Posts Tagged ‘v.4’

Tar sin skäggrock på allvar

Grand Archives Keep in mind Frankenstein (Sub Pop Records/Border)
Grand Archives ”Keep in mind Frankenstein” (Sub Pop Records/Border)

betyg 2

Det är svårt att axla förväntningarna när man kommer från ett omskrivet band som The Band of Horses. Som är så bra och har fått sådan hype.

Hursomhelst så hoppade Matt Brooke av The Band of Horses och startade Grand Archives. Det första och självbetitlade albumet såg dagens ljus för två år sedan. Det skulle ta nästan två år att få ihop “Keep in mind Frankenstein”. Med all rätt skall det ta ett tag att göra bra skivor. Debuten imponerade inte så mycket rent musikaliskt, det var Matts sång som blev behållningen.

Den här skivan är betydligt mörkare och lite mer sorgsen. Det är mer mysfaktor på dem nu. Bandet har själv beskrivit sin musik som att de står mitt i mellan Bee Gees och The Beach Boys. Det är en mjukare melodi än i hans tidigare band som presenteras. Första skivan var nästan mjäkig och slätstruken. Här har man skärpt till sig och tar sin skäggrock på allvar. Tyvärr når de aldrig ända fram och det är hästlängder mellan Grand Archivies och The Band of Horses. Men jag önskar att det blir bättre med tiden och att det blir jämt skägg mellan banden.

Mattias Ransfeldt

Tags:

25

01 2011

Ännu ylar vargarna

Los Lobos Tin Can Trust (Proper/Playground)
Los Lobos ”Tin Can Trust” (Proper/Playground)

betyg 4

De distinkta gentlemännen Los Lobos från Kalifornien beträder än en gång sitt
podium. Drygt fyra års väntan är äntligen över. Inte mycket har egentligen
ändrat sig sedan föregångaren ”The Town And The City” (2006). Den coola
kompetenta auktoriteten genomsyrar fortfarande hela konceptet. De fem musikerna
levererar ännu en lågmäld, tillbakalutad helt lysande platta. 

”How Will The Wolf Survive ?” var frågan som ställdes på genombrottsskivan 1984.
Steve Berlin (sax, keyboards) anslöt sig vid den tidpunkten till de fyras gäng
som sedan 1973 hade utgjorts av Cesar Rosas (gitarr, sång), David Hidalgo
(gitarr, fiol, dragspel, sång), Louie Perez (gitarr, trummor, sång) samt Conrad
Lozano (bas, sång). De latino klingande namnen och den instrumentala sättningen
bidrar till att musiken hamnar i facket där root/blues-rock och tex-mex har sitt
härbärge.

Över trettio år har passerat sedan gruppens långa vandring längs den vindpinade
vägen började. Under resans gång har det bildats ett sammansvetsat gäng med en
gedigen väl inarbetad historia i sin packsäck. Inspirationen och skapandekraften
är vitalare än någonsin. Det är fascinerande då det egentligen bara handlar om
ett band från östra L.A.

”Yo Canto” och ”Mujer Ingrata” personifierar två spanskspråkiga stopp längs
sträckan. Den latinamerikanska musiken är en viktig ingrediens i Los Lobos
värld. Ett livets blod och den puls man vaknar och somnar till.

”West L.A. Fadeaway” återupplivar minnen från det förflutna om än i en nydanande
tappning. I klass med originalet som komponerades av radarparet Garcia/Hunter
och ursprungligen framförd på Grateful Dead’s ”In The Dark” (1987). Även det ett
karismatiskt kultband som var helt opåverkade av den allmänna opinionen och
följaktligen körde sitt eget race vart än vindarna blåste ifrån.
 
”The Lady And The Rose” och ”Jupiter Or The Moon” har med sin lättsamma energi
och det naturliga flödet en oemotståndlig dragningskraft. Ögonblick under total
avslappning i en atmosfär där alla bekymmer trots allt har en ljusare framsida.

