Om tyngden får avgöra
- Popa Chubby ”The Fight Is On” (Provogue/Border)
Vad är det som gör en 120 kilo tung flintskallig New York-bo så fantastiskt
härlig och alldeles, alldeles underbar? Kan det vara all den pondus som strålar
ut från den skräddarsydda skinnvästen iskuren på den välmatade överkroppen?
Eller kanske de kraftfulla armarna – med alla tatueringar och dess mångfald av
innebörd – som avslutas med de knubbiga men ack så känsliga fingrarna?
Nja, ingenting av detta är egentligen den springande punkten. Det är nämligen
bara en ynka pytteliten detalj som gör denna storväxta man så oerhört
fängslande. Det var inte på något sätt överraskande att barnmorskan vid födseln
fick ögon som var större än tefat. Docenter, vetenskapsmän och allmänt lärde män
har därefter slitits mellan hopp och förtvivlan i sin iver att lösa den
förbryllande gåtan. Ännu till dags dato är och förblir detta ett mysterium. Popa
Chubby var nämligen född med en gitarr på magen.
Popa Chubby alias Ted Horowitz såg dagens ljus en glänsande vårdag 1960. Redan
tidigt stod det klart att han var den utvalde. Han var kallad till jordelivet
för att spela vit elektrisk blues med tunga influenser av rock och ingenting,
absolut ingenting annat.
Sedan debutskivan 1994, ”It’s Chubby Time” har en jämn, fin leverans av plattor
passerat i revy. De som sticker ut mest är ”One Million Broken Guitars” (1998) ,
”The Good The Bad And The Chubby ”(2003) samt den makalösa ”Electric Chubbyland
Plays Jimi Hendrix” (2006).
Idel ädel guldkorn vaskas fram på den fullmatade och kanske tuffaste skivan
hittills – ”The Fight Is On”. Titlar som ”We Got Some Rocking To Do” och ”Rock &
Roll Is My Religion” talar sitt tydliga språk. En Gibson Les Paul gör
fortfarande underverk även om (eller tack vare att) den är nersliten av ringar,
kedjor, klockor, naglar och allehanda tillhyggen. Det finns förmodligen inte
heller något vackrare än en Vintage-gitarr som pryder en välmående, kraftfull
ölmage.
När ”Wicked Wanda” trippar fram längs boulevarden är alla lyktstolpar
högriskobjekt. Att vända sig om vid fel tillfälle kan ge en obehaglig
överraskning och inte alls den njutning som var avsedd från början. Samma
trevliga taktfasta toner strömmar ut i ”Locked In A Memory” där fingrarna
arbetar likt vingslagen på en kolibri och inte lämnar en oberörd plats på
gitarrhalsen.
Att luras in villfarelsen att Poppa Chubby skriver enkla. banala texter till
sina melodier vore ett justitiemord. Vi bevittnar den raka motsatsen, då
samhället och dess beslutsfattare i allra högsta grad förebrås med underfundiga
sammansättningar av textremsor utarbetade med spetskompetens. Det skrivna ordet
sammanfaller idealiskt med de medryckande sångerna som t.ex. i ”It’s over” som
känns som skivans höjdpunkt. Under den här rocklåten går först högerbenet igång
med en förvånansvärd taktfasthet men vänsterbenet är inte sent med att haka på.
Sensmoralen blir att det aldrig är över förrän den tjocka damen har sjungit. I
det här fallet är damen dock förtäckt och yttermera personifierad av självaste
mr. Chubby.
Som om inte detta vore nog så avslutas kapitlet Chubby denna gången med en äkta
live version på Motorhead’s ”Ace of Spades”. Ibland är det tillåtet att ta ut
svängarna eller hur?
Detta är en skiva för alla Jimi Hendrix fans. Det är bara ett problem. Tanken
leker oupphörligen med att det här rentav är ett strå vassare. I alla fall för
att vara en högerhänt gitarrist så kan den gode Chubby bättre än någon annan
levande sin blues och mer därtill.
När skyskraporna i Bronx sträcker sig efter himlen hörs toner nere från
källarvalven där endast de kulturella finsmakarna befinner sig. Här hörsammas
toner från en mogul som man skulle kunna tro härskar genom söndring. Nu är det
egentligen inte så komplicerat. Det är i själva verket bara så att ”The Fight Is
On”.
Thomas Claesson
Kultfakta: Själva namnet Popa Chubby är en lek med det idiomatiska slanget ”pop
a chubby” vilket innebär att få erektion.
