Inget av de 12 spåren faller ur ramen
- Asha Ali ”Hurricane” (3no/Warner)
Asha Ali’s andra fullängdare handlar om uppbrott och precis som uppbrott kan vara spretar låtarna stilmässigt åt många olika håll. Detta är ett väldigt personligt album och man kan verkligen känna det avgrundsdjupa och desperation i många av låtarna.
Pressreleasen som följer med börjar så här:
”Det börjar här. Jag skriver ”Hurricane” som ett sista desperat försök att vädja till honom men han får aldrig höra den, han vill inte, han kan inte.”
Det är svårt att lyssna på låten ”Hurricane” utan att själv tänka tillbaka på sina egna uppbrott. Låten känns bekymmersfri rent musikaliskt och svävar fram lätt med en air av soulpop, men texten osar ångest och ett sista desperat försök som man intalar sig att detta ska nog lyckas fast man vet innerst inne att allt redan är över och förbi. ”All I Want” är en lyckad kombination av Kate Bush egensinne och klassisk pop. ”Mr Drummer” börjar pratsjungandes och när utmärkte Adam Olenius från Shout Out Louds kommer in på sång förstärks låten oerhört och dynamiken i låten förändras. I ”One Last Dance” kan jag höra eko av Dido’s ensliga strofer. ”The Time Is Now” känner nog de flesta igen från SAAB:s reklam. Risken med den här typen av skilsmässoskivor är att dom blir för introverta och att man som lyssnare inte orkar med all svärta och sorg. Men Asha Ali lyckas balansera upp detta med en hel del lättja i musiken som smetar ut svärtan en aning.
Det finns inget av de 12 spåren som faller ur ramen och heller inget som höjer sig skyhögt över det andra. Därför blir det ”bara” godkänt med plus och jag ser redan fram emot Asha Ali’s nästa album med spänning. Jag tror att Asha Ali har ett större album inom sig, som kan landa klockrent, med mer harmoni mellan text och melodi.
Torsten Ferm
