nyaskivor.se

Luther Dickinson ”Blues & Ballads: A Folksinger’s Songbook Vol I&II” (New West/Border)

Om du vill ha en stor dos rootsmusik som hämtad ur den amerikanska myllan har du hittat rätt i och med detta album. Luther Dickinson har tidigare huserat i Mississippi Allstars men då med ett hårdare sound än vad som finns på detta album. Nu är anslaget i musiken mer lågmält och en härlig mix av det akustiska och elektriska.
Det påminner på något sätt om Ry Cooders tre första album där han också vandrade runt och förvaltade den amerikanska rootsmusikskatten på ett föredömligt sätt. Luther Dickinson hävdar att allt låtmaterial här är nyskrivet. Jag skulle nog mer kalla det en kärlekfull omtolkning av det som redan finns. Men det är bara en kommentar i kanten.
Som albumets titel antyder finns här både blues, ballader, lite svängigt rockstuk med femtiotalkänsla, instrumentallåtar, duetter och en massa ljuvligt gitarrlir.
Sjunger gör Luther på ett avslappnat och varmt sätt, vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett album som man gärna tar med sig i soffhörnet lång tid framåt. Tjugoen bra anledningar att sitta och njuta.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”The Ghosts of Highway 20” (Highway 20/Border)

Highway 20 är rena hemmaplan för Lucinda Williams. En väg om hon har färdats många mil på i hemstaten Louisiana.  Denna gång åker vi med på fjorton musikaliska vykortsturer i sällskap med Lucindas särpräglade röst och hennes alldeles egna sätt att frasera i texten. Utan texthäfte är det en utmaning, men med hjälp av hörlurar hjälper det en aning. Eller också skippar man det hela med att anstränga sig, lutar sig tillbaks och bara åker med. Det fungerar alldeles utmärkt det också.

Tempot i musiken är nedskruvat albumet igenom och förutom Lucindas röst, som man stortrivs med eller inte alls, så är det gitarrspelet som gör att detta blir en klar femma.

Greg Litz, Bill Frisell och Val McCallum väver, kommenterar och skapar med sin gitarrer en målande musikalisk väv vid sidan av Lucindas röst. Det är vackert eftertänksamt och värmande. Förutom de tolv egna låtarna finns en version av Springsteens Facotory Girl och Woody Guthries House On Earth. Episka Faith & Grace med sina 12.44 är ett mörkt men gripande ljudlandskap färgat av den amerikanska södern.

Förra årets utmärkta Down When The Spirit Meet The Bone och nu detta mästerverk. Skulle inte förvåna om det kommer ett nytt album innan sommaren.

Bengt Berglind

Long Ryders ”Final Wild Songs” 4cd-box (Cherry Red/Border)

För något år sedan återutgav skivbolaget ett av Long Ryders album. Nu har man gått ett steg längre och samlat ihop hela bandets karriär i en cd-box på fyra välmatade skivor.

Förutom det som gavs ut reguljärt finns här en liveupptagning från Danmark och Holland 1984, samt en hög demos och akustiska versioner av deras låtar.

Long Ryders var lite av förgångare med sitt americanasound i ett åttiotal där synthbanden stod som spön i backen. Visserligen hade band som Byrds och Poco lirat countryrock sedan länge; men Long Ryders lade till punkattityd och ännu mer rock till sitt countrystuk. Sen hade bandet det som många andra både då och idag saknar, nämligen utsökta låtskrivare och sångare i Sid Griffin och Stephen Mv Carthy.

10-5-60 EP och Native Sons kom 1983–84, State Of Union 1985 och Two Fisted Tales 1987 sen var det slut på Long Ryders. Att man var ett bra liveband hör man tydligt på den här boxen. Men skivbolaget var inte nöjd med försäljningssiffrorna och ville välja ut singlar som skulle mixas om för att passa radion bättre. Allt detta och mycket därtill gick åt pipsvängen för Long Ryders.

Att arbeta sig igenom en cd-box med så här stort material borde premieras på något sätt, men tillhör man musiknördarnas riksförbund så ska det bara göras.

I detta fall med Long Ryders kan man lätt konstatera att det kanske är många countryrock- och americanavänner som har gått miste om en box med alla dessa cowpunk-godbitar, som håller väl idag. Rådet för dagen blir då köp, köp och lyssna i kapp. För det är Long Ryders väl värda.

