nyaskivor.se

Malcolm Holcombe ”Another Black Hole”  (Gypsy Eyes/Border)

Gillar du som jag rosslande manliga sångare vars röst tycks vara märkta av ett hårt leverne och tunnor av whiskey? Malcolm Holcombe är inte lika rosslande som Tom Waits, mer en lightversion av densamme. Soundet är country, folk, blues och svampfärgat. Jodå, Tony Joe White gästar med sitt karaktäristiska gitarrsound.

Malcolm stötte jag på förra året då han spelade in en platta av liknande slag men lite mer Nashvillesound. Denna gång bjuder han på ett mer sparsamt och rivsamt ljudlandskap på resan in i americanaland. Ibland med lagom rosslig sång eller bara recitation till en träskig groove.

Another Black Hole kommer väl inte att hämta hem några Grammies, men svänger småskönt ändå.

Bengt Berglind

Blandade artister ”God Don’t Never Change / Songs of Blind Willie Johnson” (Alligator/Border)

Tributplattor kan var ganska kul ibland om de görs med omtanke och  känsla. Sen gäller det att plocka ihop ett gäng intressanta musiker och band som tolkar artisten i fråga på ett bra sätt. Men det kan också vara så att de tillför musiken något nytt genom att leda in nya element i det hela.

I det här fallet så är artistskaran på pappret smått imponerande. Tom Waits, Lucinda Williams, Cowboy Junkies, Maria McKee, Blind Boys of Alabama, Rickie Lee Jones, Derek Trucks, Sinéad O`Connor och Luther Dickinson.

Visst ser det bra ut att kolla in när detta gäng av legendarer tolkar gamla blueslåtar. Nu vet jag inte riktigt vad som fallerar här men det varken händer eller tänder till. Bluespärlor som Nobody´s fault but mine, Soul of the man, John the revelator och Trouble soon will be over borde i händerna på artistskaran framkalla ett lyckorus, fast I blues. Men det bara inte vill sig. Tom Waits låter som Tom Waits. Lucinda Williams likaså. De stannar kvar inom sin egen ram. Det gör även Blind boys.. men då funkar det, möjligen för deras gospel och blues ligger närmare Blind Wille Johnson är någon av de andra. Som sagt var, det blev mer cover än tribut denna gång.

Bengt Berglind

James Hunter Six ”Hold on” (Daptone/Border)

Engelsk gitarrist och sångare som har harvat runt ett tag utan att verkat hitta rätt. Första albumet för några år sedan var av hög kvalité men sen har det inte hänt så mycket. James Hunters musik är fylld av rhythm and blues, femtiotalsrock och en dos soul a’ la sixties. Det är inte en musikinriktning som ligger i frotlinjen idag, datorena har tagit över på många fronter i musikskapandet.
På Hold On har i alla fall James Hunter hittat hem i och med att han har blivit signad av Daptonestallet. Ni vet musikkollektivet som låg bakom många av Amy Whitehouses läckra soularrangemang och även medverkade på scen med henne.
Det hörs lång väg att James och band ligger rätt i sitt sound med rätt producent och ljudtekniker. Speciellt är det kul med de många soulinflenserna i hans sång. James luftar sin kärlek och inspiration från Sam Cooke med flera av de tidiga soulikonerna. Det skulle var kul att höra ett album med Jerry Williams i den här omgivningen; här finns säkert det sound som han skulle gilla att lira.
Så vänner av tidig soul, rhytm and blues och rock – kolla in James Hunter Six. Det brukar Van Morrison göra, han är ett fan av rang.

Bengt Berglind

Luther Dickinson ”Blues & Ballads: A Folksinger’s Songbook Vol I&II” (New West/Border)

Om du vill ha en stor dos rootsmusik som hämtad ur den amerikanska myllan har du hittat rätt i och med detta album. Luther Dickinson har tidigare huserat i Mississippi Allstars men då med ett hårdare sound än vad som finns på detta album. Nu är anslaget i musiken mer lågmält och en härlig mix av det akustiska och elektriska.
Det påminner på något sätt om Ry Cooders tre första album där han också vandrade runt och förvaltade den amerikanska rootsmusikskatten på ett föredömligt sätt. Luther Dickinson hävdar att allt låtmaterial här är nyskrivet. Jag skulle nog mer kalla det en kärlekfull omtolkning av det som redan finns. Men det är bara en kommentar i kanten.
Som albumets titel antyder finns här både blues, ballader, lite svängigt rockstuk med femtiotalkänsla, instrumentallåtar, duetter och en massa ljuvligt gitarrlir.
Sjunger gör Luther på ett avslappnat och varmt sätt, vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett album som man gärna tar med sig i soffhörnet lång tid framåt. Tjugoen bra anledningar att sitta och njuta.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”The Ghosts of Highway 20” (Highway 20/Border)