Att Los Lobos hade en större hit med ”La Bamba” för si så där femton år sedan
kan säkert gemene man efter viss påstötning erinra sig. Nu liksom då förmedlar
de fulländade ambassadörer Los Lobos vanliga människors livsöden om än i en
betydligt djupare musikalisk mångfald. ”Burn It Down” är ett utmärkt exempel på
detta.

Det här är ingen skiva man plockar fram när det är dags för party hela natten.
Vill man däremot ha lite egen kvalitetstid och sjunka in i en annan dimension så
är den här musiken rätt medicin. Det enda sällskap man möjligen skulle kunna
tänka sig är en avkyld Corona med en perfekt tillskuren limeskiva. 

Thomas Claesson

Tags:

24

01 2011

Fylld av explosiv aggression

 

http://www.myspace.com/skitliv777
Skitliv ”Skandinavisk Misantropi” (Season of Mist/Sound Pollution)

betyg4107

Jag fick den här skivan utan att ha hört bandet förut så jag hade inga förväntningar alls. Det norska blackmetal-bandet SKITLIV som grundades av förre MAYHEM sångaren Maniac 2005 är aktuela med nya skivan ”Skandinavisk misantropi” fylld av explosiv aggression och jag dras med på en underjordisk resa där mörker möter ännu mer mörker, och där Maniac bekämpar demoner och andra fiender. Jag tycker det här är bra och jag kunde inte fått en bättre överaskning så här första dagarna på det nya året. Jag hör många likheter på den här skivan med MAYHEMs ”Grand declaration of war” från 2000. Bland annat partier där han tydligt pratar med ilska itället för att sjunga, för att kanske få fram sitt budskap tydligare.

Faktum är att Skitliv och deras nya skiva är bättre än det mesta inom black metal-scenen idag och jag vet inte om det beror på att jag har en kärleksrelation med MAYHEMs musik men det skiter jag i för jag gillar det här och jag kommer fortsätta lyssna mycket. En annan sak jag vill berömma är bandnamnet SKITLIV som klingar bra och passar sån här typ av bra musik bra. Om jag ska nämna någon favoritlåt så är det ”Towards the sea of loss volture face kain” där den engelske poeten David Tibet medverkar. Förutom Tibet så medverkar fler grymma vokalister på skivan, bland annat Attila från MAYHEM och Gaahl från Gorgoroth och det gör bara skivan ännu bättre. Det här är grymt!

Tony Sundberg

Tags:

31

01 2010

En bra väg in i jazzens värld

Dan Berglund´s Tonbruket (Act Music/Bonnier Amigo)
Dan Berglund´s Tonbruket (Act/Bonnier Amigo)

 betyg396
Den här gruppen uppstod ur askan av Esbjörn Svensonss död 2008, från den hyllade jazztrion EST. Dan Berglunds nya vapendragare är Martin Hederos (Karlstad/Göteborg) mest känd från TSOOL, Hederos&Hellberg och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren  Andreas Wallin. Dan Berglunds kontrabas är det mest framträdande instrumentet och gör att det är en otroligt snygg ljudbild på skivan. På låt nummer åtta gör sig Hederos som bäst och påvisar sin musikaliska bredd.

En bra väg in i jazzens värld, om man inte har upptäckt den än. Lyssna på skivan tillsammans med tända ljus, en flaska rött och en god bit mat.

Mattias Ransfeldt

Tags:

30

01 2010

Härlig retrorock i ny fräsch förpackning

The Unisex Firesoul
The Unisex ”Firesoul” (All The Cats/Sound Pollution)

betyg4107                           I butik: 29 januari

För alla retrorockare som kan TSOOL:s alla texter och gitarriff framlänges och baklänges är detta en nytänding på den sortens musik.

Stockholmsbaserade The Unisex är verkligen ett lovande band på rockhimlen. De får till det sångmässigt och musiken får mig att vilja göra vågen för dem. De har lyckats paketera sin retrorock i en modern lyxförpackning.  En riktig tungviktare så här i början av året.

Firesoul är en av årets hittills mest intressanta skivor som jag har lyssnat på!

