Årets bästa americana
Grant-Lee Phillips ”The Narrows” (Yeproc/Border)
Solo använder Grant-Lee sitt rätta efternamn. Hans grupp för ett antal år sedan var Grant-Lee Buffalo. Då var hans dessa album klara favoriter under en tid. Sedan dess och ett antal soloalbum som jag inte har någon som helst koll på dyker detta nya soloalbum The Narrows upp. Visst känns rösten och soundet igen även om det nu är en aning nedtonat. Med sig i studion har Grant-Lee med sig trummisen Jerry Roe och basisten Lex Price. Resten klarar Grant-Lee av själv, plus att han producerar sig själv med den äran.
Han sjunger med en säker återhållsamhet, varierat och känslomättat. Musik tränger sig aldrig på men det är omöjligt att inte hänga med och lyssna aktivt. Rösten har visst släktskap med Joe Ely, Townes Van Zandt och Roy Orbison. Känslosamma ballader dominerar albumet, bandet är tight och när kontrabasen fyller ljudbilden är det bara att le.
Men det finns också stänk av rockabilly i Loaded Gun och rak honkytonk i Rolling Pin. Bästa americanan i år om du frågar mig. Fyra med snudd på femma.
Bengt Berglind