Bengt Berglind

Nadia Reid ”Listen To The Formation, Look For The Signs” (Spunk/Border)

Nadia Reid är tokhyllad upp till öronen i engelsk musikpress. Hon är en 24-årig tjej från Auckland i Australien som albumdebuterar här med sin version av folkmusik och country. Något som inte är helt ovanligt bland kvinnliga singer/songwriters i dag. Laura Marling och Oliva Chaney är några som jag håller högt inom samma genre.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är ett genomarbetat och stabilt debutalbum Nadia levererar men håller det så hög kvalite som den engelska kritikerkåren anser, det vete gudarna. I mina numera utslitna medelålders öron, som också har hört en del genom åren låter det bra men inte mer. Albumet innehåller en lång räcka ballader där Nadias röst är som gjuten. Men det är i Reaching Through och Holy Low, när tempot snäppats upp som jag verkligen lyssnar till. Annars blir balladlunken lite för seg.
Kanske är detta ett album som bör ligga till sig och spelas ofta, så kanske framåt påsk hr trean ökat till en fyra. Det har hänt förr, så jag slänger in en bit av den berömda brasklappen redan nu, och firar min jul.

Bengt Berglind

Okkervil River ”Black Sheep Boy”

Det amerikanska indiebandet satsar stort inför sitt eget tioårsjubileum. I en trepack vinyl eller cd hittar vi trettio låtar med bandet från 2005 fram till idag. I denna trilogi ingår Black Sheep Boy, uppföljaren Black Sheep Boy appendix, plus nyinspelade tredje skivan med gamla blues- och folklåtar.

Black Sheep Boy som inleder denna jubileumssamling är bara en av Tim Hardins sköra mästerverk från slutet av sextiotalet. Tim Hardin som tyvärr gick vilse i drogdimmorna och spårade ur som låtskrivare. Okkervil River borde nog ha satsat på en platta med hans melodibakelser, för deras version av Blacksheep Boy hör till höjdpunkterna här. Sen är det väldigt tunnsått mellan något att yvas över. Främst för att bandets egna låtar inte håller måttet i längden, samt att sångaren har en ganska trist röst som sällan lyfter.

När bandet ska rocka till det faller det för det mesta platt som den berömda pannkakan. När man håller sig i det melankoliska melodilandet funkar det bättre. Några sköra och luftiga blåsarrangemang lyfter vemodet i till exempel Glow och A Stone till godkänd nivå. Men inte mer.

Bengt Berglind

Robert Forster ”Songs to play” (Tapete/Border)

Entonigt ringer den lilla indiegitarren sin nästan loopade slinga. Robert Forster har knäppt upp skjortan och lossat slipsen en gnutta. Han pratsjunger coolt och lagom laidback.
Melodierna träder så småningom fram och det är svårt att inte hänga på i den lätt lunkande takten. Let Me Imagine You är ett bra val för att få grepp om detta soloalbum, som inte är hans första. Go Betweens var en utmärkt åttiotalsgrupp från Australien som med sin melodiösa pop hade en speciell egen stil. Tillsammans med Grant Mc Lennen var Robert Forster en av bandets frontfigurer.
På detta album låter Robert Forster som en blandning mellan en ung gladlynt Lou Reed och en Brian Ferry som varit hos sångpedagogen. Rösten är alltså hans instrument, den låter nära och personlig i sitt tilltal med sin berättande stil. Till detta kommer att han har förmågan att knåpa ihop en rad melodihookar. Albumet igenom använder han sig av det återkommande tricket att låta gitarrfigurer inleda och vara återkommande inslag i många av låtarna. Forna vänner av Go Betweens köper naturligtvis, men jag hoppas att nya popsnören tillkommer och får ta del av denna konservativa men trevliga låtsmed.

Bengt Berglind

Återutgivet: Love ”Reel To Real” (High Moon/Border)

Vilken obeskrivlig tur att någon människa i musiksvängen kom på att restaurera och återutge detta lite bortglömda Love-album med en massa bonusspår. Detta i sin tur gör att jag får chansen att påminna er musiknördar om ett av sextiotalets mästerverk, ’Forever Changes’ (1976).
Pet Sounds, Sgt. Peppper och Dylan i all ära men just här var Arthur Lee på sitt mest bländande popmelodi- och arrangemangshumör . Sen gick det rakt in i drogträsket och en morddom gjorde att Arthur Lee var borta från scenen under lång tid. Med svensk musikerhjälp 2003 spelades Foreveralbumet in på nytt under en kort turné. Lite rossligare, lite äldre men fortfarande hör man storheten hos Arthur Lee. Något år senare gick han bort.
Åter till återutgivningen Reel To Real där Arthur Lee landar i musiklandet mellan soul, pop, funk och blues. Arrangemangen är blåstyngda men melodierna finns fortfarande där fast inte så sublima som på Forever-albumet. Vokalt kan man klart höra att Arthur Lee inspirerats av soulens tungviktare som Al Green, Otis Redding och Wilson Pickett. Men det är helt okey, för han håller sig till sina egna uttryck och variationen i musiken. Sen kan man undra varför inte Reel To Real blev någon hit när det begav sig.
Love Forever Changes (1967) eller Live in concert (2003) bör kollas in om du inte gjort det.