Highway 20 är rena hemmaplan för Lucinda Williams. En väg om hon har färdats många mil på i hemstaten Louisiana.  Denna gång åker vi med på fjorton musikaliska vykortsturer i sällskap med Lucindas särpräglade röst och hennes alldeles egna sätt att frasera i texten. Utan texthäfte är det en utmaning, men med hjälp av hörlurar hjälper det en aning. Eller också skippar man det hela med att anstränga sig, lutar sig tillbaks och bara åker med. Det fungerar alldeles utmärkt det också.

Tempot i musiken är nedskruvat albumet igenom och förutom Lucindas röst, som man stortrivs med eller inte alls, så är det gitarrspelet som gör att detta blir en klar femma.

Greg Litz, Bill Frisell och Val McCallum väver, kommenterar och skapar med sin gitarrer en målande musikalisk väv vid sidan av Lucindas röst. Det är vackert eftertänksamt och värmande. Förutom de tolv egna låtarna finns en version av Springsteens Facotory Girl och Woody Guthries House On Earth. Episka Faith & Grace med sina 12.44 är ett mörkt men gripande ljudlandskap färgat av den amerikanska södern.

Förra årets utmärkta Down When The Spirit Meet The Bone och nu detta mästerverk. Skulle inte förvåna om det kommer ett nytt album innan sommaren.

Bengt Berglind

Long Ryders ”Final Wild Songs” 4cd-box (Cherry Red/Border)

För något år sedan återutgav skivbolaget ett av Long Ryders album. Nu har man gått ett steg längre och samlat ihop hela bandets karriär i en cd-box på fyra välmatade skivor.

Förutom det som gavs ut reguljärt finns här en liveupptagning från Danmark och Holland 1984, samt en hög demos och akustiska versioner av deras låtar.

Long Ryders var lite av förgångare med sitt americanasound i ett åttiotal där synthbanden stod som spön i backen. Visserligen hade band som Byrds och Poco lirat countryrock sedan länge; men Long Ryders lade till punkattityd och ännu mer rock till sitt countrystuk. Sen hade bandet det som många andra både då och idag saknar, nämligen utsökta låtskrivare och sångare i Sid Griffin och Stephen Mv Carthy.

10-5-60 EP och Native Sons kom 1983–84, State Of Union 1985 och Two Fisted Tales 1987 sen var det slut på Long Ryders. Att man var ett bra liveband hör man tydligt på den här boxen. Men skivbolaget var inte nöjd med försäljningssiffrorna och ville välja ut singlar som skulle mixas om för att passa radion bättre. Allt detta och mycket därtill gick åt pipsvängen för Long Ryders.

Att arbeta sig igenom en cd-box med så här stort material borde premieras på något sätt, men tillhör man musiknördarnas riksförbund så ska det bara göras.

I detta fall med Long Ryders kan man lätt konstatera att det kanske är många countryrock- och americanavänner som har gått miste om en box med alla dessa cowpunk-godbitar, som håller väl idag. Rådet för dagen blir då köp, köp och lyssna i kapp. För det är Long Ryders väl värda.

Bengt Berglind

Nadia Reid ”Listen To The Formation, Look For The Signs” (Spunk/Border)

Nadia Reid är tokhyllad upp till öronen i engelsk musikpress. Hon är en 24-årig tjej från Auckland i Australien som albumdebuterar här med sin version av folkmusik och country. Något som inte är helt ovanligt bland kvinnliga singer/songwriters i dag. Laura Marling och Oliva Chaney är några som jag håller högt inom samma genre.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är ett genomarbetat och stabilt debutalbum Nadia levererar men håller det så hög kvalite som den engelska kritikerkåren anser, det vete gudarna. I mina numera utslitna medelålders öron, som också har hört en del genom åren låter det bra men inte mer. Albumet innehåller en lång räcka ballader där Nadias röst är som gjuten. Men det är i Reaching Through och Holy Low, när tempot snäppats upp som jag verkligen lyssnar till. Annars blir balladlunken lite för seg.
Kanske är detta ett album som bör ligga till sig och spelas ofta, så kanske framåt påsk hr trean ökat till en fyra. Det har hänt förr, så jag slänger in en bit av den berömda brasklappen redan nu, och firar min jul.