Mattias Ransfeldt

Tags:

29

01 2010

Går nog hem hos glamrockfansen

Wig Wam Non stop rocknroll
Wig Wam ”Non stop rock’n'roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

betyg3526

Det var inte mindre än TRE hela år sen Wig Wam senast gav ut en ny platta (Live In Tokyo räknas inte här) och under dessa tre år har fansen, inklusive undertecknad, fått höra ”vi ska ge ut en ny skiva då och då och då, och åka på turné” och ”vår nya skiva heter ’Balls’ och den kommer då och då”. Men inget av detta stämde. MEN, nu ska vi inte vara sura, för nu har vi fått albumet, och med ett betydligt bättre namn än Balls; Non Stop Rock n Roll.

Alltså, jag hatar egentligen att säga att jag älskar skivan. Den är väldigt såhär, typisk Wig Wam (läs: Wig Wamania eran) men samtidigt har den mindre influenser av bland andra Gotthard (läs: All you Wanted), Danger Danger, Hardcore Superstar och även Cinderella (läs: C’mon everybody). Skivan är liksom, väldig glad! De har liksom de här lite hårdare catchy låtarna, men ändå ”sing along anthems” men de har ändå inte glömt att ta med de mysiga låtarna som man gärna lyssnar på när man varvar ner.

I övrigt så är skivan väldigt bra, och går nog hem hos de flesta hårdrocksfans – eller Glamrockfans, ni får definiera hur ni vill. En del influenser hörs tydligt, och en stor fråga: VEM sjunger i ”Still I’m Burning”?! För jag kan svära på att det inte är varken Flash eller Glam…

Bäst: C’mon Everybody och Still I’m Burning

Sämst: Chasing Rainbows – Varför ska de ha med en massa sjungande barn?!

Sara Köhler

Tags:

29

01 2010

Imponerar med genomtänkt koncept

Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)
Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)

 betyg4107

Funk for life är inte bara en CD, utan ett genomarbetat musikprojekt som startade med en resa till Kibera  som ligger utanför Nairobi i Kenya. I samarbete med Läkare Utan Gränser genomförde man där musikaliska workshops som slutade med att man delade ut instrument till lokala musikskolor.

Funk för life  är en högtidsstund med ett åttamannaband med svenska och tyska kanonmusiker. Absolut bäst gör sig den här musikformen live med sin fundamentala grundrytm, gedigna instrumentalister och skön sång. Under våren kommer också bandet att ge sig ut på turné. Är dom i din närhet så passa på.

I CD-formatet fungerar Funk for life bäst när musiken gungar fram i mediumtempo. Goda exempel på detta är Mag Runs The Voodoo Down  med som vanligt  utmärkt sång  av kapellmästaren själv. Utmärkta spår är också instrumentala Suguta Road, Kibera och lojt svängande Never Judge. Känner du för att knyta på dig danspjucken så rekommenderar jag titelspåret Finish What You Started och The Brown Blues. Sen finns det ännu en anledning att inhandla denna CD. 1€ per såld platta går till Läkare Utan Gränser. Nils Landgrens Funk Units projekt Funk For Life  imponerar genom sitt genomtänkta koncept, både på platta och vid sidan av.

Bengt Berglind

Tags:

28

01 2010

En självklarhet

Mary J Blige Stronger with each tear (Geffen/Universal)
Mary J Blige ”Stronger with each tear” (Geffen/Universal)

betyg3526

Hon kallas med rätta ofta ”queen of hip hop soul” och har väl vid det här laget samarbetat med flertalet i det amerikanska hiphopkotteriet, från Ghostface Killah till Lil Wayne.

Det har blivit något av en självklarhet. Senaste studioalbumet Stronger with each tear är inget undantag. The One gästas av Drake i god form, men låten tillhör inte plattans toppar.

Till självklarheterna hör också Mary J Blige´s prestationer. Sången är som vanligt formidabel, lätt, ja, eterisk och mäktig på en och samma gång.

Stronger with each tear innehåller för övrigt en räcka fina r´n´b- och soulnummer, presenterade utan några vidare krusiduller. Med undantag för sången, förstås.

