nyaskivor.se

Gypsy Soul ”True” (Off The Beaten Track/Hemifrån)

Gypsy Soul är Cilette Swann och Roman Morykit som nu har släppt sin trettonde skiva. Cilette sjunger och Roman spelar gitarrer och sjunger. Med sig i studion har dom Michael Forney trummor, Michal Palzewich cello och Mikey Stevens trumpet och horn.

Duon träffades i Edinburgh, Scottland, 1996 och har turnerat och skapat en stor supporterskara som har varit dem trogna och till och med finansierat deras skivproduktioner. Gilette har skrivit allt material själv så när som Amazing Grace och förstås inte Leonard Cohens Hallelujah.  De har framträtt en hel del på olika radiostationer och även på TV.

Det första som slår mej när jag hör Gypsy Soul är att det är mycket medryckande passionerad sång. Artister som jag tycker ligger nära i sångstil och i viss mån även i uttrycket är framförallt Tori Sparks men också australiska bandet The Waifes. Genren påstås av recensenter vara ”Canadian-Americana”, ”Roots Rock” mm. Sammanfattningsvis en trevlig musikupplevelse.

Låtar att börja med: Your Kind, We Are What We Believe och Gotta Be Real.

Börje Holmén

Son Of The Velvet Rat ”Dorado” (Fluff & Gravy/Hemifrån)

Österrikaren Georg Altziebler och hans Son Of The Velvet Rat har nu släppt sin sjätte skiva Dorado. Georg och hans fru Heike Binder, som numera bor i USA, är stommen i Son Of The Velvet Rat som med sig i studion har elva musiker. Georg har skrivit allt material själv.

Georg sjunger snarlikt Mark Knopfler som ju levde högt på sitt gitarrspel i Dire Straits men har väl tonat ner det på de senare soloskivorna. Georg är i mitt tycke en friskare fläkt även om det är lite väl mollbetonat ibland. Skivan har några riktigt vackra låtar men resten vinner på flera lyssningar. Sammanfattningsvis en mycket bra skiva.

Inlyssning att börja med: Love’s The Devil’s Foe, Carry On, Blood Red Shoes och Tiger Honey

Börje Holmén

Jeff Boortz ”Half The Time” (Jeff Boortz/Hemifrån)

Singer-songwritern Jeff Boortz har släppt sitt fjärde album inspelat i Nashville. Med sig i studion har han en handfull musiker, däribland gitarristen John Jackson som bla spelat med Bob Dylan och Lucinda Williams.

Jag har hållit mej till blues och rock osv men aldrig country men så kom The Eagles och öppnade dörren med sin rock-country. The Byrds  fick väl en nyare genomlyssning också. Senare upptäckte jag Steve Earl som från början var lite svår att ta till sig men han har växt ordentligt med åren. När dörren för country av alla dess former nu står öppen är det inte så svårt att ta in Jeff Boortz som låter ganska likt Steve Earl, för att inte säga mycket likt.

Låtar att börja med: Wanna Spend money On A Girl, Take Back What You Said och Silver Lining.

Börje Holmén

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

Wendy Webb ”Step out of Line” (Spooky Moon/Hemifrån)

Singer-songwritern Wendy Webb har släppt sitt femte studio album. Med sig i Aberdeen Studio Nashville TN har hon Wayne Jackson från Memphis, Horns/trumpet, Jim Horn saxofon, David Grissom elektrisk gitarr, Dan Dugmore pedal/gitarr mm. Mark T Jordan keybord mm. Ron Kasinski trummor, David Pomeroy bas, Jonathan Yudkin cello, Larry Chaney elektrisk gitarr, Willie Weeks bas, Vince Santoro trummor, Dennis Matkosky keybord. Wendy sjunger och spelar akustisk gitarr och elektrisk piano hon är självlärd på båda instrumenten. Hon bor i Minnesota och arbetar som frilansjournalist och drömmer om att skriva romaner. Mark Keller och Wendy har tillsammans skrivit allt material utom Bob Dylans Girl From The North Country.
Wendy låter snarlikt Judy Collins men med en vacker ljusare röst och ett stort självförtroende. Musikerna vid inspelningen förstärker låtarna på ett föredömligt sätt och lämnar utrymme för varandra. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så växer den mer och mer. Det som drar ner betyget är covern Bob Dylans Girl From The North Country som inte lyfter till originalets nivå. I övrigt en alldeles utmärkt start på musikåret. Att börja med: Talk To Me, Step Out Of Line, Freedom.

