En komplett och lyhörd sammanställning
- Peter Lemarc ”Klassiker” (MNW/Bonnier Amigo)
Denna dubbel-cd skildrar Lemarc mellan 1987-2007. Det som är mest utmärkande med denna artist är de nästan dagboksliknade texterna. Man tror verkligen på allt som Peter Lemarc sjunger om. Det som är bra är fantastiskt bra, nästan euforiskt. Det som är mindre bra blir ändå bra. Med andra ord en artist med en otroligt hög lägstanivå. Jag har gjort många upptäckter när jag lyssnat igenom denna samling låtar. Jag har reviderat min tidigare uppfattning om denne artist, som ganska intetsägande i många stycken. Albumet ”Det som håller oss vid liv” (2003) har dock varit en stor, stor favorit och jag har tolkat detta som ett icke-typiskt Lemarc-album. Men upptäcker nu att så inte är fallet. Alltså har jag inte gett de andra albumen den tid (om någon alls) de förtjänat. Det är min förlust att jag inte varit helt i fas med Lemarc. Jag misstänker att jag tidigare hört för mycket eko av Van Morrison men såna reflektioner växer man ifrån. Idag stör det mig inte alls.
Det är en tidsresa som börjar med ganska maffiga produktioner á la 80-tal i början av samlingen. Till min förvåning håller det även idag. Visst låter det en aning kliniskt och kanske ett och annat eko för mycket (”Det finns inga mirakel”) men texterna gör att detta ändå kommer i bakgrunden. Längre fram i låtlistan låter musik och produktion lika tidslös som Peter Lemarc är. En av hans största styrkor är att text och musik harmoniserar, sjunger han om förälskelse hörs det i musiken.
Samlingsskivor kan många gånger vara ganska tråkiga och opersonliga, men så icke i detta fallet. Jag har sällan hört en sådan komplett och lyhörd sammanställning.
Torsten Ferm
