Ännu ylar vargarna
- Los Lobos ”Tin Can Trust” (Proper/Playground)
De distinkta gentlemännen Los Lobos från Kalifornien beträder än en gång sitt
podium. Drygt fyra års väntan är äntligen över. Inte mycket har egentligen
ändrat sig sedan föregångaren ”The Town And The City” (2006). Den coola
kompetenta auktoriteten genomsyrar fortfarande hela konceptet. De fem musikerna
levererar ännu en lågmäld, tillbakalutad helt lysande platta.
”How Will The Wolf Survive ?” var frågan som ställdes på genombrottsskivan 1984.
Steve Berlin (sax, keyboards) anslöt sig vid den tidpunkten till de fyras gäng
som sedan 1973 hade utgjorts av Cesar Rosas (gitarr, sång), David Hidalgo
(gitarr, fiol, dragspel, sång), Louie Perez (gitarr, trummor, sång) samt Conrad
Lozano (bas, sång). De latino klingande namnen och den instrumentala sättningen
bidrar till att musiken hamnar i facket där root/blues-rock och tex-mex har sitt
härbärge.
Över trettio år har passerat sedan gruppens långa vandring längs den vindpinade
vägen började. Under resans gång har det bildats ett sammansvetsat gäng med en
gedigen väl inarbetad historia i sin packsäck. Inspirationen och skapandekraften
är vitalare än någonsin. Det är fascinerande då det egentligen bara handlar om
ett band från östra L.A.
”Yo Canto” och ”Mujer Ingrata” personifierar två spanskspråkiga stopp längs
sträckan. Den latinamerikanska musiken är en viktig ingrediens i Los Lobos
värld. Ett livets blod och den puls man vaknar och somnar till.
”West L.A. Fadeaway” återupplivar minnen från det förflutna om än i en nydanande
tappning. I klass med originalet som komponerades av radarparet Garcia/Hunter
och ursprungligen framförd på Grateful Dead’s ”In The Dark” (1987). Även det ett
karismatiskt kultband som var helt opåverkade av den allmänna opinionen och
följaktligen körde sitt eget race vart än vindarna blåste ifrån.
”The Lady And The Rose” och ”Jupiter Or The Moon” har med sin lättsamma energi
och det naturliga flödet en oemotståndlig dragningskraft. Ögonblick under total
avslappning i en atmosfär där alla bekymmer trots allt har en ljusare framsida.
Att Los Lobos hade en större hit med ”La Bamba” för si så där femton år sedan
kan säkert gemene man efter viss påstötning erinra sig. Nu liksom då förmedlar
de fulländade ambassadörer Los Lobos vanliga människors livsöden om än i en
betydligt djupare musikalisk mångfald. ”Burn It Down” är ett utmärkt exempel på
detta.
Det här är ingen skiva man plockar fram när det är dags för party hela natten.
Vill man däremot ha lite egen kvalitetstid och sjunka in i en annan dimension så
är den här musiken rätt medicin. Det enda sällskap man möjligen skulle kunna
tänka sig är en avkyld Corona med en perfekt tillskuren limeskiva.
Thomas Claesson