Kanske saknas det en aning experimentlusta och förnyelse.

Bästa spåret Each tear är en smått fantastisk ballad som förhoppningsvis blir nästa singel.

Mats Johansson

Tags:

27

01 2010

Melankoliska ljudmattor

 

http://www.myspace.com/drudkhukraine
Drudkh ”Microcosmos” (Season of Mist/Sound Pollution)

betyg4107

Drudkh från ukrainska storstaden Charkov är måna om sin aura av mysticism. Ger inga intervjuer, har heller ingen hemsida och informationen i skivkonvoluten är minst sagt knapphändig.

För något år sen bytte de skivbolag till franska Season Of Mist, som ganska omedelbart passade på att starta en efterlängtad återutgivning av gruppens tidigare alster. Andra skivan, Autumn Aurora från -04 finns nu tillgänglig, med fint remastrat och restaurerat sound.

Drudkhs manglande, melankoliska ljudmattor, då och då upplösta i akustisk folkviseton från öst passar åtminstone mitt sinnelag som hand i handske.

Såväl musik som låttitlar röjer en fascination för den inhemska historien, naturen, årstiderna och individualism.

Texterna är ofta tolkningar av ukrainsk poesi från arton- och nittonhundratalet.

Musiken beskrivs ofta som black metal. Pagan metal passar bättre.

Drudkh betyder ”trä” på sanskrit.

Plus för alltid vackra skivomslag.

Senaste studioalbumet Microcosmos är en personlig favorit.

Mats Johansson

Tags:

26

01 2010

Bruce har hittat rätt solostil

Bruce Kulick "BK3" (Frontiers)
Bruce Kulick ”BK3″ (Frontiers)

 betyg3526                                      I butik: 27 jan

Det har gått mer än fem år sedan senaste Kulick-skivan (”Audiodog”) och i och med nya ”BK3″ känns det som att Bruce Kulick har hittat rätt solostil.

Bruce blandar olika stilar inom den melodiösa 70-och 80-talshårdrocken, men det finns ändå en röd tråd i gitarrspelet. Och det är ingen tvekan om att det är Bruce som ”äger” skivan.
Många kallar Kiss ”Carnival Of Souls” för något av en Bruce-soloskiva, men det kan inte vara mer fel. Nej, det räcker med att lyssna på ”BK3″ för att förstå var Bruce har sitt musikhjärta.
”BK3″ rivstartar med ”Fate” som domineras av ovanligt aggressivt gitarrspel för att vara signerat herr Kulick.

Gene Simmons gästsjunger på ”Ain’t Gonna Die” och det är en låt som som passar honom som hand i handske både musikaliskt och textmässigt.

”Friend Of Mine” med John Corabi bär starka drag av Union (Bruce och Johns tidigare grupp) och är kanonlåten som Union aldrig lyckades få till. Lugna verser med bra sång, en refräng som fastnar direkt och hela kalaset kryddas av ett läckert gitarrsolo.

”Hand Of The King” med gästspel av Nick Simmons (ja, Gene Simmons son) är en av skivans bästa låtar. Äpplet faller inte långt från trädet..

”I’m The Animal” med Tobias Sammett (Edguy) bakom mikrofonen och Eric Singer (Kiss) bakom trummorna är en melodiös hårdrockskaramell med ett vasst gitarriff.

Och för den som tycker om gitarrdueller är det bara att ryckas med av spelglädjen i ”Between The Lines” med Bruce Kulick och Steve Lukather i högform.

Avslutande bonuslåten ”Skydome” är ett fint instrumentalt stycke, som också återfinns på ”Audiodog”.

Jag kan inte tänka mig annat än att det är fler än Kiss-fantaster som kommer att få glädje av att lyssna på ”BK3″, och den är rentav snäppet bättre än dom senaste Kiss och Ace Frehley-skivorna.

Varför får då inte skivan ett högre betyg? Jo, (musik)hjulet är ju redan uppfunnet och så värst mycket nytt har inte herr Kulick att tillföra.

Magnus Bergström

Tags:

25

01 2010