nyaskivor.se

Keegan McInroe ”A Good Old Fashioned Protest” (hemifrån)

Keegan McInore är född och uppvuxen i Texas och han har nu släppt sin femte cd. Som titeln visar är det här en skiva med protestsånger av gammal tradition såsom Pete Seeger och Woody Guthrie har skapat. Bob Dylan följde sedan upp traditionen med sina tidiga så suveräna texter. Keegan McInore har ”delat scener med” Leon Russel, Randall Bramblett och Carolyn Wonderland och många, många fler.

När jag hör Keegan McInore flyttas jag tillbaka till min ungdom och de gamla protestsångarna och den då unga Bob Dylan. Det var en kick att lyssna på de frispråkiga texterna och det engagemang som de framfördes med. Den musikstilen har jag inte hört så mycket av sedan dess men nu är den här igen med ett sprudlande språk. Keegan är oerhört verbal och mycket fyndig i sina texter där han gisslar etablissemanget.

Börje Holmén

Blandade artister ”Won’t Be Home For Christmas” (Paraply Records/hemifrån)

Won’t Be Home For Christmas är producerad av den svenske skivbolagsveteranen Peter Holmstedt och hans skivbolag Paraply Records. Peter hörde av sig till ett antal singer-songwriters runt om i världen med önskemål om att skriva och spela in en låt som på något sätt handlar som julen. Han fick respons från 18 artister bla Elliot Murphy, Bob Cheevers, Mikael Persson, The Refugees och Citizen K.

Som en ganska erfaren lyssnare av (hemifrån) artister känner man igen ett antal av de arton som förekommer på skivan, varav några har jag recenserat på denna hemsida. Peter har fått ihop en fin samling artister med bra sånger som håller över jul och även långt efter skulle jag tro. Det brukar förekomma ett antal gamla julsånger varje jul med etablerade artister men det här är något annat. Det håller en hög nivå och är som sagt nyskrivet vilket gör det spännande. Det finns ett antal guldkorn på skivan som kommer att överleva många jular framöver.

Börje Holmén

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

Bill Price ”I Can’t Stop Looking At The Sky” (hemifrån)

Bill Price säger sig vara en kreativ person med konstnärliga visioner. I Can’t Stop Looking At The Sky är den 6:e i raden av album och EPs och singer-songwritern Bill samarbetar med bluesmannen Gordon Bonham som liksom Bill Price är inspirerad av Bob Dylan. Bill brukar hålla isär sin grafiska ådra från musiken och vice versa men här är det inte så.

När jag hör Bill Price kommer jag osökt att tänka på Paul Simon och förstås David Byrne och hans Talking Heads med deras sprudlande infall av olika slags musik när dom tar ut svängarna. Detta gör att det inte blir långtråkigt men ganska rörigt och kräver några lyssningar. En skiva fylld med överraskningar. Blir svårt att peka ut några låtar denna gång.

Börje Holmén

Sonny Axell ”KickBack” (Hemifrån)

Sonny Axell är en pianist och sångare från St.Etienne i Frankrike. Han började ta pianolektioner redan vid 5 års ålder. Senare gick han National Conservatioire Primary School där skoldirektören rådde honom att delta i jazzlektioner i den intilliggande musikskolan. Han tog några sånglektioner också men gick sedan vidare på egen hand. Snart blev han professionell och spelade med andra jazzmusiker. En sådan var Sugar Blue som kom att betyda mycket för Sonnys utveckling. Dom turnerade runt om i världen under sex år och Sugars musik hade stort inflytande på Sonnys musikstil.

Genren Jazz/Funk är det som gäller. Det är i den fållan som bla Nils Landgren håller till men framför allt Maceo Parker och ett antal flera. Denna stil är, skulle jag vilja påstå, ett måste emellanåt för att få lite energi och variation i musiklyssnandet. Som jazzmusiker håller han sig förstås med riktigt bra musiker i studion.

Låtar att börja in-lyssningen med: Nighttime Lady, I Don’t Get It och Down In The Bottom.

Börje Holmén

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ’Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ’Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ’Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

Born 53 ”A Talent Unrecognized” (Hemifrån)

Stockholmsbandet Born 53 är numera Jörgen Larsson – trummor, Hans Birkholz – en mängd olika stränginstrument, Åsa Källen Lind – sjunger och spelar gitarr och mandolin, Anders Lind – sjunger och spelar gitarr och bas. A Talent Unrecognized är deras femte album inspelat i Real Music Studio i Bromma.

