nyaskivor.se

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

Big Big Train ”Folklore” (Giant Electric/Border)

Vem kunde förutse detta att ett för mig okänt proggband från England skulle bli sommarens soundtrack i hemmet. Visst har det förkommit Yes, Genesis, Greenslade och all vad de hette på den tiden i det förgångna. Men nu 2016 när americana, deep soul och jazz dominerar utbudet.
BBT som efter viss källforskning utkommit med några tidigare album, levererar nu Folklore, ett album som har sina rötter i den brittiska rootsmusiken. Det doftar dimmiga hedar, rinnande bäckar på det engelska höglandet, en konstant bra melodikänsla. Lägg sedan till lite Jethro Tull flöjt och en urengelsk folkmusikfiol så är det kanske inte konstigt att albumet heter Folklore.
Jo, jag vet att det är lite old fashion att bli påverkad av ett större band musiker som spelar tillsammans, med sköna orgelinpass och några bitska gitarrsolon, när hetväggen dallrar utanför husväggen i mitten på juli.
Det enda som hindrar Folklore från en sommarfemma är att det blir något för mycket ibland med för långa låtar. Men detta tillhör ju denna övervintrade musikform vad jag minns.

Bengt Berglind

Sven Zetterberg ”Something for everybody” (Gamlestans/Border)

Sven Zätas röst blir bara bättre och bättre när den hamnar i det rätta musikelementet. I det här fallet är det i soulmusiken som röstens patina och erfarenhet funkar som allra bäst.
På detta nya album blommar hans kärlek för den mer soulinspirerade musiken ut på ett underbart sätt. Det är här han ska stanna kvar. Jag förstår att det finns några trotjänare till Sven kvar som gillar de äldre utslitna bluestolvornamen för mig ger de just ingenting. Visserligen kanske dessa funkar bättre live för Sven är en god liveartist av den skara som är på utdöende.
Då kan vi vara överens om att framtiden hör sven och soulen till. Men varför inte ta ett ytterligare steg och göra ett album på svenska. Då menar jag inte med rakt översatta bluestexter om han som går upp på morgonen och har blues med sin bäbis. Utan den typen av texter som salige Freddie Wadling omger sig med på sin tyvärr sista platta, Efter regnet.
Sen är det ju kul att Sven sätter tänderna i gamla Roy Headdängan Treat her right, en partyhöjare av rang när det fanns något som hette diskotek strax efter Hedenhös i tidräkningen.

Bengt Berglind

Jayhawks ”Paging Mr Proust” (Sham/Border)

Det har varit lite upp och ner för ett av mina favoritband på sista tiden. På förra albumet Mockingbird Time flaxade bandet hit och dit. Samarbetet mellan Gary Louris och Mark Olsen kärvade och låtskrivandet blev mer än lidande. Sedan dess har Mark Olsen hoppat av och spelar in helt annan musik med sin norska fru. Helt ok, men långt ifrån Jayhawks melodimarker.

Nu har i alla fall bandet fått ny musikluft under vingarna och många av de karaktäristiska melodihookarna sitter som ett smäck. I en luftig produktion tar man ut svängarna på ett nytt sätt och gör små experimentella utflykter i ljudlandskapet. Men naturligtvis förlitar de sig på sin melodikänsla och stämsång. Utöver de fyra grundmedlemmarna finns även Mike Mills från REM och Tucker Marine, My Morning Jacket med som en hjälpande hand i studion.

Detta album verkar vara en nytändning för detta klassiska americanaband, vars debutalbum Hollywood Town Hall från 1992 fortfarande sänder musikaliska välvilliga rysningar längs den melodiska ryggraden.

Bengt Berglind

Peter Wolf ”A cure for loneliness” (Concord/Border)

J. Geils Band  var en skitigare version av Paul Butterfield Blues Band  på sina första plattor i det tidiga sjuttiotalet. När pop- och rockmusiken fortfarande var färgad av flower powereran kom läder och svartklädda J. Geils in på banan. En av bandets frontfigurer var Magic Dick som lirade munspel. Den andra var Peter Wolf.