Bengt Berglind

Okkervil River ”Black Sheep Boy”

Det amerikanska indiebandet satsar stort inför sitt eget tioårsjubileum. I en trepack vinyl eller cd hittar vi trettio låtar med bandet från 2005 fram till idag. I denna trilogi ingår Black Sheep Boy, uppföljaren Black Sheep Boy appendix, plus nyinspelade tredje skivan med gamla blues- och folklåtar.

Black Sheep Boy som inleder denna jubileumssamling är bara en av Tim Hardins sköra mästerverk från slutet av sextiotalet. Tim Hardin som tyvärr gick vilse i drogdimmorna och spårade ur som låtskrivare. Okkervil River borde nog ha satsat på en platta med hans melodibakelser, för deras version av Blacksheep Boy hör till höjdpunkterna här. Sen är det väldigt tunnsått mellan något att yvas över. Främst för att bandets egna låtar inte håller måttet i längden, samt att sångaren har en ganska trist röst som sällan lyfter.

När bandet ska rocka till det faller det för det mesta platt som den berömda pannkakan. När man håller sig i det melankoliska melodilandet funkar det bättre. Några sköra och luftiga blåsarrangemang lyfter vemodet i till exempel Glow och A Stone till godkänd nivå. Men inte mer.

Bengt Berglind

Robert Forster ”Songs to play” (Tapete/Border)

Entonigt ringer den lilla indiegitarren sin nästan loopade slinga. Robert Forster har knäppt upp skjortan och lossat slipsen en gnutta. Han pratsjunger coolt och lagom laidback.
Melodierna träder så småningom fram och det är svårt att inte hänga på i den lätt lunkande takten. Let Me Imagine You är ett bra val för att få grepp om detta soloalbum, som inte är hans första. Go Betweens var en utmärkt åttiotalsgrupp från Australien som med sin melodiösa pop hade en speciell egen stil. Tillsammans med Grant Mc Lennen var Robert Forster en av bandets frontfigurer.
På detta album låter Robert Forster som en blandning mellan en ung gladlynt Lou Reed och en Brian Ferry som varit hos sångpedagogen. Rösten är alltså hans instrument, den låter nära och personlig i sitt tilltal med sin berättande stil. Till detta kommer att han har förmågan att knåpa ihop en rad melodihookar. Albumet igenom använder han sig av det återkommande tricket att låta gitarrfigurer inleda och vara återkommande inslag i många av låtarna. Forna vänner av Go Betweens köper naturligtvis, men jag hoppas att nya popsnören tillkommer och får ta del av denna konservativa men trevliga låtsmed.

Bengt Berglind

Återutgivet: Love ”Reel To Real” (High Moon/Border)

Vilken obeskrivlig tur att någon människa i musiksvängen kom på att restaurera och återutge detta lite bortglömda Love-album med en massa bonusspår. Detta i sin tur gör att jag får chansen att påminna er musiknördar om ett av sextiotalets mästerverk, ’Forever Changes’ (1976).
Pet Sounds, Sgt. Peppper och Dylan i all ära men just här var Arthur Lee på sitt mest bländande popmelodi- och arrangemangshumör . Sen gick det rakt in i drogträsket och en morddom gjorde att Arthur Lee var borta från scenen under lång tid. Med svensk musikerhjälp 2003 spelades Foreveralbumet in på nytt under en kort turné. Lite rossligare, lite äldre men fortfarande hör man storheten hos Arthur Lee. Något år senare gick han bort.
Åter till återutgivningen Reel To Real där Arthur Lee landar i musiklandet mellan soul, pop, funk och blues. Arrangemangen är blåstyngda men melodierna finns fortfarande där fast inte så sublima som på Forever-albumet. Vokalt kan man klart höra att Arthur Lee inspirerats av soulens tungviktare som Al Green, Otis Redding och Wilson Pickett. Men det är helt okey, för han håller sig till sina egna uttryck och variationen i musiken. Sen kan man undra varför inte Reel To Real blev någon hit när det begav sig.
Love Forever Changes (1967) eller Live in concert (2003) bör kollas in om du inte gjort det.

Bengt Berglind