helt klart öppningsspåret ”Stone cold sober”, skivans titelspår ”Do you want the truth or something beautiful” och första singeln ”New York”. Nämnda öppningsspår mixar en rockigare sida med en mjukare soulig sida, vilket görs på ett helt fantastiskt sätt. Den fungerar som en perfekt albumöppnare och lämnar lyssnare med en önskan att höra mer. ”Do you want the truth or something beautiful” är den skönaste soulballaden jag hört sedan Duffys ”Warwick Avenue”. Den påminner egentligen inte om den låten, utan är magisk på ett eget sätt. Singeln ”New York” är en klassisk soulsingel om ett brustet hjärta, där hon blir lämnad av sin kille för en tjej med namnet New York. Låten är en av de bästa singlar jag hört på hela året, men varför snurrar den inte frekvent på MTV?
 
Förutom nämnda toppenlåtar innehåller skivan flera bra spår men tyvärr också ett par låtar som inte alls faller mig i smaken. På det hela taget en bra skiva som passar när man ligger hemma och tycker synd om sig själv i dessa förkylnings- och influensatider. Så gillar du precis som mig lite retrosoul i modern tappning är detta ett självklart köp.

Lars Svantesson

Infinity Overture ”Kingdom of Utopia” (Lion Music/Border)

Skivdebuterande danskarna i Infinity Overture, som bildades 2005, spelar symfonisk power metal i stil med exempelvis Rhapsody of Fire och Kamelot. Hjärnan bakom bandet är Niels Vejlyt från Danmark och han hade som målsättning med skivan att skriva låtar med intensitet och skönhet. Om han lyckats? Svaret är ja, i huvudsak.

Sångaren Ian Parry, som skrivit texterna till skivans tema om ett kungarike för länge sedan, låter stundtals som en ung Bob Catley (Magnum) och det är ett bra betyg. Han kompletteras av utmärkta sångerskan Lene Pedersen och de kompletterar varandra på ett bra sätt.
Niels själv då? Jo, han spelar gitarr och gör det med den äran och ofta i stil med Yngwie Malmsteen i sina yngre dagar.

Eftersom det handlar om power metal så är keyboards ständigt närvarande och i fallet Kingdom of Utopia för att ”piffa upp” ljudbilden och inte som soloinstrument. Det är gitarr och sång som är i fokus på hela skivan. En del av låtarna innehåller orkestrala inslag och det är då skivan är som bäst. Och just den biten kan i mångt och mycket tillskrivas duktiga och rutinerade produktionsteamet Sascha Paeth och Miro. Låtar värda att nämna är Millenia (bra öppningslåt som visar var power metal-skåpet ska stå), Warrior King (fartfylld med läckert gitarrspel) och Queen Of Hearts (med snygg stämsång).

Slutsats: Kingdom of Utopia är en bra och köpvärd debutskiva med potential. Negativt? Ja, det är att det inte direkt råder brist på power metal-band, och för att sticka ut i mängden så bör bandet skapa en mer egen stil framöver. Mitt förslag är att de orkestrala bitarna får ta mer plats i ljudbilden och att Lene får mer röstutrymme.
Vi får se vad framtiden har att ge när det gäller Infinity Overture…

Magnus Bergström

Pernilla Andersson ”Ashbury Apples” (Warner)

Med Ashbury Apples är Pernilla Andersson tillbaka i det engelskspråkiga formatet efter förra årets (utmärkta) ”Gör dig till hund”. Denna fiskeintresserade kvinna tillägnar albumet projektet ”Ge fan i våra vatten” som syftar till att samla in pengar för att hjälpa hotade vattenmiljöer och fiskbestånd.

Resultatet är nedskalat med rösten i fokus. Singer/songwriter genren är egentligen hopplös att bryta igenom men Pernilla Andersson lyckas med bravur. Alltihopa doftar starkt 70-tal och det var då denna genren var som störst (och bäst). Tänk Carole King eller mer nutida A Camp. Låtarna flyter fram behagligt och jag tar emot låtarna utan minsta motstånd. Det är också detta som gör att betyget stannar på godkänt med plus. Det går för lätt. Man saknar något som sticker ut och skakar om. Bortsett från det tycker jag verkligen att man ska ge detta album lyssningstid och låta sig sugas in i Pernilla Anderssons musik och stänga av allt utanför. Allt är inte nyskrivet, Twisted Sisters covern ”Don’t Let Me Down” var med redan på EP:n The Big Cover Up (2007) och ”The Pearl” är en cover av Judee Sills. ”Moody Tuesday”, som gästas av Nicke Andersson (från saligt upplösta Hellacopters), är ett av de mest poppiga inslagen på albumet. Det finns tre låtar som sticker ut från övriga, ”Bring Me The Rainbow (A Strippers Tale…)”, ”Don’t Let Me Down” samt ”Nothing Simple”. Denna trio gör att hösten blir mycket lättare att hantera framåt november. 

Torsten Ferm

Dead By Sunrise ”Out of ashes” (Warner)

Sångaren i Linkin Park, Chester Bennington, har sen några år bandet Dead By Sunrise som ett sidoprojekt. Nu är debuten Out of Ashes släppt och några genomlyssningar ger vid handen att det i vart fall inte låter mycket Linkin Park om det. Benningtons texter är väl där det kommer som närmast. I det här fallet rimmar emellertid hans ångestfyllda och inåtvända rockpoesi rätt så illa med det musikaliska, som tyvärr är ganska så slätstruket och profillöst överlag. Tillkommer en lika slätstruken och kallsinnigt slickad produktion.

Visst, här finns små godbitar som postgrungesingeln Crawl back in, den ståpåiga Inside of me och de rockiga Condemned och End of the World. Även om de inte är fler till antalet tar balladerna överhanden och de är desto mindre roliga. Too late, Let down och Give me your Name balanserar på kanten till powerballadträsket och får mig att tänka på Scorpions av idag med inslag av Takida. Hemska tankar.

Sidoprojektet DBS har väl som så många andra tillkommit på grund av idéer som inte passat huvudbandet. Här, liksom i andra kända fall, borde flertalet idéer stannat hemma i byrålådan. En EP hade räckt.

Mats Johansson