Splittrat men skönt och avslappnat
Peter Wolf ”A cure for loneliness” (Concord/Border)
J. Geils Band var en skitigare version av Paul Butterfield Blues Band på sina första plattor i det tidiga sjuttiotalet. När pop- och rockmusiken fortfarande var färgad av flower powereran kom läder och svartklädda J. Geils in på banan. En av bandets frontfigurer var Magic Dick som lirade munspel. Den andra var Peter Wolf.
Men som i de flesta band så splittrades J. Geils efter listettan Centerfold. Då var också bluesen ett minne blott. Sedan dess har Peter Wolf jobbat med radio, DJ-at och släppt åtta soloalbum som troligen inte nått våra utmarker. Hans Midnight Souvenirs från 2010 var i alla fall ett gott tecken på att han fortfarande har rösten i behåll.
På nya albumet A Cure… låter det fortfarande bra. Han ger oss en mix av ballader, småruffig rock, lite countrystänk och kabarémusik. Det verkar splittrat men på ett skönt och avslappnat sätt. Men det skulle vara trevligt och intressant om mr Wolf tog sig i kragen och letade upp en producent som Joe Henry eller T Bone Burnett. Om han sen tog bussen ner till Muscle Shoes i Alabama och ett knippe soulcountrylåtar skulle i all fall jag sitta nöjd.
Tills dess får vi hålla till godo med hans soloalbum som är helt ok. Men jag vill ha ut mer av den rösten som Peter Wolf fortfarande har inom sig.
Bengt Berglind