Bengt Berglind

Israel Nash ”Silver Season” (Rootsy/Warner)

Vill man generalisera en smula kan man säga att detta album är en logisk fortsättnig på hans förra, Rain Plans. Ljudmässigt anknyter både det och hans nya Silver Seasons till Neil Youngs Harvestperiod med svävande låtar som liksom flyter in i varandra med ett likartat tempo och uttryck.
Men får musiken bara verka ett tag och växa till sig så händer det saker i lyssnandet. Musiken framstår som dovare, mer ödesmättad, där den ligger i lager på lager med massor av små detaljer att upptäcka för den som tar det lungt och ger albumet en fair chans.
Musiken breder då ut sig med en rik ljudvärld med soloröster och körer som glider in och ut behagligt och melodiöst. Gitarrer, gitarrer och massor av steelgitarrer bildar ofta luftiga fundament för rösterna. Trummorna ligger ofta lånt fram i mixen och ger ett driv och stadga. Som tur är undviker Israel Nash därmed flummighetens utmarker.
Silver Season är ett alldeles utmärkt album som du måste ge tid för att ta till dig. Först då blir du som lyssnare rikt belönad.
Sen räcker det. Till nästa album bör nog Israel Nash vandra vidare i ett nytt spännande musiklandskap. Det skulle i alla fall jag uppskatta.
Bästa spår på albumet, ”LA Lately och Mariner´s Ode”.

Bengt Berglind

Corb Lund ”Things That Be Undone” (New West/Border) 
Noah Gundersen ”Carry The Ghost” (Dualtone/Border) 

En del har det ena , en del har det andra. Ett fåtal har bägge. För att du inte ska tro att det här är någon gissningtävling eller någon gåta, ska vi nu försöka bena ut det hela. I grunden handlar det faktiskt om musik.
Corb och Noah två amerikanska sångare och låtskrivare som jobbar hårt på att nå ut till en större lyssnarskara. Corb Lund har gjort en del album tidigare och är en klart godkänd låtsmed, med en småsnuvig röst, som hyllar en bra melodislinga före känslan.
Noah Gundersen tillhör en annan genre. Han bygger sin musik och sitt uttryck i första hand på sin känsliga och återhållsamma röst.
Så när Corb Lund siktar in sig på den amerikanska countryradion, med sina melodihakar och skiftande tempon, så vänder sig Noah direkt till kvinnorna framför den öppna elden i skymningen med sina hudnära folkinspirerade visor.
Om det nu vore så att jag skulle välja ett soundtrack vid en date så vore Corb Lunds Things That Can Be Undone perfekt för en bilsväng på landet. Senare på kvällen i ett mer intimt hörn av soffan skulle de flesta av spåren på Noah Gundersens album bereda vägen för andra trevligheter.

Bengt Berglind

Los Lobos ”Gates Of Gold” (Proper/Border)

Allt sedan How Will The Wolf Survive och Kiko And The Lavender Moon har Los Lobos försökt hitta tillbaks till det soundet och den låtskrivarkvalité som präglade detta album. De har försökt söka sig fram genom att byta stil, producent eller sound. Det har gått så där tycker jag. På de album som följde fanns det enstaka stunder av skär vargalycka, men sammanfattningsvis räckte de trots allt till ett godkänt minialbum.
Nya Gates Of Gold lovar däremot gott, det finns en antydan att de återigen är på rätt väg. Rösterna finns där, variationen på låtmaterial från lunkande balladen till den obligatoriska spanska traditionella, och en riktig boogierökare. Melodikänslan börjar återvända så sakterliga i When we were free, Gates of gold och Magdalena. Då när rösterna, melodierna och soundet smälter ihop till den där ljuvliga Los Loboskänslan, då är det riktigt bra.
Mellan dessa guldkorn blir det fortfarande lite för många transportsträckor med bland annat någon dussinblues och en spansk lektion för mycket.

Bengt Berglind