Börje Holmén

Kelly’s Lot ”Bitter Sweet” (Hemifrån)

Kelly’s Lot är Kelly Zirbes på sång, Perry Robertson gitarr, Rob Zucca bas, Matt McFadden trummor, Sebastian Sheehan Visconti keybords, Bobby Orgel dobro och Bill Jonston klarinett. Bandet bildades 1996 och har turnerat i USA och England. Dom har nu släppt sin elfte skiva. Det är blandade genrer som Americana-Roots och Rock-Blues.

Kellys röst är en njutning att höra, hon påminner lite om Melanie Safga Schekeryk och ibland om Linda Thompson. Har man spelat ihop i över tjugo år blir det ett ”tight gäng” och det låter riktigt bra. Kelly har skrivit allt men har haft hjälp av Perry Robertson på tre låtar och på Rice Above märker man tydligt att Perrys gitarrspel är påverkat av Lynyrd Skynyrds Free Bird och det är klart att sämre influenser kan man ha.

Låtar att börja med: Come Home, Rice Above och Colours Of December.

Börje Holmén

Johanna Lillvik ”Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Johanna Lillvik kommer från Borås och jobbar som sånglärare på stadens kulturskola. På hennes debut-EP har hon skrivit och producerat allt själv. Hon spelar piano och kompas av åtta andra musiker, bla Kim Gunneriusson trummor, Joakim Saarenpääl bas och Jonas Högberg gitarr. Johanna är sånglärare på Borås Kulturskola.

Man riktigt känner hur kreativiteten flödar, varje stycke är inte något annat likt och det är mycket spännande och medryckande. Alltså vilken debut! Det går inte att placera henne i någon genre men hon påminner mej om en tidig Regina Spektor och lite av en tidig Tori Amos – dom spelar ju också piano på ett uttrycksfullt och spännande sätt. Glömde säga att hon har en fantastisk vacker och mäktig röst.

Inlyssningsspår? Tja, det är bara fem spår så det är en bra början. Vi får väl hoppas på en fullängdare.

Börje Holmén

Citizen K ”Second Thoughts” (Paraply/Hemifrån)

Citizen K är Klas Qvist och han har samlat några musiker och spelat in 23 egna låtar med några mellanspel som övergångar till nästa stilbyte. Han sjunger och spelar de flesta instrument själv men har hjälp av  Tobias Walka som är producent och som även spelar bas och andra instrument.  Medverkar gör också Emma Augustsson på cello, Kim Gunneriusson på trummor, Annika Larsen på stämsång, Christer Rudmyr på elgitarr, Anders Nilsson Keybords och Berra Karlsson Steel Guitar. Detta är Klas Qvist tredje fullängdare efter ”Carried Away” och ”Meet Citizen K”. Den här skivan är tungt influerad av 60/70-talsmusik (det mesta engelsk), ingen nämnd ingen glömd. Skivan har fått lysande recensioner.

När jag första gången lyssnade igenom denna dubbel-CD blev jag mycket imponerad och glad över den höga nivån och den starkt influerade 60/70-talskänslan. Klas har lyssnat mycket på engelsk pop från den tiden då den fullkomligt exploderade . Men jag tror att han även har andra influenser från senare tid också såsom Midlake och Syd Arthur mfl.

Låtar att börja med: cd 1 Train Of No Forgiveness och King Of Second Thughts cd 2 In Holland och Something Truly Magic

Börje Holmén

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ’Take out The Trash’ och ’Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

The Mystix ”Rhythm And Roots” (Hemifrån)

Rhythm And Roots är sexmannabandet The Mystix femte album som spelas flitigt på radiostationerna i USA och i Europa. Det här är ett livfullt liveband med en bred repertoar i Americana rootsgenren.

Det svänger riktigt bra mellan varven, inte minst tack vare fiolspelet och det härliga tunga tryck som bandet har på detta livealbum. Sångaren påminner om Roffe Wikström både i röstläget och i vibratot.

Jag är inte så svag för coverversioner av Bob Dylans musik. Han är nog bra själv men här finns ett utmärkt exempel på motsatsen i To Ramona. Andra bra låtarpå detta fullmatade album är A Lifetime Worth Of The Blues och Boppin’ The Blues.

Börje Holmén