Men som i de flesta band så splittrades J. Geils efter listettan Centerfold. Då var också bluesen ett minne blott. Sedan dess har Peter Wolf jobbat med radio, DJ-at och släppt åtta soloalbum som troligen inte nått våra utmarker. Hans Midnight Souvenirs från 2010 var i alla fall ett gott tecken på att han fortfarande har rösten i behåll.

På nya albumet A Cure… låter det fortfarande bra. Han ger oss en mix av ballader, småruffig rock, lite countrystänk och kabarémusik. Det verkar splittrat men på ett skönt och avslappnat sätt.  Men det skulle vara trevligt och intressant om mr Wolf tog sig i kragen och letade upp en producent som Joe Henry eller T Bone Burnett. Om han sen tog bussen ner till Muscle Shoes i Alabama och ett knippe soulcountrylåtar  skulle i all fall jag sitta nöjd.

Tills dess får vi hålla till godo med  hans soloalbum som är helt ok. Men jag vill ha ut mer av den rösten som Peter Wolf fortfarande har inom sig.

Bengt Berglind

Santana ”IV” (Border)

Så var då ännu en orginaluppsättning på banan. Sedan 2013 har detta projekt pågått med att samla alla orginalmedlemmarna från 1971 i studion för en återförening. De följande två åren spelades de här sexton spåren in. Gitarristerna Carlos Santana och Neil Schon, Mark Rolie sång orgel och keys, Michel Carabdettello slagverk och Michel Shivre plus Ronald Isley på sång ja och några medlemmar ur nuvarande Santanacombon.

Allt känns igen från inledande chantliknande Yambo, vilket kanske är meningen. Hela albumet känns som en lång provkarta av Carlos Santanas tidigaste plattor, innan musiken blev mer inåtvänd eller melodiös i överkant.

Visst är Carlos gitarrton skön, även om man hört det förut. Eftersom jag är svag för orgelutflykter så gillar jag Greg Rolies insatser, plus hans vokala inpass. Detta gäller också i högsta grad Ronald Isley i Love Makes The World… och Freedom In Your Mind.

Vidare svänger det som attan, som det bara ska göra om denna upplaga av Santana. Detta är deras bästa varumärke plus Carlos gitarrton. För Santanavänner är detta album som att träffa på en gammal god vän du inte sett på några år, och som du inte har något emot att spendera lite tid med på nytt.

Bengt Berglind

King Crimson ”Live in Toronto 2015” (DGM/Border)

Engelsk grupp bildad i London 1969 av Robert Fripp, Michel Giles, Greg Lake och Ian Mc Donald. Deras debutalbum In the court of the Crimson King fick översvallande recensioner och räknas som en av rockens klassiker. Samma år på hösten hade jag förmånen ha uppleva detta band live på Marquee i London. Efter gigget stapplade vi ut i Londonnatten fullkomligt överkörda av ett band som lirade friformrock där vackra harmonier konstraterade mot det dissonanta och exprimentella.

Detta gäller även King Crimson av idag. Efter ett större antal omstruktureringar av gruppen, är den nu tillbaks som en septett med bland annat tre trummisar, saxofonisten Mel Collins, Tony Levin på bas/stick och i förarsätet Robert Fripp. Hans gitarrspel är högst eget och alltid lika kul att ta del av. Hans insatser på många av David Bowies Berlinalbum är klassiker.

På detta livealbum räddar naturligtvis KC upp en lång rad klassiker från många album, alltid lika skickliga och välrepeterade in i minsta sextondel. Man får följa med på en hissnade berg- o dalbaneresa genom King Crimson land från musikaliska viskningar till antonalaexplosioner. Allt är precis som det ska vara.

Ska man lyssna igenom över två timmar med King Crimson på en liveplatta kräver det att man delar upp det hela eller går in i KC nirvana. Det absolut bästa är att uppleva det hela på plats och jag lyckönskar alla som har en biljett när bandet snart spelar i Stockholm.