Redan på öppningsspåret Looking For Marie Jones slogs jag av likheten mellan Anders röst, uttryck och sångstil och Steve Gibbons. Ni vet han med Down In The Bunker. Den likheten består på alla låtarna som han sjunger. Vad gäller Åsas röst kanske man kan dra en liten jämförelse med Joan Baez. Ja hur låter skivan då? Riktigt bra vill jag påstå mycket tack vare Hans Birkholzs instrumentala mellanspel som bryter av men som ändå passar såväl in. Musikaliskt är det i mitt tycke på en hög nivå där bandet har utmejslat en egen stil.

Låtar att börja med: Looking For Marie Jones, Morning Song och förstås Man In A Stetson Hat.

Börje Holmén

Kenny White ”Long List of Priors” (MVP/hemifrån)

Kenny White från New Jersey har sedan 1970-talet varit medmusikant till andra stora artister såsom Judy Collins, Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples och Aron Neville, där han var en populär pianist. På senare tid också ett samarbete med Tom Jones. Han har skrivit allt material på nya skivan där han har utöver sitt band också har gästartister såsom David Crosby.

Det första som slår mej när jag hör Kenny är likheten med Elvis Costello men där han sjunger utan Elvis nästäppa. Jag har aldrig varit någon större vän av Elvis C:s rika produktion men han har gjort en del riktigt bra låtar. Det samma gäller på Kenny Whites nya skiva. Vad som stör mig är hans utflykter till pianobaren som jag upplever som utfyllnad men när han återkommer är det med en styrka och närvaro som är förlåtande och höjer helheten.

Låtar jag fastnat för är: A Road Less Traveled, Charlston, 4ooo Reasons to Run.

Börje Holmén

West Of Eden ”No time like the past” (West of music/hemifrån)

Göteborgsbandet West Of Eden har släppt nio skivor och nu är det dags för en samlingsskiva efter 20 år som band. West Of Eden är Lars Broman fiol, Martin Holmlund bas, Ola Karleva trummor, Henning Sernhede gitarr och mandolin, Jenny Schaub sång och dragspel, Martin Schaub sång och akustisk gitarr.

West Of Eden har tagit den brittiska och irländska vägen i sitt konstnärskap. Bandet har fått fantastiska recensioner av svensk och utländsk press och har haft samarbete med musiker som bla Alison Krauss, The Chieftains och Mark Knopflers band.

När jag första gången lyssnade på samlingsskivan, som är en dubbel, blev jag alldeles paff av att det finns ett svenskt band av denna kalibern som jag dessutom aldrig hört talats om. Jag var en varm anhängare av tidiga Fairport Convention då när Richard Thompson var med innan han hittat Linda Thompson. Efter det försvann han in i de Keltiska sankmarkerna. En annan av Fairports solister var Sandy Danny – en mycket bra sångerska som hade en lysande framtid men som ramlade i en trappa och avled. Mycket Fairport Convention nu men jag tycker att det finns många beröringspunkter i musikstilen, liksom i Martins sång. Sen har vi Jennys sång som ibland är påfallande likt Linda Thompsons. En skiva som inte bara gör mig glad utan jätteglad. Årets klart bästa!

Det blir svårt att välja inlyssningsspår, men varför inte: Where The Ivy Is Growing – Look To Thde West – Twenty Years of Traveling.

Börje Holmén

Clarence Bucaro ”Pendulum” (2020 Records/Hemifrån)

Brooklyn-baserade Clarence Bucaro släppte nyligen sitt nionde studioalbum. Clarence sjunger och spelar gitarr och på ’Strangers’ gör han en duett med Allison Moorer. Clarence har skrivit det mesta av materialet och producerat albumet tillsammans med Tom Schick som bland annat producerat Wilco och Ryan Adams skivor.

På det hela taget en lättlyssnad och välproducerad skiva som påminner lite om Paul Simon och Ron Sexsmith mellan varven. Hans texter är berättelser och reflexioner om livet och drömmar han haft. Som vanligt så vinner skivan på att höras många gånger. Låtar att börja med: Emerald Eyes, Barcelona och Tragedy.

Börje Holmén