Bengt Berglind

Grant-Lee Phillips ”The Narrows” (Yeproc/Border)

Solo använder Grant-Lee sitt rätta efternamn. Hans grupp för ett antal år sedan var Grant-Lee Buffalo. Då var hans dessa album klara favoriter under en tid. Sedan dess och ett antal soloalbum som jag inte har någon som helst koll på dyker detta nya soloalbum The Narrows upp. Visst känns rösten och soundet igen även om det nu är en aning nedtonat. Med sig i studion har Grant-Lee med sig trummisen Jerry Roe och basisten Lex Price. Resten klarar Grant-Lee av själv, plus att han producerar sig själv med den äran.

Han sjunger med en säker återhållsamhet, varierat och känslomättat. Musik tränger sig aldrig på men det är omöjligt att inte hänga med och lyssna aktivt. Rösten har visst släktskap med Joe Ely, Townes Van Zandt och Roy Orbison. Känslosamma ballader dominerar albumet, bandet är tight och när kontrabasen fyller ljudbilden är det bara att le.
Men det finns också stänk av rockabilly i Loaded Gun och rak honkytonk i Rolling Pin. Bästa americanan i år om du frågar mig. Fyra med snudd på femma.

Bengt Berglind

Margo Price ”Midwest Farmer’s Daughter” (Third Man/Border)

En stor stjärnklar FEMMA för Margo Price. Om den bredbrättade hatten är ett vanligt signum för countrymusiken, låter Margot som en hel hattaffär. Hos henne sitter det i rösten och i attityden. Margo Price är ingen nykomling. Hon har tragglat sin fram på musikbranchens bakgårdar utan att glänsa eller få utdelning för sin talang. Signad av Jack White som första countryartist på hans skivbolag Third Man Records och inspelad nattetid i den klassiska Sunstudion i Memphis. Detta för att studion ska kunna dra in stålar som turistfälla dagtid.

Midwest Farmer’s Daughter är det album på senare tid som utmärker sig med en kristallklar produktion. Varje instrument, varje inpass av orgel, steelguitar eller vad det nu kan vara har sin plats och träder så klart fram i ljudbilden utan att förta eller undergräva den musikaliska enheten och skönheten.

Albumet innehåller alla countrymusikens så kallade schabloner, eller historiska byggstenar från Loretta Lynn och framåt. Texterna berättar sina historier på countryvis. Margo skiver dem med både humor och smartness. Hennes röst klarar av både honkytonk, westernswing och ballader. Sen är det en schvung, swing och sväng i musiken så det står härliga till. Allt lyfta fram en eller två låtar är omöjligt. Om jag nu skulle tvingas till detta får det bli inledande Hands Of Time eller How The Mighty Has Fallen. Men Midwest Farmer’s Daughter är en bländande countryfest från spår ett till tio, utan tvekan.

En femma  var det. En stor fet stjärnklar countryfemma till och med.

Bengt Berglind

Richmond Fontaine ”You cant go back if there’s nothing to go back to” (Decor/Border)

Egentligen har inte Lasse Winnerbäck så mycket att göra med detta sista album från Richmond Fontaine. Men om han nu har det så låt mig förklara närmare. Låtskrivaren och ledaren för Richmond, Willy Vlautin, skriver bra låtar på många sätt både när det gäller text och musik. Detta gäller även för Lasse W. Det är en sak till som förenar de bägge. De har oerhört tråkiga sångröster, som inte är så nyansrika eller har något större omfång. Toleransen för manlig pratsång är annars  ganska hög emellanåt, därom råder ingen tvivel.

Så ett helt album  som ändå har en del bra låtar och texter blir i längden svårt att ta in. Dessutom ligger låtarnas tempo ungefär på samma nivå. Texterna är ofta små noveller från baksidan av det amerikanska vardagslivet om alkoholism, arbetslöshet och annat elände.

För något år sedan bildade Willy ett nytt band, Delines med en kvinnlig  sångerska. Då kom hans starka låtar fram, melodierna var klarare och fick mer färg. Nu påstår Willy och resten av bandet att detta är deras sista album som Richmond Fontaine eftersom gitarristen numera bor  på våra breddgrader, i Danmark. Hoppas The Delines gör comeback för det är Willy Vlautins musikskapande värt.

Bengt Berglind